From the monthly archives:

maj 2009

Just nu sit­ter jag på AZCPU:C2.8447. I var­dags­språk är det ett av dagrum­men på Astra Zenecas för­söks­av­del­ning, där jag ska befinna mig i nio dagar. Under de här dagarna får jag sova i en regler­bar säng, jag blir ser­ve­rad tre mål mat om dagen, jag får hänga i dagrum­men och kolla film, spela teve­s­pel och bil­jard, jag får kissa i en dunk och för­vän­tas lämna unge­fär 4,5 deci­li­ter blod i olika pro­ver. Det är näs­tan som att vara på hotell. Givet är att jag bara får gå ut under en timme på givna dagar, och blir då val­lad, så det kanske är mer hotell med inslag av fäng­else. Men jag gör det frivilligt.

Jag och tre andra kil­lar ska bidra med kun­skap om hur våra krop­par han­te­rar en medi­cin för Alzheimers. Jag måste erkänna att jag någon­stans hop­pas på att det ska bli X-men (eller Heroes) av det hela.

Ett av nyc­kelor­den i meningen ovan är “kil­lar”. Om jag har för­stått det rätt bedrivs det myc­ket få stu­dier av nya medi­ci­ner på kvin­nor i fer­til ålder. Jag gis­sar att orsa­ken är att samt­liga (anlag till) ägg hos kvin­nor redan är klara från föd­seln, och man vill inte ris­kera att en kvin­nas ägg påver­kas. En bland­ning av medi­cinsk etik och för­säk­rings­mäs­siga frå­gor. Om man som oste­ri­li­se­rad kvinna i fer­til ålder anmä­ler sig till Astra Zenecas för­söks­per­son­da­ta­bas får man ganska omgå­ende ett svar om att man inte är lämp­lig att ingå i pane­len. Jag kland­rar var­ken medi­cin­bo­la­gen eller kvin­nor som inte vill ta ris­ken, men sam­ti­digt är det synd — medi­ci­ner fun­ge­rar gene­rellt bättre på män, och biverk­ning­arna på män är bättre kart­lagda just på grund av det här.

Från genus till geek­ish:

Trailern ovan är från spe­let Portal, där du spe­lar en för­söks­per­son på Aperture Science “Enrichtment Center”, styrt av en dator med tvek­sam moral. För den som är bevand­rad i Portal och dator­tek­no­logi är det ett kul sam­man­träf­fande att jag sit­ter på en avdel­ning som heter AZCPU. Det första som hände när vi kom hit var att vi fick ta EKG, alko­test och lämna blod­prov som ana­ly­se­ra­des för att se att vi hål­lit oss till restrik­tio­nerna (ingen alko­hol de senaste 72 tim­marna, inga dryc­ker inne­hål­lande tau­rin, inget niko­tin och ingen hård trä­ning). Och om AZCPU vore släkt med GladOS (datorn som kon­trol­le­rar “the enricht­ment cen­ter” i Portal) så skulle den säga:
Your spe­ci­men has been pro­ces­sed, and we are ready to begin the test proper

Under stu­dien kom­mer vi att bära utrust­ning för att tråd­löst ta EKG. En lär­dom jag dra­git från förra stu­dien jag var med i: man ska inte tro att man kan ona­nera i duschen och skylla puls­höj­ningen på att “man duschade varmt”. Det blir alltså nio dagars absti­nens för min del. (Inte för att jag skäms för det, utan för att en av restrik­tio­nerna är att vi ska låta bli ‘puls­hö­jande aktiviteter’).

Andras blog­gin­lägg om , , , ,

{ 2 comments }

Det var meningen att den här skulle postas på en fre­dag, ety det är en all­de­les utmärkt fre­dags­vi­deo och en pre­sent till en pang­brud. Jag har varit lite upp­ta­gen under dagen, och tän­ker att lite porr­filmsau­di­tion fun­kar vil­ken dag som helst i vec­kan. Jag tror att kom­men­ta­rerna i videon säger det mesta som behö­ver sägas om just det här klip­pet. Utan att ta bort tjus­ningen av det här styc­ket kan jag avslöja att det kom­mer att sluta med något av en cliff­hanger. Var inte oro­lig. Jag drar mitt strå till stac­ken i del 7. (Tidigare delar hit­tar du här)

Andra blog­ga­res inlägg om , , ,

{ 2 comments }

Oavsett om du är intres­se­rad av tek­nik eller inte är föl­jande TED-film ett all­män­bildande måste. Det är en peda­go­gisk och hand­grip­lig upp­vis­ning av hur tek­ni­ken kom­mer att vara en inte­gre­rad del av vårt liv, och hur den kom­mer att för­stärka vår verk­lig­het. Jag tror att du som anser dig vara extremt otek­nisk kom­mer att upp­skatta den här pro­duk­ten mest.

När jag läste Human Rights Campaigns köp­guide till gay­vän­liga före­tag och varu­mär­ken slog det mig att det är en fak­tor jag defi­ni­tivt skulle lägga in när jag hand­lade: före­tag och varu­mär­ken som är röd­mar­ke­rade skulle gå bort.

Nu kan vis­ser­li­gen samma tek­nik hjälpa orga­ni­sa­tio­ner som AFA (American Family Association) som upp­munt­rar till boj­kott av gay­vän­liga före­tag — men där blir pro­ble­met att den gröna lis­tan oftast är längre än den röda. Vilket också får mig att fun­dera om före­tag tjä­nar eller för­lo­rar på att vara med på den gula lis­tan. De kan ju boj­kot­tas av bägge sidor, men också ses som poten­ti­ella allierade.

Andra blog­ga­res inlägg om , , ,

{ 1 comment }

Jag har egent­li­gen inga kom­men­ta­rer på den här. Annat än att jag, om jag fötts som hund, för­mod­li­gen behövt avli­vas för att jag är så entu­si­a­tisk benjuc­kare. Tidigare delar kan du se i arki­vet

Andras blog­gin­lägg om , ,

{ 4 comments }

Jag har fått frå­gan om min blogg ham­nat på blogg­tjyr­ko­går­den. Så är inte fallet.

Att blog­gen varit mer eller mindre död zon har inte berott på torka så myc­ket som på en men­tal upp­gra­de­rings­pro­cess, som hål­lits igång av kog­ni­tiv bete­en­de­te­rapi. Resultatet av denna inre mara­ton­marsch är en skift­ning av fokus. Inåt istäl­let för utåt. Bloggen är inte längre ett verk­tyg som jag behö­ver för att bolla tan­kar med mig själv, den kan istäl­let bli ett utlopp för de slut­sat­ser jag dragit.

Men det låter så lud­digt. Istället kan jag berätta om vilka prak­tiska skill­na­der mel­lan Past-Micke och Present-Micke den långa resan inne­bär:
Jag kan myc­ket lät­tare skilja på sak och per­son när det gäl­ler mig själv och andra. När jag till exem­pel blev av med kör­kor­tet i april (True story! 141 kilo­me­ter i tim­men på en 110-sträcka. Körvanan jag fick i USA var inte enbart av godo.) tog det inte mer än en efter­mid­dag att för­lika mig med fak­tu­met. För ett år sen hade bla­ma­ge­gu­den hål­lig mig sömn­lös i minst två vec­kor. Det jag är mest nöjd med är att jag, när Länsstyrelsen bad mig att “yttra mig i ären­det”, kände att allt jag kunde säga till syvende och sist var en bort­för­kla­ring eller en ursäkt. Så jag tog mitt ansvar och skrev just det: jag tar fullt ansvar för att jag körde för fort. Nyckeln till fri­het är att ta mak­ten över sitt liv.

Jag har på mig offer­kof­tan i myc­ket mindre utsträck­ning. Jag insåg vis­ser­li­gen för länge sen att offer­kof­tan är en för­ban­nelse jag hade lätt att ta på mig, och som till­sam­mans med mid­je­väska och bal­long­byxor är ett av de mest osex­iga plagg man kan ha på sig, men jag har ald­rig haft så här lätt för att und­vika den. Det finns ingen vinst i att gå runt och lida.

Jag är modi­gare. Jag kan gå fram till en kille jag tyc­ker är snygg och börja prata med honom fast han står med ett par kompisar.

Jag omyn­dig­för­kla­rar inte män­ni­skor lika myc­ket som jag bru­kade. Förut använde jag omskriv­ningar och indi­rekta svar som skulle impo­nera på den mest inbitna diplo­mat. Nu fat­tar jag på rik­tigt att när en vuxen män­ni­ska stäl­ler en fråga så för­tjä­nar de ett rakt svar, inte ett svar som jag tyc­ker är bekvämt att leverera.

Jag är inte sar­kas­tisk i lika stor utsträck­ning som tidigare.

Jag hop­pas att allt det här kom­mer att mär­kas i mitt skri­vande också.

Andra saker jag har gjort under den här tiden:
Varit i Berlin och bott i Schönefeld. Man vet att man är i en gaystads­del när det finns disco­ku­lor på bal­kong­erna, och när desig­ner­ho­tel­let lig­ger snett mitte­mot en balett­skola och ett sten­kast från åtta antik­vi­tets­bu­ti­ker och fyra läder– och/eller gummi-butiker. Utbudet av snea­kers är större än i Los Angeles. Berlin är verk­li­gen feti­scher­nas huvudstad.

Blockat över 160 “vil­ken sorts … är du?”-applikationer på Facebook. Den här typen av appli­ka­tio­ner får mig bara att tänka på dia­lo­gen mel­lan Phoebe och Rog (psy­ko­lo­gen som Phoebe dej­tar) i Vänner:

Actually, it’s, it’s quite, you know, typi­cal beha­viour when you have this kind of dys­fun­c­tio­nal group dyna­mic. You know, this kind of, co-dependant, emo­tio­nally stun­ted, sit­ting in your stu­pid cof­fee house, with your stu­pid big cups, which I’m sorry, might as well have nipples on them, and you’re all, like, “Oh, define me! Define me! Love me! I need love!“

Den värsta appli­ka­tio­nen var “Vilken sorts kvinna är du?” som defi­ni­e­rade en bekant som “Du är nor­malt kvinnlig”.

Insett att jag för första gången hål­ler med folk när de säger att jag är lik någon: jag och Liev Schreiber har lik­he­ter i utse­en­det. De för­stärks av skägg­stub­ben han har som Victor/Sabretooth i Wolverine.

Förundrats över hur män­ni­skor och media för­sökt vinkla griss­nu­van till ett Pestens Tid-scenario. Som någon sa på Twitter tidi­gare idag: omkring 900 män­ni­skor från svin­flu­ensa, och alla vill bära ansikts­mask. Miljontals dör i AIDS, men få vill bära kondom.

Fastnat för böc­ker, film och serier om utan­för­skap, till exem­pel “The Wheel of Time”, “X-men” och “Heroes”. Jag tror att det som trig­gar mig är hela “embrace your inner freak”-grejen. Eller, för att lägga det i andra ord: lev ditt liv som du vill, inte som andra för­vän­tar sig att du ska leva det.

Nu kom­mer det att bli lite mer fre­kvent blog­gande fram­ö­ver. Inte minst nästa vecka, när jag läggs in för en nio dagar lång medi­cinsk studie.

Andras blog­gin­lägg om , , , ,

{ 5 comments }

Bloggportalen.se Creeper