From the monthly archives:

mars 2009

Tidigare delar: del 1, del 2 & 3

Förra delen avslu­ta­des med att jag fick en sug­ges­tion som invol­ve­rade erektion.

Min första tanke när jag låg och hörde att jag skulle få stånd varje gång show­vär­den sa mitt namn var “No way. Nog för att jag gjort det han tidi­gare plan­te­rat, men det här fun­kar inte så. Jag får inte stånd på kommando.”

När du kol­lar på fil­men kom­mer du se att jag all­tid gör en ansats att gömma skre­vet när han säger mitt namn. Det var inte så att jag fick stånd, där­e­mot blev det en reflex att dölja skre­vet varje gång han sa mitt namn. Ju mer foku­se­rad jag är på annat runt omkring mig, desto star­kare kic­kar reflexen in.

Enligt Wikipedia är estrad­hyp­nos bara bluff, och per­so­nerna är antingen med på det, eller så hand­lar det om grupp­tryck. Det kanske är så att de flesta hyp­nossho­wer är bluff, och jag kan bara svara för min egen upp­le­velse: jag var defi­ni­tivt i ett till­stånd som när­mast kan lik­nas vid att ha rökt ett par bloss gräs. Tittar jag på mitt bete­ende ser jag ut som om jag är beru­sad eller påver­kad av något, och jag hade inte ens hun­nit dricka min öl som jag köpt till shown. Att slappna av så plöts­ligt och totalt på en scen fram­för en massa män­ni­skor är för mig ett totalt främ­mande bete­ende som jag inte rik­tigt kan se som “resul­ta­tet av grupp­tryck”. Det är unge­fär som att grupp­tryck skulle få mig att slå vol­ter. Jag kan inte slå vol­ter, ens om du läg­ger en naken Jake Gyllenhaal insmord i honung på en bädd av hundra mil­jo­ner dol­lar och säger att allt det är mitt om jag bara slår en enda volt. Då kan jag inte hel­ler slå en volt om två­hundra per­so­ner vill att jag gör det.

I nästa del: vi blir oran­gu­tanger som är först nyfikna, sen hung­riga och till sist kåta. Efter det går det utför på riktigt.

Andra blog­ga­res inlägg om , , ,

{ 4 comments }

Bloggportalen.se Creeper