From the monthly archives:

januari 2009

Hur twitter lärde mig varför man begår seppuku

29 januari 2009

in i mina skor

När jag duschade efter två trä­nings­pass igår bör­jade jag i huvu­det räkna hur myc­ket energi jag i genom­snitt fick i mig en van­lig var­dag. Det slog mig att jag för­mod­li­gen låg på tok för lågt och gjorde en men­tal anteck­ning att räkna ut det när jag kom hem. Föga visste jag att det skulle resul­tera i något som jag hop­pas är årets pin­sam­maste grej, för myc­ket mer än så här skulle jag inte rik­tigt palla.

För att för­stå histo­rien, behö­ver du ha lite bak­grund:
När jag upp­da­te­rar mina soci­ala nät­verk (sta­tu­sen på Facebook, inlägg på Twitter, Bloggy, Brightkite och Jaiku) gör jag det genom en och samma tjänst: ping.fm. På det sät­tet slip­per jag skriva samma sak fem gånger, ping.fm skö­ter upp­da­te­ringen av alla soci­ala nät­verk åt mig. Dessutom har de en mobil­sajt, som gör att jag kan sköta upp­da­te­ringar när jag är på språng.

På de flesta nät­verk har man max 140 tec­ken på sig för att skriva sitt med­de­lande. Allt där­ut­ö­ver blir klippt. Det gäl­ler att hålla sig kort, och har man långa adres­ser kor­tar man med för­del ner dem med tjäns­ter som Shorl.com, Tinyurl.com eller is.gd. När man har en URL som denna: http://www.uppladdningen.nu/uppladdningenwww/main.nsf/page.items.www/92BDB88ACB662CE7C1257050004CDF59?open (106 tec­ken) är det skönt att kunna korta ner den till: http://is.gd/hAV2 (17 tecken)

Okej, nu till­baka till histo­rien:
När jag räk­nat ut mitt ener­gi­be­hov upp­täckte jag att jag låg på 1000–1300 kalo­rier för lågt per dygn i ener­gi­in­tag. Det var en sån där per­fekt grej att upp­da­tera med, sam­ti­digt som jag tip­sar om län­ken till Uppladdningen, där man kan räkna ut sin ener­gi­för­bruk­ning. Sagt och gjort, jag skrev en sta­tusupp­da­te­ring och gick vidare till att läsa alla blog­gar jag pre­nu­me­re­rar på flö­det till.

Efter en halv­timma inser jag att det varit en del akti­vi­tet både på Facebook och Twitter, där jag fått kom­men­ta­rer på min upp­da­te­ring. De första var ganska ospe­ci­fika, och jag tänkte bara “Wow, folk gil­lar verk­li­gen det där med ener­gi­för­bruk­ning och kalorier”.

Ända tills jag såg ett Twitter-svar från Anna:
Twitter

För att citera illern Görans ägare: “Börjar … ana … oråd”

Jag kol­lar min upp­da­te­ring. Allt ser okej ut. Jag klic­kar på län­ken. Det som dök upp var inte ett ener­gi­be­räk­nings­for­mu­lär. Det var en porrsajt.

Enter bla­ma­ge­gu­den.

Som tur är kan man radera saker på Facebook och Twitter, och jag tror ald­rig att jag rade­rat något så fort som igår. När jag gick och la mig tänkte jag: “Tänk om jag gått och lagt mig direkt där och det där hade legat ute hela nat­ten och mor­go­nen istäl­let för 25 minu­ter? Då hade jag nog behövt begå seppuku, alter­na­tivt bli ere­mit på något ställe där ingen hört talas om mig, Internet eller för den delen tek­nik nyare än elden.”

Anti-grädden på den här mosiga sop­pan till histo­ria är att det inte ens var mitt porr­sur­fande som orsa­kade det. Inte för att jag inte porr­sur­far (det gör jag, and I love it) utan för att jag inte porr­sur­fat alls de senaste dagarna. Inte för att det spe­lar någon roll i det stora hela. Jag vet dock en sak: i fram­ti­den när jag kor­tar adres­ser, kom­mer jag all­tid att kolla var det jag pos­tar leder innan jag klic­kar på “skicka”-knappen.

Andras blog­gin­lägg om , , , , ,

{ 7 comments }

Världens snyggaste t-shirt!

26 januari 2009

in i mina skor

Ibland behö­ver man välja. Cookie Dough eller Half Baked. Short stack med lönn­si­rap och blå­bär, eller våff­lor med sylt och grädde. Jake Gyllenhaal eller Ewan McGregor. Det är tur att jag inte behövde välja när jag hit­tade Marc Eckös Star Wars-serie. Darth Vader eller Chewbacca? Ibland kan man få både och.
Världens snyggaste t-shirt

Andras blog­gin­lägg om , , ,

{ 1 comment }

På hypnosshow i Las Vegas

24 januari 2009

in i mina skor,utan kategori

Jag har all­tid und­rat om det där med hyp­nos fun­kar. I Sverige krävs Socialstyrelsens till­stånd för att anordna hyp­nossho­wer, och det är säl­lan de får tillå­telse. Men Las Vegas är inte Sverige, och när jag var där 2006 hit­tade vi en hyp­nosshow på Excalibur.

Showen base­ra­des på att per­so­ner från publi­ken ställde upp som fri­vil­liga. Ska man göra något, så ska man göra det ordent­ligt. Jag ville verk­li­gen veta, och enda sät­tet var att testa själv. Jag klev upp på scen.

Själva hyp­no­sen var ganska enkel. Det hand­lar om avslapp­nings­öv­ningar där man ska slappna av i hela krop­pen. Vi hade ett ganska behag­ligt blått sken i ögonen, så att vi knappt kunde se publi­ken även när vi hade ögonen öppna. Det lyste ige­nom ögon­loc­ken lite grann. Där fanns en känsla av att jag var ensam på scen när jag blun­dade och slapp­nade av i hela krop­pen. Jag har både gjort och gui­dat avslapp­nings­öv­ningar under min tid som per­son­lig trä­nare, så jag var klar med krop­pen innan han hun­nit klart med benen. Det lus­tiga är att huvu­det kän­des ganska tungt när jag var klar, och jag lät det hänga mot bröstet.

Jag minns inte hela hyp­nos­för­fa­ran­det exakt, men jag minns att när jag satt där, så avslapp­nad jag kunde vara (trodde jag) så bör­jade show­vär­den gå runt och kolla huruvida del­ta­garna var till­räck­ligt avslapp­nade eller inte. Han tog mig i han­den och ryckte till, och det var som om han stängt av alla mina musk­ler. Jag föll ihop i en posi­tion som inte ser spe­ci­ellt bekväm ut på videon, men det kän­des som värl­dens mest kom­for­tabla ställ­ning att sova i.

Det fanns två lägen, ett när vi “sov” och ett när vi var “vakna”. Anthony, som show­vär­den hette, hade för­kla­rat att vi skulle vara med­vetna om vad han sa och tänka “Jag kan gå ner när jag vill”. Men som han sa, “You’ll just not want to [go down from the stage]”.

Det var unge­fär 20 som satt på scen till att börja med. En hel del skic­ka­des ner direkt efter hyp­no­sen, eftersom de uppen­bar­li­gen inte bli­vit hyp­no­ti­se­rade. Ytterligare några skic­ka­des ner efter första instruk­tio­nerna. Minst en var plan­te­rad, han var inte hyp­no­ti­se­rad på rik­tigt utan var en skå­de­spe­lare. Förmodligen är han en säker­het ifall ingen alls skulle visa sig vara hyp­no­ti­ser­bar, och dess­utom en drag­krok för att få igång oss andra.

Att vi sov stäm­mer inte rik­tigt. Jag hörde allt han sa, jag hörde publi­kens reak­tio­ner och jag kunde tänka ganska logiskt. När Anthony till exem­pel ger instruk­tio­nerna i videon nedan om att vi ska spela ett instru­ment tän­ker jag “No way, sånt gör inte jag. Jag tän­ker gå ner från scen.” Sen hän­der något. Det är som en reflex att resa sig upp och följa hans instruk­tio­ner, och när musi­ken väl satte igång … well, du kom­mer att få se själv:

Det finns såklart ytter­li­gare delar i den här föl­jetången. Avslutet är ett jät­tekli­max (och jag pra­tar inte bild­ligt). To be continued …

Andra blog­ga­res inlägg om , , ,

{ 5 comments }

Vem är jag då?

23 januari 2009

in bloggar,i mina skor

Idag gjorde jag en inven­te­ring i min nät­varo och pub­li­ce­rade äntli­gen sidan jag kan länka till nästa gång någon på Qruiser frå­gar “Vem är du då?” eller “Vad gör du på fri­ti­den?” eller någon annan av de tusen och-bilen-går-bra-frågor jag ibland får från folk som inte rik­tigt kan komma på mer fan­ta­si­fulla frågor.

Jag är grymt nöjd med sam­man­fatt­ningen, men mest nöjd är jag med det fyn­dinga nam­net “Mickellanea”. Jag var för­mod­li­gen göte­bor­gare i många av mina tidi­gare liv.

Andra blog­ga­res inlägg om , ,

{ 2 comments }

Privat, personlig eller professionell?

23 januari 2009

in bloggar,i mina skor

Idag gjorde jag en inven­te­ring av min nät­varo och ställde mig återi­gen frå­gan om pri­vat vs pro­fes­sio­nell. Vi kan sam­man­fatta det så här: “Hur pri­vat kan man bli på Facebook när man har kun­der bland sina Facebook-vänner?”

Det bör­jade med blog­gar, fort­satte med Facebook och är mer aktu­ellt någon­sin med svensk-explosionen på Twitter. Jag har tagit aktiv ställ­ning i den här frå­gan för länge sen, så att jag ställde mig frå­gan idag var mest en sta­tuscheck på om mitt beslut hål­ler. Och det gör det: Idag har jag for­ma­li­se­rat mitt ställ­nings­ta­gande genom att struk­tu­rera om lite här på blog­gen. Men mer om det i ett annat inlägg.

Så här såg gräns­drag­ningen ut för mig när jag inledde mitt yrkesliv:

Professionellt, personligt, privat 1

Jag blan­dade säl­lan mitt arbets­liv med mitt pri­vata dito. De när­maste arbets­kam­ra­terna kände till min famil­je­si­tu­a­tion unge­fär på nivån “bekanta”, medan andra pro­fes­sio­nella kon­tak­ter på sin höjd visste var jag bodde.

Med soci­ala nät­verk, blog­gar och olika online-communities i olika intres­ses­fä­rer är det svårt att hålla den åtskill­na­den, såvida man inte gör allt under pseu­do­nym eller låser allt sitt inne­håll så att bara ens god­kända vän­ner kan se det — och sedan hål­ler ett vat­ten­tätt skott mel­lan vän­ner och pro­fes­sio­nella kon­tak­ter. Jag tror att det i läng­den blir ohåll­bart, dels för att det mesta kom­mer ut ändå i ett sam­hälle som blir mer och mer trans­pa­rent, och dels för att det är en myc­ket steg­lös skala mel­lan vän — bekant — pro­fes­sio­nell kon­takt. Att neka någon som man tyc­ker är en “pro­fes­sio­nell kon­takt” att vara ens vän på Facebook är faux pas, och enda sät­tet att und­vika situ­a­tio­nen är att und­vika de soci­ala nätverken.

(Ett sido­spår: Bögar som använ­der Qruiser har, oftast ofri­vil­ligt, mött den här pro­ble­ma­ti­ken för länge sedan. Har man sur­fat in på en pro­fil och ser en helna­ken bild på någon som man annars mest sett i kostym vid kund­mö­ten gäl­ler det att kunna han­tera situ­a­tio­nen. Och då har vi ändå kvar det något mer pikanta sce­na­riot att sitta och sex­chatta med någon, bara för att efter ett tag få en bild och inse att man snac­kat intima sex­de­tal­jer med någon som job­bar på ett partnerföretag.)

Samtidigt har rela­tio­nerna även i “det verk­liga arbets­li­vet” bli­vit mindre strama; Avståndet mel­lan “per­son­ligt” och “pro­fes­sio­nellt” har mins­kat betyd­ligt. För per­so­ner som använ­der sig av soci­ala nät­verk som Facebook skulle jag vilja säga att avstån­det har för­svun­nit helt. Ungefär så här:

Professionellt, personligt, privat 2

Mitt beslut kring min nät­varo och mina soci­ala nät­verk kan visu­a­li­se­ras så här:

Professionellt, personligt och privat i min tappning

Att följa mig på Twitter, eller att bli min vän på Facebook är sam­ti­digt ett beslut att ta ett kliv in i områ­det mel­lan “pro­fes­sio­nellt” och “per­son­ligt”. Mina sta­tusupp­da­te­ringar kan lika gärna inne­hålla en per­son­lig detalj, som ett länk­tips i yrket. Väljer man också att läsa min blogg får man räkna med att man ibland ham­nar i områ­det “pri­vat”. På samma sätt som jag utgår från att per­so­ner i min när­het kan han­tera sva­ret till frå­gor de stäl­ler, räk­nar jag med att de kan han­tera infor­ma­tion om mig som pri­vat­per­son som de aktivt letar upp på min blogg.

Har du fun­de­rat på hur din nät­varo påver­kar avstån­det mel­lan dina sfärer?

Andra blog­ga­res inlägg om , , , , ,

{ 6 comments }

Alanis hade fel: It didn't blow up in my face

21 januari 2009

in i mina skor

2008 sta­va­des fri­het. Det var det bästa året hit­tills i mitt liv, och jag har anled­ning att miss­tänka att 2009 kom­mer att bli ännu bättre.

Januari
Jag bör­jade sluta trygg­hetsknarka. Jag sa upp mig från ett jobb jag inte var kom­pa­ti­bel med, utan att ha något annat påskri­vet. Känslan av fri­het var påtaglig.

Februari
Jag bör­jade på det bästa jobb jag någon­sin haft.
Jag köpte årets snyg­gaste snea­kers, som näs­tan behöll sin titel hela året. Det vill säga, ända tills jag åkte till USA och kom hem med tre par som alla lätt kunde göra anspråk på samma titel.

Mars
Jag upp­täckte Sirap (brunsch­stäl­let, inte den söta kryd­dan), och träf­fade Mr. O (där dock kal­lad mr. M) på samma dag, utan att veta att jag ett halvår senare skulle ha en första dejt med mr O på just Sirap. Livets regi, någon?

April
Jag fick en av de bästa kom­pli­manger jag hit­tills fått: multi-spontan, jag hade årets värsta kara­te­fylla.

Jag inledde den tio vec­kor långa pro­tes­ten mot FRA-lagen, med en fjärr­styrd över­vak­nings­ka­mera i lägen­he­ten, vil­ket också ledde till att jag lärde känna min favvo-läkare D.

Maj
Upplevelser. Jag var i Barcelona för första gången, efter en blog­gom­röst­ning gick jag på bastuklubb och jag gick min UGL-kurs, vil­ket är en av de tio bästa sakerna jag gjort i mitt liv.

Juni
Jag åkte på klamy­dia i lung­orna (eller i alla fall en lung­in­flam­ma­tion orsa­kad av TWAR) och lät blogg­lä­sarna bestämma för om jag skulle spara skäg­get eller inte. Skägget blev en hit — det var både snyggt och hång­el­vän­ligt enligt flera obe­ro­ende käl­lor — och sit­ter kvar än idag (och för­mod­li­gen väl­digt länge till).

Juli
Jag insåg till sist — efter ett år — att mr P. inte var typen som kunde ta beslut. Så jag tog ett, att avsluta vår semi-dejting. Istället åkte jag till Irland och letade snygga irlän­dare att hångla med, bara för att upp­täcka att de antingen flytt lan­det eller var upp­tagna. Till slut hit­tade jag en söt en.

Augusti
Slagsmål är väl att ta i, men jag örfi­lade upp en tjej. Jag tän­ker att om man bör­jar slåss så får man vara beredd att ta kon­se­kven­serna, oav­sett om man råkar ha kuk eller fitta. Jag är inte rik­tigt så zen/Jesus än att jag vän­der andra kin­den till.

Jag bör­jade dejta mr. O.. Jag visste att vi hade träf­fats i mars, han hade inget minne av det. Det är skäg­get, I tell you. Min fuckable-faktor gick upp ett par snäpp med det.

September
Jag gjorde slut med Jake, och hade en inten­siv dej­ting­pe­riod med mr. O. Det har bara hänt mig två gånger att jag klic­kat så bra med någon från bör­jan, och bägge gång­erna inträf­fade 2008. Men nu springer jag hän­del­serna i förväg.

Årets abso­lut tyngsta period bör­jade när jag or Mr. O bestämde oss för att bryta.

Oktober
Jag bör­jade ta mitt kör­kort inför USA-resan. Jag hade åtta vec­kor på mig att ta det från scratch. Jag bör­jade gå i KBT, en annan av de tio bästa enskilda saker jag gjort i hela mitt liv.

Jag ska­pade ett eget avslut för första gången i mitt liv

November
Jag tog mitt kör­kort, och gjorde gigan­tiska fram­steg med KBT:n. UGL var en bra grund att bygga på, och mitt jobb är ett fan­tas­tiskt växthus.

December
Det var här jag för andra gången i mitt liv träf­fade en per­son som jag klic­kade med direkt. Jag drog iväg till USA på den längsta resa jag någon­sin gjort, körde omkring 250 mil, blev nyför­äls­kad i San Francisco och fick en massa upp­le­vel­ser. Ett per­fekt avslut på ett grymt bra år.

Andra blog­ga­res inlägg om ,

{ 5 comments }

Till och med satelliterna såg Obamas installation

21 januari 2009

in utan kategori

Två mil­jo­ner män­ni­skor var på plats för att se Obamas instal­la­tion live. När så stora folk­mas­sor sam­las på ett och samma ställe ser satel­li­terna det. Geoeye-1, som sköts upp förra året och bland annat för­ser Google med satel­lit­bil­der, fång­ade allt på bild.

Området kring Washington-monumentet i van­liga fall:

Området kring Washington-monumentet under Obamas instal­la­tion:

Här är en större ver­sion av bil­den med själva Capitol Hill på.

(via Techcrunch)

Andras blog­gin­lägg om , , ,

{ 2 comments }

Apropå (den heterotrista) Guldbaggegalan

14 januari 2009

in hej normativitet!,popkultur

Hur vaniljtrå­kigt är inte “bästa man­liga huvud­roll” och “bästa kvinn­liga huvud­roll”? Hur gör man i fall där huvud­rol­len spe­las av ett barn, som i “Låt den rätte komma in”? Eller i fall som “Transamerica” där en kvinna spe­lar en man som blir en kvinna?

Det är svå­rare att jäm­föra insat­ser mel­lan gen­rer, som drama och komedi, än insat­ser av män och kvin­nor. Jag skulle hellre se “bästa huvud­roll i drama”, “bästa huvud­roll i komedi” och så vidare. MTV Movie Awards har i alla fall “Best vil­lain” och “Best come­dic per­for­mance” som inte är knutna till kön.

När jag ändå hål­ler på och kräks över hete­ro­nor­ma­ti­vi­tet i pris­ut­del­ningar kan musik­bran­schen också får sig en släng: P3 Guld har fat­tat gre­jen. Årets upp­laga skip­par indel­ningen “man­lig” och “kvinn­lig” när det gäl­ler artis­ter. Rockbjörnen har det inte.

Andras blog­gin­lägg om , , , , ,

{ 1 comment }

Världens snyggaste t-shirt?

12 januari 2009

in i mina skor

Jag har dej­tat, sla­gits med jet­lag, stä­dat, pla­ne­rat året och kom­mer strax att åter­komma med en sam­man­fatt­ning av 2008 (det bästa året hit­tills i mitt liv). Tills dess tänkte jag visa upp en kan­di­dat till värl­dens snyg­gaste (Star Wars-) t-shirt:

Andras blog­gin­lägg om ,

{ 5 comments }

USA i bilder, pt 3

08 januari 2009

in i mina skor

När jag ser vägen på sträc­kan Los Angeles — Las Vegas för­står jag var­för ame­ri­kanska bilar har “cru­ise con­trol”. Landskapet för­änd­ras knappt, och man får leta efter detal­jer som gör utsik­ten rolig.

David hade tagit på sig upp­dra­get att pla­nera vår enda hel­dag i Las Vegas. Efter att har var­vat ner fram­för vat­ten­fal­let på Wynn fick vi order om att infinna oss där kloc­kan 10 nästa morgon.

Första akti­vi­te­ten var en heli­kop­ter­tur med picnic i Grand Canyon.

Jag har sett Hooverdammen förut, jag har bara ald­rig sett den från en heli­kop­ter. Fördelen med heli­kop­tern är att den kan ta det lugnt och hovra ovan­för stäl­len så att man verk­li­gen får se dem. På bil­den kan man också se den nya motor­vä­gen och bron som byggs över pas­set.

Efter en halv­tim­mes heli­kop­ter­tur kom vi fram till Grand Canyon. En annan för­del med heli­kop­ter just när det kom­mer till Grand Canyon är att flyg­plan inte kan komma spe­ci­ellt nära. Flygplan får inte flyga nere i själva ravi­nen, och de kan defi­ni­tivt inte landa där.

Vi lan­dade på Hualapai-stammens ter­ri­to­rium, en kilo­me­ter ner i ravi­nen.

Vår pilot var såklart den snyg­gaste av dem alla. Inte för att det säger så myc­ket, eftersom de andra var “attracti­vely chal­lenged”, men söt var han.

Det enda som är mer civi­li­se­rat än att landa på Grand Canyons bot­ten i heli­kop­ter är att stå och njuta av utsik­ten med ett glas cham­pagne i han­den. (Well, rent tek­niskt var det ett plast­glas, men civi­li­se­rat var det.)

När vi lyft igen och flög hemåt tog det inte många minu­ter innan vi såg snötäckta vid­der. Det var en udda kon­trast till hela dricka-champagne-i-solskenet-i-Grand-Canyon-grejen.

Vi var inte klara där. Efter att ha kom­mit hem och käkat en sen lunch och frä­schat till oss drog vi till Ceasar’s Palace (inga mus­ku­lösa dörr­vak­ter i romerska dräk­ter där — stor besvi­kelse) för att kolla på Bette Middler. Showen var fan­tas­tisk, och det finns två saker som gör att jag älskar henne än mer efter den:
Att hon lan­se­rat en serie bad­pro­duk­ter som heter “Bathhouse Betty”. Bette bör­jade sin kar­riär på bad­hu­sen i New York, och jag älskar att hon hyl­lar sitt (med ame­ri­kanska mått abso­lut inte rums­rena) ursprung.

Att hon i inled­ningen frå­gade “where is my people?” för att få judarna att ropa och stoja, och sen frå­gade efter “the gays” (“they tra­vel in packs!”). Inga anta­gan­den om att ingen ändå skulle våga ge sig till känna för att det “kan vara käns­ligt”, ingen don’t ask, don’t tell-attityd.

Vi avslu­tade med att äta på Las Vegas bästa steak-restaurang. Snacka om att göra det bästa i Vegas.

(Förresten så såg jag att Anthony Cools bytt upp sig och numera kör sin hyp­nosshow på Paris, Paris. Endera dagen ska jag kon­ver­tera min video och lägga ut den på Youtube.)

Andra blog­ga­res inlägg om , , , , ,

{ 2 comments }

← Previous Entries

Bloggportalen.se Creeper