Förra årets “lila dag” återkommer i år på samma datum: 27 oktober.
Facebook-evenemanget finns här.
Mer information finns på Det Blir Bättre.
Hjälp gärna till att sprida budskapet!
{ 2 comments }
Being Micke Kazarnowicz - privat och personligt
Det här är startsidan för den privata delen av min blogg. Det är här alla inlägg som är av mer personlig eller privat natur samlas. Här finns RSS-flödet för alla dessa inlägg.
Idag började jag gråta två gånger. Första gången när jag läste vad mamman till en sexårig pojke som har en crush på Blaine i Glee skrev i Huffington Post. Andra gången när jag såg alla bra och fina saker som du och andra har tagit dig tid att skriva. Ett stort tack till dig som tagit dit tiden att skriva rekommendationer. Jag har hittills räknat till 36 på Twitter, 28 på bloggen och 2 mail. Jag funderade tidigare på hur jag ska kunna visa hur mycket jag uppskattar det, och bestämde mig därför för att donera 10 kronor för varje rekommendation hittills till Läkare Utan Gränser.
(UPPDATERING: det har ramlat in 20 rekommendationer till under natten. Dessutom hjälpte många till att retweeta mitt budskap. Därför har jag betalat in ytterligare 390 kronor till Läkare Utan Gränser, 10 kronor för varje ny rekommendation och 5 kronor per retweet.)
Björn har berättat att han vill träffa mig. Vi får se hur det går. Och än en gång tack till alla som ställt upp.
{ 0 comments }
Jag ska ge mig ut på mitt livs hittills största äventyr och jag vill be dig som känner mig, digitalt eller analogt, om tre minuter av din tid.
Jag brukar göra något läskigt med jämna mellanrum. Något som ger mig perspektiv på tillvaron och påminner mig om att den enda som står i vägen för att vara vad och vem jag vill, är jag själv. Jag har länge klassat mitt första fallskärmshopp (och många av de som följde) som det läskigaste, men jag har tagit ett beslut som jag tror toppar det.
För tre månader sedan hade jag svarat “näe!” på frågan om jag skulle sluta på Björn Borg. Sen hände livet. Jag träffade Mike.
Lång historia kort: jag och Mike har nu tre alternativ.
- Vi är ifrån varandra ett år
- Mike slutar på sitt jobb och flyttar till Sverige
- Jag slutar på mitt jobb och
- spenderar ett år på resande fot, med frekventa besök i Cleveland
- skaffar ett jobb hos en arbetsgivare som kan sponsra ett arbetsvisum
Konsekvensen av alternativ 1 är att vår relation inte får utrymme att växa. Ingen av oss är beredd att välja det. Konsekvensen av alternativ 2 är att Mike, som investerat tid i en karriär, slutar något år innan han får en befordran han har jobbat för. Att säga upp mig är ett stort steg, men karriärsmässigt förlorar jag mindre än Mike gör. Därför är alternativ 3a eller 3b det scenario vi väljer. Egentligen var 3b inte ens ett alternativ tills jag såg Björn Alberts twittra ut länken till tjänsten på Mag+. Beskrivningen av den tjänsten är en perfekt beskrivning av min kompetens och det jag gör bäst och brinner för. Jag hoppas kunna övertyga Björn och gänget på Mag+ att välja mig och stationera mig i New York. Och det är här jag behöver din hjälp. För jag kan säga att jag är bra på att engagera folk och att skapa innehåll och allt annat, men budskapet kommer att bli så mycket starkare om jag får dig som referens. Så om du har följt mig ett tag, i bloggen, på Instagram, på Facebook, Twitter eller någon annanstans, oavsett anledning, och har lust att rekommendera mig så skulle jag bli mycket tacksam. Det behöver inte vara mer än ett “jag har följt Micke och tycker att han passar för tjänsten” eller någon annat. Vill du hjälpa till kan du göra det så här:
- Twittra en kommentar till @bjornalberts (du får gärna lägga till mig i tweeten så jag kan samla ihop alla tweets sen)
- Kommentera på detta blogginlägg. Jag ber Björn kolla kommentarerna här.
- Maila Björn på bjorn@magplus.com (med eller utan CC till mig)
- Be andra som du vet känner mig, men som kanske inte nåtts av budskapet, att hjälpa till.
Nedan är min, med traditionella mått okonventionella men passande, ansökan till tjänsten:
Oavsett vad som händer har 2012 ett gäng äventyr med sig i bagaget för min del, och jag lovar att du kommer att kunna följa dem här.
{ 51 comments }
UPPDATERAD Innan SL täckte av de nya digitala skärmarna som satts upp på många tunnelbanestationer var de täckta med överdrag där det stod att SL installerar ett nytt informationssystem för resenärer. Det är en intressant omskrivning för “nya reklamskyltar”.
Tittar man på skyltarna under en minut (videon är 64 sekunder lång) ser man att det som jag skulle klassa som “information till resenärer” är totalt cirka 11 sekunder fördelat på fyra tillfällen. Det är 83% reklam och 17% information. Då räknar jag även att visa klockslag och väderlek som “information till resnärer”. Varje tillfälle som information visas är kortare än tre sekunder. På den tiden ska alltså personer som kanske har svårt att läsa hinna ta till sig informationen.
Intressant är att reklamfilmerna för SAS, SvD och Telia är mellan 5 och 11 sekunder långa. Reklaminslag får alltså dubbelt så mycket tid på sig som information. Här vill man inte riskera att någon missar den viktiga “informationen”.
Som Tilde påpekar i en kommentar på Facebook: det är illa att skärmarna är synkade också. Alla visar samma information samtidigt. Hade man verkligen velat informera så hade i alla fall en av skyltarna visat informationen hela tiden.
SL vore mer rakryggade om de stod för vad det här är: ytterligare reklamplatser istället för att sälja in det som “information till resnärer”. Jag är gissar att SL:s förklaring kommer att innebära att man skyller på en underleverantör som gjort fel.
UPPDATERING Jag har en källa (som vill vara hemlig) som avslöjar att SL:s avtal med ClearChannel (bolaget som säljer reklamplats i tunnelbanan och som finansierat skyltarna) säger att 20% av tiden får gå till information. 80% är reklamplats. SL har alltså sålt ut tunnelbanestationerna och skapat ett visuellt brus för att öka annonsintäkterna, inte för att informera.
{ 19 comments }
Fazer byter ut den smått karikatyrliknande kinesen i rishatt på Kinapuff-förpackningen efter att konsumenter tryckt på. De i sin tur blev medvetna om problemet efter en krönika av journalisten Patrik Lundberg.
Det som förvånar mig mest är den storm som sedan kom, och vilka personer som ifrågasatte att Fazer gjorde ändringen. Till exempel Sakine, som vägrade se rasism i att använda en karikatyr av en kines och argumenterade hårt för att det bara var fånigt.
Sakine var ett undantag från regeln om att alla andra som tyckte det var “löjligt” etniskt tillhörde vita (som i “europeer”). Jag tycker att de bryter mot en viktig prinicip: när man pratar om minoriteter, och själv tillhör en privilegierad majoritet i det hänseendet som disktueras, så bör man vara väldigt försiktig med att hävda tolkningsföreträde eller värdera vad som borde vara stötande och inte. Som en färgad kompis till mig en gång sa: “Det är bara vita som kan hävda att hudfärg inte spelar roll”. Jag kan definitivt säga att det bara är heterosexuella som kan säga att det inte är en stor grej att vara homosexuell idag.
Det mest intressanta i sammanhanget pekades ut av Eric Rosén:
att folk är SÅ angelägna att slåss för rätten att använda sig av och VÄRNA rasstereotyper på godis och glass är ju, eh, fascinerande.
@detljuvalivet
Eric Rosén
Det jag inte kan förstå är hur avskaffandet av en stereotyp bild kan ses som något dåligt. Det kom ingen lagstiftning, det var i princip marknadskrafter som löste det, vilket borde tillfredsställa även den mest hårdnackade libertarian. Problemet är att liberaler ibland verkar hata marknaden när den agerar på ett sätt som de inte håller med om. Jag hatar problemrelativism, men det är just vad folk sysslar med här: det finns större problem med rasism, så det här är en icke-fråga Med den logiken så är rasismen i Sverige en icke-fråga jämfört med situationen i många andra länder. Det finns alltid någon som har det värre.
Diskussionen om stereotyper och rasism har hållits i USA, där många sportlag har (eller har haft) namn och maskotar som är karikatyrer av indianer. Är man intresserad av den här kontroversen i USA kan man läsa mer på Wikipedia. Jag tycker inte att namnen i sig är kränkande, få lag skulle kalla sig något som är förnedrande. Däremot blir det problematiskt när man har maskotar som är karikatyrer av ursprungsbefolkningen. Mycket riktigt har också de flesta lag som haft karikatyrerna, ett av få lag som ännu inte gjort det är Cleveland Indians:
Logotypen/maskoten för Cleveland Indians
Mycket riktigt dök även Frölunda Indians upp i diskussionen. Man kan ju diskutera huruvida deras maskot/logotyp är en stereotyp och en karikatyr, men jag tror att många fler reagerat om de kallat sig “Frölunda Blacks” och haft en 50-talskarikatyr av en svart som maskot.
Det är här, i namnfrågan som vi kommer tillbaka till ett argument som många har haft mot bytet av kinesen på Kinapuff-förpackningen: Nogger Black-kampanjen och negerboll. Det är för mig två helt olika frågor: när det gäller ord kan man alltid ladda ord med andra värden och ord kan ändra betydelser. En karikatyrteckning däremot kommer alltid vara en karikatyr. (Därmed inte sagt att jag är för uttrycket negerboll, jag tycker inte att vi är där än i att ladda ur ordet.)
Också intressant: Fazer har tidigare tagit bort Östasiatiska stereotyper från sina förpackningar utan att någon reagerat (tipstack @brandoholic):
Geisha har också genomgått en transformation som inte blev lika uppmärksammad
Relaterad läsning om att återta ord hos mig: Neger. Bög. Different but same, same. Läsvärt är även Samina Lindströms inlägg om #kinapuffgate.
{ 17 comments }
Wrapp är ett mycket fyndigt namn på en app som låter dig ge presenter (i form av presentkort) till personer som fyller år, eller som du av någon annan anledning vill fira. Du kan skramla till presenter tillsammans med andra vänner till personen. Den kräver att både du1 och mottgararen har en iPhone eller Android-telefon, och att ni är vänner på Facebook. Jag gillar idén att enkelt kunna ge saker till vänner som jag kanske inte träffar så ofta. Den är simpel att använda, och om du vill köpa något betalar du med ditt kreditkort direkt i appen.
Så här funkar den:
När du startat appen och kopplat den mot Facebook visar den en lista över vänner som har födelsedag idag och framåt. Du kan också välja vänner ur en alfabetisk lista.
Du väljer vilken vän du vill fira. Jag valde Jocke, eftersom jag gillar det han gör och tycker att han är värd att fira. Dessutom vet jag att han inte har något emot att vara testpilot.
Jag får under personen upp en lista över presentkort som är tillgängliga. Under lanseringsperioden går det att ge bort gratis presentkort till vänner, som synes ovan (det verkar dock inte gå att ge till alla vänner, och jag hittade ingen gemensam nämnare för dem det inte gick att ge gratis presentkort tilll). Det går även att köpa presentkort. Eller lägga till existerande presentkort som initierats av någon annan. Eftersom man kan ge bort presentkort i framtiden kan en insamling pågå under ett tag. På det sättet kan många ge en liten slant och personen få ett stort presentkort.
I det här fallet valde jag att ge Jocke ett av dem som var gratis. När jag väljer ett presentkort får jag bekräfta …
… och sedan får jag skriva in en hälsning som levereras på personens Facebook-vägg. Den levereras den dagen som jag valt att fira personen. Det är också här jag kan välja att fira personen på ett annat datum, om jag har valt henom från vänlistan. Hade jag valt att fira Jocke om en vecka, hade meddelandet levererats först då. Hade jag valt ett presentkort som kostar hade jag härefter fått upp ett val om att betala med Visa eller Mastercard, och sedan mata in mina uppgifter. Smart nog använder de det numeriska tangentbordet vid kortinmatning, vilket gör det smidigt.
När jag fyllt i meddelandet och klickat på klar får jag en bekräftelse. Eftersom jag valt att fira Jocke idag har jag möjligheten att även skicka meddelandet via SMS. Hade jag valt att fira Jocke i framtiden hade jag inte haft det alternativet.
På Wrapps webbsajt kan jag se hela presentkortet och meddelandet. Andra kan också välja att fylla på presenkortet med mer pengar (jag gissar att det går att fylla på ända tills Jocke väljer att lösa in det)
På Facebook postas mitt meddelande på Jockes vägg, tillsammans med mitt meddelande. Jocke behöver ladda hem Wrapp för att kunna lösa in presentkortet.
Wrapp för iPhone finns i App Store. Den finns också för Android-lurar på Android Marketplace.
1 Du behöver bara ha appen på din iPhone eller Android-telefon om du vill initiera en insamling. För att vara med på en insamling krävs bara Facebook och en dator.
{ 2 comments }
on Instagram: http://instagr.am/p/M6eD3/
{ 2 comments }
« Episod 3: Den där cheerleadern börjar spela
“När två pojkar av samma skrot och korn möts, ja då tänds där liksom ett ljus i deras ögon”
Det här favoritcitatet från Astrid Lindgren har alltid funnits långt bak i mitt huvud, och när jag tänker på min historia med Mike kommer det hela tiden upp till ytan. Men det är långt mellan att fatta tycke för varandra till att älska. Framför allt om man dessutom har ett fysiskt avstånd; det är 6651 kilometer och sex timmars skillnad mellan Stockholm och Cleveland.
Det var inte en uttalad strategi till en början, att betrakta avståndet som en vän istället som en fiende, men vi kommunicerade. Text saknar en massa dimensioner, men vi skickade ändå över 150 000 tecken till varandra. Telefonkommunikationen blev lite halt av tidsskillnaden, men vi spenderade ändå över 10 timmar i telefon. Youtube saknar gensvar i realtid, men ändå skickade vi över 9 timmar videomaterial till varandra.
Varje meddelande mellan mig och Mike var ett steg som minskade avståndet. Vi pratade mycket om känslor, rädslor och förväntningar. Och ibland handlade det om lolcats.
jag: [skickar en bild på en lolcat till Mike]
Mike: Lolcats???
jag: Lolcats! I haz very madd lolcat speek skillz!
Mike: Oh good put that on your cv
Mike: If you try to seduce me w lol speak you are going to find yourself up shit crick without a paddle
jag: Would never do that. Sex is not comedy. I mean, sex is fun, just not haha-fun.
(senare)
jag: You really are my skatt. [han hade plockat upp ordet “skatt” i Danmark, och det hade blivit vårt ord]
Mike: U are mine too
jag: Hey, you speak lolcat too!
Mike: I haz u 4everz
jag: <3
—
Carnitas på långkok i en “crock pot”
Jag funkar inte i långdistansrelationer på lång sikt. Jag misstänkte det redan i början, och varje dag som jag spenderar här i Cleveland får jag kvitton på att det viktiga för mig i en relation är vardagen ihp. Som att åka och handla ingredienser till söndagsmiddagen med vännerna, och sen göra ett långkok för att fixa carnitas (3 kilo fläskkött som kokas i 10 timmar för att bli så mjukt att det smälter i munnen). Eller att vakna upp tillsammans och ligga och dra sig en stund och känna hans varma, mjuka hud mot min några dyrbara minuter innan det är dags att gå upp. Att gå på en baseballmatch tillsammans med vänner och prata om allt från relationer till baseball-regler. Att tvätta våra kläder tillsammans.
Mitt livs första baseball-match, Indians vs Tigers.
Vännerna är så klart viktiga. Jag vet att Mike kommer att gå väl ihop med mina nära vänner, men var lite nervös över hur hans skulle förhålla sig. Det är en omställning att han inte bara kommer ut, utan också presenterar personen som är hans pojkvän inom loppet av några veckor. Jag är glad att de ganska omgående kände sig så bekväma med mig att de kunde driva med min svenska brytning som lyser igenom ibland.
Visst kommer det stunder ibland när jag tänker “det här kommer aldrig funka” och får panik. Arbetstillstånd i USA är väldigt svårt att få generellt, och en juristutbildning i USA är inte så användbar i Sverige. De här stunderna är korta och sker alltid när jag på egen hand funderar på hur vi egentligen ska göra i framtiden. De första dagarna hade vi en regel om att inte diskutera framtiden utan bara vara med varandra. Det enda som är etablerat är “somebody’s moving somewhere”.
{ 9 comments }
Scott Spears, Buck Angel och Michael Brandon på Porn Star Talk på Pride Sergel
En sak som är riktigt häftig med Stockholm Pride är bredden på ämnena. Jag hade under veckan varit på seminarier om allt från Riksidrottsförbundets flathet i hbt-frågor till självmord bland (unga) hbt-personer. På fredagsmorgonen var det dags för något helt annat: Porn Star Talk med de tre porrstjärnorna Michael Brandon, Scott Spears och Buck Angel.
Michael Brandon valde att ta av sig tröjan efter ett par minuter på scen. Med en mer voyeouristisk/entusiastisk publik hade han förmodligen tagit av sig mer.
Först ut var Michael Brandon, som väl i det här sammanhanget kan kallas mainstream. Han spelar in gayporrfilmer, men säger att han är i “the adult entertainment industry” eftersom han också jobbar som eskort. Han har också jobbat som regissör av porrfilmer, men föredrar att stå framför kameran. Det bästa han vet är egentligen livesex framför publik. Han är framför allt känd för sin stora kuk. Faktum är att det är en av de första frågorna han får:
- “how big is your dick?“
-“It’s not a dick, it’s a cock. Calling my cock a dick is offensive”.
Sen fortsätter han att svara på frågan: 10,5 inches eller strax över 26 centimeter. Han har till och med döpt den och gett den en egen persona, “Monster”. Jag pratade lite med honom senare på kvällen och han berättade att han ofta får förfrågningar riktade till hans kuk och inte till honom (“Can Monster come out and play?”).
Anledningen att han gav sin kuk en egen persona är för att hans egen person blivit synonym med jättekuk. Han tröttnade och återerövrade sin egen person genom att skapa “Monster”.
Michael Brandon började sin karriär innan HIV-eran och berättar att “bareback” inte ens fanns som begrepp då, eftersom kondomer i princip aldrig användes i porrfilmer före HIV kom in i bilden. Han berättar också att droger var en naturlig del av porrfilmsscenen, där man serverade alla möjliga droger öppet på porrfilmsinspelningar. Idag är det bannlyst och alla större studios har en strikt policy kring användning av droger. En annan skillnad med modern porrfilm är att scenerna är betydligt kortare. Tack vare modern teknik kan man redigera så mycket i efterhand att man inte behöver lika mycket råmaterial.
En annan sak som Michael pratar om är att Viagra revolutionerat gayporrindustrin. Många skådisar som gör gayporr är straighta (“gay for pay”). Det ställer också krav på hårda drogpolicies, för som Michael säger: “All the Viagra in the world isn’t going to get a speed cock hard”.
Bästa frågan: “vad har din kuk lärt dig om livet?” Svar: “att det inte bara handlar om den”
Scott Spears ville inte vara sämre än Michael Brandon. Han sa “I don’t have any shirt to take off, do you mind if I take off my pants?”
Andra porrstjärnan ut är Scott Spears, som gör mycket BDSM–porr. De intressanta punkterna från Scott var dels att han ser sina filmer som utbildning: BDSM kräver kunskap, och fel utfört kan det leda till både obehag och skador. När man binder någon måste man t ex se till att knutarna inte är för hårda, och använder man så kallade “nipple clamps” kan man inte låta dem sitta hur länge som helst.
Scott blev porrstjärna mest av en slump. Han bodde i ett stort hus och fick förfrågan om att låna ut det till en porrfilmsinspelning. Han sa ja, inspelningen började men slutfördes aldrig då bolaget fick ekonomiska problem. Han fick erbjudandet att få bilder tagna på sig, eftersom han var välutrustad och bollen var i rullning. Han har varit porrstjärna sen 1990.
Scott fick tidigt frågan om att raka sig när modet inom porrfilm svängde till hårlöst. Han vägrade och gjorde det istället till sitt trademark, tillsammans med att han (tydligen) låter väldigt mycket när han kommer.
Bästa faktabiten: Scott berättar att fluffers finns på riktigt, eftersom han själv har haft sådana under inspelningar (en fluffer är en person som, oftast medelst oralsex, håller porrfilmsskådisar redo för action)
Buck Angel följde de tidigare porrstjärnornas exempel och drog av sig linnet till publikens förtjusning.
Buck Angel var den mest efterlängtade porrstjärnan under evenemanget. Han har varit kvinna men lever nu som man, och har valt att behålla sin fitta. “Shemales”, alltså personer som till allt yttre passerar som kvinnor men som har kuk, är en ganska stor genre när det gäller porr. Det har dock inte funnits några stora stjärnor med manskropp och fitta, och Buck var länge persona non grata hos gayporrfilmsbolagen. Ingen ville arbeta med honom, så han valde att starta sin egen filmstudio. Det gick bra: hans filmer är efterfrågade och han har en stor skara fans. Idag är han så populär att de stora porrstjärnorna vill göra filmer med honom.
En av de första sakerna som avhandlas är att Chers son Chaz Bono vägrar prata med Buck Angel. Chaz är, precis som Buck, FTM (född med kvinnlig könsuppsättning, men upplever sig vara man) och en aktivist för transpersoners rättigheter. Buck tror att det är Chaz medierådgivare som sagt åt Chaz att inte ha kontakt med Buck. Förmodligen beror det till stor del på att Buck inte sticker under stol med att han gör porr och älskar det. Han vägrar till exempel att ställa upp på talk shows och intervjuer som inte låter honom prata om sitt arbete med att göra porr.
Jag upplever Buck som väldigt ärlig och naken i sitt berättande på scen. På frågan om vad han skulle ha gjort om han inte börjat göra porrfilm svarar han “jag skulle ha varit död”. Han var självmordsbenägen tidigare och porren har hjälpt honom att bli bekväm med den han är. Det var inte enda ingrediensen, men en av de viktiga. När moderatorn frågar “How does being naked and doing gay porn make you more comfortable in your skin?” svarar Buck “I didn’t have to be comfortable in my skin, I needed to become comfortable with my vagina”.
Bucks knep för att bemöta folk som skickar hatbrev till honom och kallar honom för “freak” är att vara överdrivet trevlig och förstående.
När publiken fick ställa frågor ställde Julia en riktigt bra fråga: om gayporrstjärnor någonsin kan korsa över gränsen till mainstreammedia, som Jenna Jameson till exempel gjort. Både Scott och Michael ser att det börjar hända, men jag tror att det mest handlar om saker som har låg prestige även om jag önskar att det vore mer.
När de får frågan om de skulle rekommendera folk att själva börja göra porr svarar alla tre att det beror på om man i sin framtid har planer att göra annat som t ex politik eller att jobba med barn. I så fall ska man inte göra det. Alla tre trivs med sina yrkesval, men ser att de fått konsekvenser i form av vad man sen kan och inte kan göra. Michael råd är “om du inte är redo för att din mamma kan se dina porrfilmer, gör inte porr”.
Alla tre pratar sig varma för användning av kondom. Scott säger att han spelat in två porrfilmer utan kondom (bareback): en där han själv valde att göra det, en där han blev drogad och inte visste att han gjort det förrän filmen släpptes. I det senare fallet blev producenten arresterad och åtalad.
Totalt sett var det här ett mycket intressant seminarie där humor och allvar blandades. Ingen föll i fällan att prata om “offer”, vilket annars är vanligt i svenska medielandskapet när det gäller porr och prostitution.
{ 1 comment }
