Det här är startsidan för den privata delen av min blogg. Det är här alla inlägg som är av mer personlig eller privat natur samlas. Här finns RSS-flödet för alla dessa inlägg.
Nu är det offentligt: jag har sagt upp mig på Björn Borg och börjar i februari på Mag+ där jag ska jobba med att skapa digitalt innehåll och storytelling.
Jag skriver mer utförligt om processen och vad jag har lärt mig på min engelska blogg. Jag kommer att fortsätta skriva i min svenska blogg även framöver, inte minst för att upprätthålla mina kunskaper i svenska, men det kommer att komma en del personliga inlägg även i den engelska. Du får gärna följa mig både här och där.
Nu har Mikael Wiehes skivbolag, United Stage, kontaktat dem och kräver att det hela tas bort med hänvisning till att det är ett brott mot svensk lagstiftning. Om vi bortser i ironin att Mikael Wiehe skriver lovsånger till kommunistiska stater och samtidigt använder en produkt av kapitalismen — upphovsrätten — för att hindra andra att göra icke-kommersiell satir (för att inte tala om att han stämde Magnus Uggla på 500 000 för att denne ändrade en rad i hans “Vem kan man lita på?”), så finns här något riktigt intressant:
Många reagerar med “Men, vad fan, det måste väl vara okej att göra icke-kommersiell satir?”. Så även jag.
Jag blev dock upplyst av en som är insatt i ämnet (Anders Hultman) att svensk upphovsrätt inte tillåter att man ändrar i existerande texter, eller skriver nya texter till existerande melodier. Jag frågade hur till exempel Rally i P3 kunde göra artister som “B-Type” med låtar som “Jag kan dansa” (till E-Types “Angels Crying”). Det visar sig att Sveriges Radio, SVT och UR hade ett avtal med STIM som tillät dem att göra det här.
Upphovsrätten ser ut som den gör, men STIM och andra upphovsrättsorganisationer har ett jätteproblem: det här stämmer inte överens med rättsuppfattningen hos unga personer idag. Det finns en pedagogisk utmaning i att förklara för en generation som växt upp med Youtube och en remixkultur att det inte är tillåtet att skriva egna texter till existerande låtar, framför allt när det görs i icke-kommersiellt syfte.
Utmaningen slutar inte där. När STIM och andra upphovsrättsorganisationer inte förmår att få en generation att förstå varför reglerna ser ut som de gör, tappar de i förtroende på alla plan. De framstår som några av det “gamla gardet” som få är beredda att lyssna på.
Om du tycker att denna fråga är intressant rekommenderar jag starkt att läsa texten i The Guardian New York Times om upphovsrättslobbyns pedagogiska problem. Fundera gärna på David Pogues frågeställningar och försök komma fram till vilka scenarion som är okej och inte. (Tack till Anders för tipset här)
Sen tycker jag också att du ska läsa denna krönika om remixkulturen och Youtube och fundera på fråga: De som var 10 år 2005, när Youtube grundades, får rösta i valet år 2014. Vad händer när majoriteten av väljarskaran har den syn på remix och upphovsrätt som så tydligt exemplifieras i reaktionerna på Slussensången och i de två texter jag länkat till?
Vi står på randen till en skön, ny värld.
EDIT Peter rättar en viktig detalj: Slussensången passerar inom ramen för parodi i upphovsrättslagstiftningen:
Negativpublicitet.se (också kända som Negativomtale.no och ägda af Firstrank AS i Norge) frågar i ett spammail som skickats ut till svenska företag om “Har ditt företag omnämnts på ett negativt sätt i media, till exempel i nättidningar och liknande?” och lovar i så fall att “se till att sådana omnämnanden inte blir lika lätta att komma åt på Internet”. De erbjuder också 70% rabatt om du slår till innan jul. Du behöver kontakta dem för en prisoffert, men i Norge verkar det kosta 25 000 norska kronor (ca 29 000 SEK) att anlita dem.
Screenshot från negativpublicitet.se
Det är lätt att falla för det här om man har problem med “negativ publicitet”. Men negativa kommentarer är inte ett resultat av närvaro i sociala medier, de är ett resultat av:
a) Ett problem med dina tjänster eller produkter. I det fallet är denna “negativa publicitet” en guldgruva för att utveckla dina tjänster/produkter så att de blir bättre
b) enskilda rättshaverister (också kända som “troll”) som är ute och vill förstöra. I det här fallet bör du ha en hel radda nöjda kunder som du kan engagera och samtidigt bygga en relation med för att få bort resultaten.
Att jobba med sökmotoroptimering är smart, och det finns många bra konsulter i Sverige. Utan att ha läst mer om Negativpublicitet.se/Negativomtale.no än deras spamutskick, deras svenska hemsida och en artikel om dem i Aftenposten, vågar jag säga att de är skojare. Varför?
De fokuserar på skadan av negativa kommentarer istället för nyttan med SEO. De kör alltså med skrämselpropaganda. Att skrämma in kunderna i relationer tyder på dålig affärsidé.
De spammar. Adressen som mailet skickades till
De fokuserar på att tvätta bort kritik vare sig den är befogad eller ej, istället för att lyfta fram det positiva kring verksamheter.
Spammejlets “ta bort mig från utskicket”-länk går till en e-postadress, inte en automatisk hantering (tyder på inkompetens)
Det finns inga identifierbara exempel på deras lyckade, alla exempel är anonyma. Du har bara deras ord på att de lyckas i 95%
Det finns inga namngivna kontaktpersoner på deras sajt, inget telefonnummer du kan ringa
Deras garanti att du bara betalar för resultat luktar bluff. Med icke namngivna personer som jobbar i bolaget, inga telefonnummer osv, hur ska du kunna bestrida en faktura? Om det tar upp till 12 månader att få bort en träff, betyder det att
Jag tänker att det här samtidigt kan bli ett experiment kring “negativ publictet” för Firstrank AS och negativomtale.no. Om du känner för att hjälpa till, länka hit — gärna med rubriken på inlägget och sprid informationen. Vi får se om Firstrank lyckas ta bort sig själva från Google, och hur de i så fall gör.
Har du erfarenheter av den här firman? Berätta gärna. Tänk på att om du väljer att vara anonym och berättar om positiva upplevelser så kommer du att ha väldigt lite trovärdighet.
Idag är det World Aids Day. Nu visste jag visserligen det redan, men den röda halsduk jag fick var inte för att påminna mig om att det just är World Aids Day utan om en kampanj av Smittskyddsinstitutet och Hiv-Sverige för att få ett slut på den stigmatisering det fortfarande innebär att vara hiv-positiv i Sverige.
På kampanjsidan “Röda Bandet” kan du bli vän med tre riktiga personer som lever med hiv i sin vardag. De kommer ut idag och genom att följa dem kan alla få mer inblick i hur det är, något som förhoppningsvis avdramatiserar hiv och bidrar till att stigmat försvinner.
Bli Facebook-vän med en person som lever med hiv i sin vardag
Du kan också bidra med en slant till Noaks Ark för att bidra till hiv-forskning och arbete mot hiv. Flattrar du detta inlägg under december 2011 kommer jag att ge pengarna från det till Noaks Ark, och jag matchar det genom att lägga till lika mycket själv.
Nästa gång du blir ombedd att vara kanonmat för att dra uppmärksamheten från Carl Bildt ska uttala dig om historien för det parti du är partisekreterare för kan det vara bra att ha denna fusklapp till hands, så slipper du framstå som utsänd sabotör från oppositionen, eller inkvoterad. Det är inget fel i att ha tyckt fel och sen ändra sig, däremot ogillar människor såna som låtsas att de aldrig haft fel. Här är ett facit för framtiden:
• 1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1927: Nej till folkskolereform.
• 1931: Nej till sjukkassan.
• 1934: Nej till a–kassa.
• 1935: Nej till höjda folkpensioner.
• 1938: Nej till två veckors semester.
• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
• 1947: Nej till allmänna barnbidrag.
• 1951: Nej till tre veckors semester.
• 1953: Nej till fri sjukvård.
• 1959: Nej till ATP.
• 1960–talet: Nej till sanktioner mot sydafrikansk apartheid.
• 1963: Nej till fyra veckors semester.
• 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
• 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
• 1976: Nej till femte semesterveckan.
• 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
• 2003: Ja till Irakkriget.
• 2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
• 2006: Ja till sänkt a-kassa.
• 2007: Ja till sänkt sjukersättning.
Uppdatering: Martin Edgélius håller inte med om listan. Han skriver dock “högern” och det är på det stora ointressant. Frågan är hur partiet som sedermera blev Moderaterna förhöll sig, eftersom det är Moderaterna som nu skriver om sin historia.
Jag fick min iPhone 4S igår. Trots att min iPhone 4 är i gott skick valde jag att uppgradera för att jag var nyfiken på Siri och den bättre kameran. Jag insåg snabbt att 4S också är rätt mycket snabbare än sin föregångare.
Här är en jämförelse mellan foton tagna med iPhone 4 och iPhone 4S
Utan HDR
Samma foto som ovan, med HDR
Ett annat scenario, utan HDR:
Samma bild som ovan, med HDR:
Skillnaden i hastighet är rätt märkbar. Här är en video som visar skillnaden mellan iPhone 4 och iPhone 4S:
Totalt sett: Jag är inte säker att uppgraderingen verkligen är värd pengarna, framför allt inte om du är obekväm att prata högt på engelska. Siri pratar endast engelska, franska och tyska. Utan Siri är det här en trevlig uppgradering, men inget måste. Har du en 4 du är nöjd med kan det vara värt att vänta i ett år på nästa modell.
Min iPhone 4S är köpt från Apple Store i UK, som säljer olåsta iPhones. Borderlinx agerade mellanhand med adress i UK och vidarebefordran av paketet till Sverige för ca 300 kronor.
Peter Forsman på Internetsweden avslöjar fula fiskar och är rädd att de ska försöka få bort informationen genom att överbelasta hans server, på samma sätt som Svensk Företagsförening blivit utsatta för attacker sedan de börjat publicera nyheter om lurendrejarna bakom Svensk Företagslansering, hittaforetagen.se, hittaforetagen.com, allaforetagen.se, allaforetagen.com och Dinlokaladel (bland andra). Han ber om hjälp att sprida informationen.
Läs hans inlägg här, det är ett mycket imponerande gräv Peter gjort. Jag är glad att Peter jobbar på .SE, även om jag tror att polisen hade varit mer förtjänt av hans kompetens.
Om hans sajt är nere kan du se inslagen som skurkarna inte vill att du ska se på SVT Play:
Idag började jag gråta två gånger. Första gången när jag läste vad mamman till en sexårig pojke som har en crush på Blaine i Glee skrev i Huffington Post. Andra gången när jag såg alla bra och fina saker som du och andra har tagit dig tid att skriva. Ett stort tack till dig som tagit dit tiden att skriva rekommendationer. Jag har hittills räknat till 36 på Twitter, 28 på bloggen och 2 mail. Jag funderade tidigare på hur jag ska kunna visa hur mycket jag uppskattar det, och bestämde mig därför för att donera 10 kronor för varje rekommendation hittills till Läkare Utan Gränser.
(UPPDATERING: det har ramlat in 20 rekommendationer till under natten. Dessutom hjälpte många till att retweeta mitt budskap. Därför har jag betalat in ytterligare 390 kronor till Läkare Utan Gränser, 10 kronor för varje ny rekommendation och 5 kronor per retweet.)
Björn har berättat att han vill träffa mig. Vi får se hur det går. Och än en gång tack till alla som ställt upp.
Gillar du det jag skriver och vill bidra med en slant?
Bidra via SMS:
Skicka “TEXTLIKER micke” till 721 20 SMS:et kostar dig 10 kronor, 5 av dessa går till mig och 1.50 går till välgörenhet. (Tjänsten tillhandahålls av Textliker.com)
