i mina skor

« Episod 2: Den där som­mar­ro­man­sen tar slut

Jag har all­tid ansett mig själv vara en modig per­son, och till mångt och myc­ket har jag oftast age­rat modigt. Vare sig det gäl­ler att hoppa ut ur ett flyg­plan, säga åt någon att sluta röka i tun­nel­ba­nan eller ställa mig och före­läsa för 200 per­so­ner så har jag säl­lan tve­kat och ald­rig bangat. Jag har all­tid före­dra­git att göra och delta fram­för att titta på och teoretisera.

Det var väl­digt smärt­samt att inse att jag i rela­tio­ner varit anti­te­sen till min själv­bild: den fega åskådaren.

“När det gäl­ler rela­tio­ner har du inte bara sut­tit på läk­ta­ren. Du har recen­se­rat and­ras spel, och du har också varit che­er­le­a­dern som mäs­sat ‘vad var det jag sa?’ när någon ram­lat och sla­git sig”. Det är bara ens rik­tigt nära vän­ner som säger sånt man egent­li­gen inte vill, men behö­ver, höra. Irritationen och skam­men jag kände över att höra det var ett kvitto på att det stämde. Jag såg hur jag använt logik och ratio­na­li­se­ring för att kon­trol­lera, för­klara och ursäkta inför mig själv och andra att jag har andra käns­lor än ilska och glädje.

Jag låt­sa­des vara Spock i Star Trek när jag egent­li­gen är typen som grå­ter när strå­kor­kes­tern bör­jar spela.

Plötsligt hängde allt ihop: att jag inte grå­ter inför andra män­ni­skor, att jag inte berät­tar för folk som jag älskar att jag fak­tiskt gör det, att jag har lät­tare att ha sex med män­ni­skor jag inte hade emo­tio­nella band till.

Oavsett vad som hän­der mel­lan mig och Mike så är det här en av de bästa sakerna jag kunde lärt mig vid 34 års ålder: det är inte logiskt, ratio­nellt eller starkt att inte visa eller agera på andra käns­lor än ilska och glädje. Det är som att all­tid gå klädd i svart Filippa K-kostym när man egent­li­gen vill bära en knall­röd t-shirt med shorts pga “vad ska andra tänka”?

Jag har fun­de­rat på var­för det är så lätt att bejaka mina käns­lor för Mike. En anled­ning är för att det inte finns något som helst dömande mel­lan oss. En annan är att språ­ket ska­par en distans, ett slags krock­kudde som gör att jag lät­tare kan han­tera. En tredje hand­lar om var vi varit och var vi befin­ner oss just nu — det är som om vår bak­grund ska­pat ojämn­he­ter i oss som den andre fyl­ler ut på pre­cis rätt ställen.

Cheerleadern jag hade mot­vil­ligt accep­te­rat att jag gett mig ut på spel­pla­nen, men när jag efter två vec­kor ändrade min sta­tus på Facebook till “i ett för­hål­lande” fre­a­kade han ur.

“Vad är du, ett fjor­ton­å­rigt emo? Vad ska alla andra tänka? Det här är beyond irra­tio­nellt, det är galet!” Som all­tid var jag själv min hår­daste domare. Men jag var ute på spel­pla­nen och det kän­des all­de­les för här­ligt för att klättra till­baka upp på läk­ta­ren igen. Visst finns det mas­sor av män­ni­skor som sit­ter där och recen­se­rar mig. De dömer och vän­tar på chan­sen att säga ‘vad var det jag sa?’. Det gör mig inget. Antingen sit­ter de kvar där och tit­tar på livet istäl­let för att leva det, eller så kom­mer de förr eller senare ge sig ut och spela — och då kom­mer de att förstå.

Episod 4: den där lång­di­stans blir till när­het »

« Episod 2: Den där sommarromansen tar slut Jag har alltid ansett mig själv vara en modig person, och till mångt och mycket har jag oftast agerat modigt. Vare sig det gäller att hoppa ut ur ett flygplan, säga åt någon att sluta röka i tunnelbanan eller ställa mig och föreläsa för 200 personer så ...

{ 11 comments }

« Episod 1: Den där allt började

Torsdag 4 augusti, utgå­ende meddelande:

Hey Mike! My thoughts exactly. I wish you were here right now. About the onslaught of fee­lings: Sometimes I guess that we’re… alig­ned for lack of a bet­ter word. Aligned both in fee­lings and open­ness. When two people who both are alig­ned meet, and you add that awesome attrac­tion, both men­tally and phy­si­cally, that’s when the stuff that good sto­ries are made of hap­pens.

—

Torsdag 4 augusti, strax efter 21, på väg till Bögjävlarnas underklädesfest:

Det fanns många lik­he­ter mel­lan min film­lik­nande som­mar­ro­mans med Arnaud, men något här var annorlunda. Kanske det fak­tum att vi fick mer tid till­sam­mans. Kanske hand­lade det om att vi sågs på min hem­ma­plan. Kanske var det en star­kare attrak­tion mel­lan mig och Mike.

Jag hop­pa­des på en fort­sätt­ning, men visste rent ratio­nellt att det första steg som någon av oss måste ta för att det här inte skulle blekna i takt med att som­ma­ren över­gick till höst var för stort. Vad skulle vi göra? Han bodde i Cleveland, jag bodde i Stockholm. Det är ju inte så att man bokar en resa över Atlanten för att hälsa på en per­son man träf­fat under 35 timmar.

Hur stor var chan­sen att vi skulle träf­fas? Han ska egent­li­gen på bröl­lop i Köpenhamn, men pas­sar på att besöka Stockholm under tre dagar. Jag är på Golden Hits för första gången för att de råkar ha Pride-fest. Han råkar pas­sera och se regn­bågs­flag­gan, vil­ket får honom att gå in.

Jag bestäm­mer mig för att vara glad för det vi haft istäl­let för att sörja att det tagit slut.

Nyckeln till den per­fekta roman­sen är seren­di­pi­tet och mod. Att våga snacka med den där übersnygga per­so­nen man inte letade efter, men fann.

04 August 2011 20:19 via Twitter for iPhoneReplyRetweetFavorite

@kazarnowicz

Micke Kazarnowicz

—

Söndag 7 augusti, inkom­mande meddelande:

“Just told my fri­ends that I met a great guy in swe­den. They were happy for me. The wed­ding was great. I’ve deci­ded that I will be see­ing you again, no maybes.”

Han kom ut för sina vän­ner genom att berätta att han träf­fat mig? Det var mer än stort. Ibland är det inte läng­den på mötet som spe­lar roll, det är intensiteten.

—

Måndag 8 augusti, inkom­mande meddelande:

“Sitting in the air­port and dre­a­ding the fact I am tra­ve­ling so far away from you.  In good news I got upgra­ded to first class.”

—

Onsdag 10 augusti, utgå­ende meddelande:

“I have the tic­kets. Will be at Cleveland International on the eve­ning of the 1^st. I hope you’re not too tired today. Talk to you after you’re done with work!”

Det här var inte längre en som­mar­ro­mans. Det var mer än så. Den ratio­nella delen av min hjärna skrek för­tviv­lat att det här var emo­tio­nellt och galen­skap, men jag brydde mig inte.

» Episod 3: Den där che­er­le­a­dern bör­jar spela

« Episod 1: Den där allt började Torsdag 4 augusti, utgående meddelande: Hey Mike! My thoughts exactly. I wish you were here right now. About the onslaught of feelings: Sometimes I guess that we're... aligned for lack of a better word. Aligned both in feelings and openness. When two people who both are aligned meet, and ...

{ 4 comments }

Onsdag 3 augusti, strax efter mid­natt på Golden Hits:

“I’m going to kiss you“
“Where?“
“Right here”

Vi hade bör­jat prata fem minu­ter tidi­gare; han hette Mike och var på besök från USA.

Jag hade lagt märke till honom tidi­gare på kväl­len. Han var på väg upp­för trap­pan på Golden Hits när våra blic­kar möt­tes. Ett litet leende gav hans läp­par en fin krök­ning. Han såg ut som en ung och snyg­gare Ed Harris, med en nyfi­ken blick och ett öppet ansikte. Senare, när han stod i baren några meter från mig såg jag att han också hade väl­digt fina hän­der. Våra blic­kar möt­tes igen, vi log bägge två och där någon­stans var det klart.

Det var lite som om allt annat blev ovik­tigt och för­svann när vi kysste varandra. Min hjärna stängde av och nästa mor­gon var jag glatt över­ras­kad av att jag tagit med honom hem. Det var första gången på näs­tan tio år som jag tagit hem någon på fyl­lan. Än mer (posi­tivt) över­ras­kande var att min bak­fyl­leång­est inte pro­ji­ce­ra­des på honom — tvärt om däm­pa­des den av hans när­varo. Vi åt fru­kost och spen­de­rade ett par tim­mar i sängen med prat och hångel.

–

Onsdag 3 augusti, strax efter 19:00 på Tunnelgatan vid Hötorget:

“I’m sorry that I was weird this mor­ning. You kis­sing me in the subway threw me off. I’m not used to pub­lic dis­plays of affec­tion and got uncomfortable”.

–

Torsdag 4 augusti, strax efter 9 i min lägenhet:

“So do your fri­ends and family know about you?“
“No”

Han stod naken i mitt kök och dis­kade upp efter fru­kosten. Jag stod och tog in bil­den och lät min hjärna fri­flöda. Det fanns en för­sik­tig­het i hur han han­te­rade pors­li­net och gla­sen. Jag lade märke till hur fina ben han hade. Det syn­tes tyd­ligt på sol­brän­nan att han burit shorts som går halv­vägs ner på låret. Jag gick fram till honom, lade armarna om honom och kysste honom i nacken.

–

Torsdag 4 augusti, 10:55 utan­för Kulturhuset:

“Brace your­self, there’s going to be a pub­lic dis­play of affec­tion. I’m going to kiss you.“
“Okay”

Några sekun­der senare:
“So, I guess this is it?“
“It’s not the last time we see each other“
“I hope so”

Det tog inte många sekun­der att ställa om hjär­nan för dagens första semi­na­rium. Kanske var det lika delar flykt och fokus. Det var inte för­rän framåt kväl­len, när sömn­bris­ten och trött­he­ten efter dagens semi­na­rier på Pride Sergel kic­kade in som jag på rik­tigt blev led­sen över att han var borta.

Episod 2: Slutet på sommarromansen »

Onsdag 3 augusti, strax efter midnatt på Golden Hits: "I'm going to kiss you" "Where?" "Right here" Vi hade börjat prata fem minuter tidigare; han hette Mike och var på besök från USA. Jag hade lagt märke till honom tidigare på kvällen. Han var på väg uppför trappan på Golden Hits när våra blickar möttes. Ett litet leende gav ...

{ 3 comments }