From the monthly archives:

december 2008

Shopping galore (men glöm inte bilen)

16 december 2008

in i mina skor

Igår spen­de­rade jag lite tid i olika shop­ping­cent­rum. Det var intres­sant att se skill­na­derna. Beverly Center ser ut att vara ett jät­te­kom­plex från utsi­dan — och nog finns där många buti­ker. Men det säger myc­ket om hur bil­burna Los Angeles-borna är när huset består av fyra våningar par­ke­ring och tre våningar shopping.

Än värre är The Grove, med sju våningar par­ke­ring — utsik­ten från högsta våningen är fan­tas­tisk — och en massa buti­ker på gatu­plan. Där ser det ut som om någon med all­var­lig jul­fe­tisch fått fri­spel och explo­de­rat, och det luk­tar som ett hor­hus. Abercrombie & Fitch kör fort­fa­rande sin grej med hög volym, skum belys­ning och halvnakna model­ler. För två år sedan sålde de sin par­fym genom att ha en dis­kret doft av den i klä­derna. Det luk­tade lik­som pojk­vän om den t-shirt jag köpte, som om någon annan burit den och dof­ten av hans par­fym satt kvar i klä­derna. Numera häl­ler de par­fy­men i ven­ti­la­tions­sy­ste­met, och du kan lukta dig fram till buti­ken på hundra meters håll. Där inne blir det snudd på out­härd­ligt, men du luk­tar gott när du kom­mer ut. Är deras (man­liga) model­ler all­tid lika flir­tiga förresten?

Jag har ald­rig varit inne i en rik­tig Apple Store (det finns ingen i Stockholm) och jäv­lar vad Apple är duk­tiga på att pake­tera sin image även i buti­kerna. I buti­ken i The Grove fanns inga kas­sor. Alla blå­klädda anställda har por­tabla ter­mi­na­ler i vilka jag kan betala med mitt kort och få kvit­tot som PDF via mail. Det var ju pre­cis det jag efter­lyste, och det är väl själv­klart att jag hit­tar det hos Apple.

Hudvård för män är fort­fa­rande lite främ­mande här. Varken Macy’s, Bloomingdale’s eller Sephora har mer än några mär­ken och det star­kaste ver­kar vara ZIRH. Däremot har modet när­mat sig Europa, i alla fall när det gäl­ler byxor på kil­lar. Det är inte helt ovan­ligt att se kil­lar med smal pass­form på byxor. Skjortor som är figur­sydda är fort­fa­rande ovan­liga, av blic­karna jag fick när jag hade min Bläck-skjorta att döma.

Jag skulle ha ett par snea­kers, men de enda jag gil­lade vid första ögon­kas­tet fanns inte i min stor­lek. Däremot hit­tade jag en sjukt snygg skinn­väska på Macy’s. Utifrån kva­li­te­ten på skin­net (hey — jag har trots allt spen­de­rat ett år med att vara ansva­rig för Väskshoppen på Din Sko i Skärholmen) gis­sade jag att den låg nån­stans på 2500 svenska. Prislappen sa 133 dol­lar, och numera bor min Macbook i en grymt snygg skinnväska.

Andras blog­gin­lägg om , , ,

{ 0 comments }

Ingen hemlängtan

14 december 2008

in i mina skor

Omställningen att komma till en ny stad hand­lar om de små skillnaderna.

Som “var köper man kri­tor?”. Att motor­vä­garna är av betong. Att alla pri­ser på restau­ranger måste räk­nas upp med 20% på grund av drick­sen. Att de flesta kör omkring med släckta lysen på dagarna, eftersom det inte finns något krav på tända halv­ljus dag­tid. Att häls­ningströs­keln är lägre — i Sverige häl­sar man knap­past på folk när man kli­ver in i his­sen på hotel­let. Att the GPS Lady pra­tar om “in .8 miles, keep right on I-10 West”, vil­ket inte säger mig något alls. Jag tror att det är alla de små sakerna som till­sam­mans ska­par käns­lan av hem­läng­tan. När jag väl ser dem inser jag att jag inte har någon. Jag läng­tar inte hem. Det jag läng­tar efter är mina vän­ner, famil­jen och efter att få utforska det som dök upp från ing­en­stans.

Det är sön­dag för­mid­dag, och jag ska ta en sväng på Mulholland Drive och köpa ett par snea­kers, och se vilka andra även­tyr jag kan stöta på i LA.

Just ja, en spe­ci­al­häls­ning till Andy: här är bilen vi ska åka runt med när du kom­mer hit.

Andras blog­gin­lägg om , , ,

{ 2 comments }

Ett enklare kontantlöst liv

12 december 2008

in i mina skor

De tio dagarna utan kon­tan­ter är till ända. Idag är sista dagen. (Det är bara tidig mor­gon här i Kalifornien, så tek­niskt har jag hela sista dagen fram­för mig.)

Det är inte svårt att leva utan kon­tan­ter i Sverige (eller Los Angeles, för den delen). På sin höjd små­ir­ri­te­rande, och det skulle kunna bli mer frik­tions­fritt. Under de här tio dagarna har jag sett ett gäng punk­ter som skulle göra livet enklare för oss som ald­rig har cash:

  • Möjlighet att få kvit­ton elektro­niskt när jag beta­lar med kor­tet — en av anled­ning­arna till att jag inte ids med kon­tan­ter är att de tar plats. Med kort räc­ker ett tunt fodral där jag har Visa-kortet, kör­kor­tet och SL-kortet. Om jag ska samla på alla kvit­ton för­svin­ner hela den här vins­ten. Papperskvitton tap­pas bort, blek­nar, slits. Elektroniska är för evigt.
  • Enklare små­sum­me­han­te­ring — en av anled­ning­arna till att vissa önskar kon­tan­ter fram­för kort är att kort tar lite längre tid i han­te­ringen. De nya kor­ten med chip har infor­ma­tio­nen kryp­te­rad, vil­ket är bra ur säker­hets­syn­punkt. Problemet är att vissa ter­mi­na­ler är lite lång­samma på dekryp­te­ringen, vil­ket gör att det skulle gått snab­bare att läsa mag­ne­t­rem­san. Lägg till momen­tet “slå in kod” eller “skriv under” och det kan ta längre tid. Ta bort all veri­fi­ka­tion på köp under, säg, 100 kro­nor på samma sätt som 7-eleven och Starbucks i Los Angeles gör. Inför bio­met­risk veri­fi­ka­tion istäl­let för kod för köp över 100:-
  • Luffartecken för kon­tant­lösa — Jag skulle älska om Visa tryckte upp klis­ter­mär­ken med luf­far­tec­ken som man kunde sätta upp på dörr­pos­ter till stäl­len för att berätta för kom­mande kon­tant­lösa vil­ket bemö­tande de kan räkna med.
  • Integrera ID-kort i Visa-kortet — Jag kan få ett ID-kort utfär­dat av min bank. Jag kan få ett Visa-kort utfär­dat av min bank. Det bästa vore om dessa två inte­gre­ra­des i ett. Det skulle bli svå­rare att utnyttja någon annans kort, och plöts­ligt skulle man klara sig med ett kort mindre.

Det lik­som inte bonuspo­äng och fring­isar som bil­li­gare hyr­bil som är det intres­santa. Det är enkelheten.

Andras blog­gin­lägg om , , ,

{ 3 comments }

Korthantering, LA style

12 december 2008

in i mina skor

Jag har döpt The GPS Lady till Cynosura.

Det bästa med Cynosura att hon är grymt lös­nings­o­ri­en­te­rad. Istället för att bli sur när jag mis­sar en avfart eller höger­sväng så kon­sta­te­rar hon torrt “Recalculating” och ger mig den nya rut­ten. Jag hade inte tänkt ta en GPS från bör­jan. Förmodligen hade det kostat mig två-tre tim­mars extra bil­kör­ning per dag i Los Angeles.

Saker som har för­änd­rats sedan jag senast var här: det är lät­tare att äta häl­so­samt. Igår, när jag trött, groggy och jet­lag­gad behövde mid­dag på kväl­len var “Jerry’s Diner” det enda alter­na­ti­vet som inte krävde bil. Eftersom jag ris­ke­rade att somna bakom rat­ten var bilen inte ett alter­na­tiv. Alltså: en diner i en bow­ling­hall. Jag såg fram­för mig fri­te­rad ost med grädd­sås och kna­per­stekt bacon, och andra vari­an­ter av fri­te­rad mat. Jag hade inte räk­nat med att de skulle ha gril­lat kyck­ling­bröst med salsa, avocado och ångade grön­sa­ker. (“Low fat”-alternativet på Virgin Atlantic var för­res­ten stekt kyck­ling­bröst utan sås eller krydd­ning, med ångkokta grön­sa­ker. Low-fat, no-taste.)

Att klara sig utan kon­tan­ter i Los Angeles är inte svå­rare än i Stockholm, med undan­tag för dricks som inte beta­las i sam­band med en nota. Jag var lite oro­lig för par­ke­ring, eftersom de fort­fa­rande har gam­mal­dags mynt­ma­tade, indi­vi­du­ella par­ke­rings­mä­tare på många stäl­len. Det var dock inga större pro­blem: jag hit­tade en par­ke­ring som tog betalt med kort, och på ett fif­figt sätt. Jag note­rade bara vil­ket num­mer min par­ke­rings­ruta hade, matade in num­ret i par­ke­rings­au­to­ma­ten, drog mitt kort och behövde sedan inte gå till­baka till bilen med en bil­jett. Nästan som att använda kor­tet som par­ke­rings­bil­jett.

7-Eleven tog kort utan att ta sig­na­tur, kod eller legi­ti­ma­tion. Det gjorde Starbucks också. Andra stäl­len tog både leg och sig­na­tur (möj­li­gen för att jag sva­rat “No, I don’t live in the States” på frå­gan “Would you like a mem­bers­hip card?”). Jag gil­lar enkel­he­ten i Starbucks– och 7-eleven-fallet, men jag gis­sar att kortut­gi­varna och ban­kerna inte är lika nöjda.

Dagens roli­gaste: lyc­koka­kan jag fick på den japanska lunch­re­stau­rangen sa “You will tra­vel far and wide”. Nu är det dags att släpa mig ner till hotell­gym­met för att inte somna. Min kropps­klocka envi­sas med att kloc­kan är strax efter fyra på mor­go­nen, men hon är i själva ver­ket bara drygt sju på kvällen.

Andras blog­gin­lägg om , , ,

{ 1 comment }

Kortsvårigheter

11 december 2008

in i mina skor

Lustigt nog inträf­far mina kort­svå­rig­he­ter i det land där kre­dit­kor­ten föd­des. På fly­get kunde jag ringa och sms:a direkt från min flyg­stol, det var bara att dra kor­tet i den kom­bi­ne­rade fjärr­kon­trol­len slash tele­fon­lu­ren. När jag kom ut från flyg­plat­sen möt­tes jag av en väl­komst­kom­mitté av “volun­te­ers” som stod och sam­lade in pengar till fat­tiga barn genom att hjälpa nyan­lända rese­nä­rer med ett väl­kom­nande och information.

I USA är väl­gö­ren­het större, van­li­gare och vik­ti­gare än i Sverige. Jag kände mig som, well, Grinchen, när jag sa att jag inte hade kon­tan­ter på mig.

Dricks på restau­ranger ver­kar inte vara något pro­blem. Igår kunde jag lägga till 5 dol­lar på kort-slipen på samma sätt som i Sverige. Däremot är drick­sen på hotel­let värre. Om jag har för­stått det rätt så är det kutym att dricksa stä­darna, och det är en utma­ning utan kontanter.

En sak är säker: utan kort är det omöj­ligt att göra en sån här resa. På bilut­hyr­ningen var man mer intres­se­rad av mitt Visa-kort än av mitt kör­kort, som lika gärna hade kun­nat vara en inplas­tad teck­ning ritad av en femå­ring vad dem anbe­lang­ade. På hotel­let kol­lade de inte min iden­ti­tet över­hu­vud­ta­get, men de kol­lade mitt kort.

Nu föl­jer två kon­tant­lösa dagar i USA. Det ska bli spännande.

Andras blog­gin­lägg om , , , ,

{ 1 comment }

The GPS Lady

11 december 2008

in i mina skor

Klockan är tjugo i sju och solen hål­ler på att gå upp över Studio City, där mitt hotell lig­ger. Jag har varit vaken sen halv fem och sut­tit och job­bat. Jag är i Los Angeles, och snart ska jag och the GPS Lady ge oss iväg till första mötet. Men först måste jag berätta om en upp­le­velse från igår.

När vi lyfte från Heathrow mot Los Angeles var solen på god väg ner. Vi flög i gräns­lan­det mel­lan sol­ned­gång och skym­ning. Det var som om nat­ten jagade pla­net, som i sin tur jagade solen. Efter Grönland ver­kade det som om mör­ket skulle vinna, men just då vände vi söderut och det blev lju­sare. Ett tag. Sen slu­kade nat­ten oss.

Det var tur. Att befinna sig 10 kilo­me­ter över Las Vegas nat­te­tid är en upp­le­velse. Mitt i en beck­svart öken lig­ger en ö av blin­kande ljus. Det var inte svårt att urskilja the Strip, och blin­kan­det från neon­skyl­tarna syn­tes hela vägen upp. Jag kunde till och med iden­ti­fi­era ett av hotel­len. Det var surrealistiskt.

Över Los Angeles kom mer sur­re­a­lism. Stadsplaneringen här i USA är rät­vink­lig, och upp­i­från ger allt ett ganska fyr­kan­tigt intryck. Men mel­lan dessa kvadra­ter av ljus går motor­vä­garna, som inte är räta utan sling­rar sig, väg­rar falla in i det fyr­kan­tiga mönst­ret. Motorvägarna var fulla med bilar, så tätt­pac­kade att det såg ut som artä­rer fyllda med ljus som lång­samt, trögt, flöt fram.

På transfer-bussen till hyr­bils­stäl­let slog det mig hur annorlunda, men ändå samma allt är. Det är pre­cis som dia­lo­gen i Pulp Fiction mel­lan Vincent och Jules:

Vincent: Yeah baby, you’d dig it the most. But you know what the fun­ni­est thing about Europe is?
Jules: What?
Vincent: It’s the little dif­fe­rences. I mean, they got the same shit over there that they got here, but it’s just – it’s just there it’s a little dif­fe­rent.
Jules: Example?

Trött och sli­ten efter fly­get, lite groggy av att kropps­kloc­kan inte stämde med värl­den drab­ba­des jag av bluff-syndromet. Jag bör­jade undra hur länge det skulle dröja innan någon ställde sig upp och pekade på mig och avslö­jade att jag egent­li­gen inte kan det här. Att jag inte är vuxen, utan att jag fejkar.

Två minu­ter tidi­gare hade jag satt på mobil­te­le­fo­nen. Plötsligt bör­jade sms strömma in. Det var vän­ner, familj och arbets­kam­ra­ter som önskade mig lycka till. Sist in var ett sms från mr L med samma bud­skap. Kanske var det taj­mingen, men det kän­des som om var och en av dem kom­mit fram och kra­mat mig. Det här skulle bli så grymt bra.

Jag valde att ta en GPS till bilen. The GPS Lady — jag måste komma ihåg att döpa henne — är ett väl­kom­met säll­skap. Hon säger pre­cis var jag ska svänga av, vil­ket behöv­des i havet av fem­fi­lig motor­väg där blin­kers ver­kar vara “optional”.

Klockan är strax efter sju nu, och det är dags att ge sig iväg. Det här ska bli spännande!”

Andras blog­gin­lägg om , ,

{ 0 comments }

Låt oss prata vänlighet

10 december 2008

in i mina skor

Låt oss prata vänlighet.

Det här är första gången jag är ute och reser helt på egen hand sen jag var 16 och flög till New York. När jag kom­mit fram till Heathrow, häm­tat baga­get från SAS-flighten och chec­kat in det igen på Virgin Atlantic satte jag mig och fun­de­rade på trygg­hets­be­hov och vän­lig­het medan jag vän­tade på fly­get till Los Angeles. Jag upp­fat­tar mig själv som en per­son som har lätt att lämna min trygg­hets­zon och ge mig ut i det okända. Det jag inte för­stått tidi­gare är hur stort kliv bort från trygg­het­zo­nen det inne­bär att åka ensam till ett främ­mande land; Det är myc­ket skräck­blan­dad för­tjus­ning över den här resan.

Här, på Heathrow, bland män­ni­skor av en massa olika natio­na­li­te­ter, ursprung och des­ti­na­tio­ner, för­stod jag var­för det bil­das stäl­len som Chinatown, Rinkeby eller Little Italy. Ett svenskt par som varit med på SAS-flighten från Stockholm pas­se­rade förbi mig och plöts­ligt kände jag en helt irra­tio­nell sam­hö­rig­het med dem. De här två var inte mindre främ­mande för mig än vil­ken annan ran­dom rese­när som helst, men kul­tu­rellt och språk­mäs­sigt har vi samma refe­rens­ra­mar. När allt är främ­mande, från infra­struk­tur och myn­dig­hets­per­so­ner, språk och omgiv­ningar så finns det en enorm trygg­het i att vara med främ­lingar som pra­tar samma språk och upp­le­ver samma kons­tig­he­ter. Motmedlet mot den här typen av klus­ter base­rade på utan­för­skap är såklart inklu­sion. En vik­tig form av inklu­sion är vän­lig­het från dem som redan hör hemma.

Några som inte är duk­tiga på att vara vän­liga är SAS. Vid incheck­ningen vägde min väska för myc­ket. Kvinnan som satt i incheck­ningen hade en lätt mäst­rande ton när hon nöjd skic­kade mig för att betala för över­vik­ten. Tydligen är det inte så van­ligt, då en arbets­kam­rat till man­nen bakom specialbagage-disken frå­gade “Va? Tar du betalt?” vil­ket gav en urskuld­rande axel­ryck­ning till svar.

Virgin Atlantic där­e­mot påpe­kade att min väska var lite för tung, men att de bjöd på över­vik­ten den här gången, och rekom­men­de­rade mig att skaffa en res­väska till eftersom jag då skulle få ta med mig mer vikt. Vänlighet.

Flygplatser kan vara de vän­li­gaste plat­serna på jor­den, i alla fall när det gäl­ler att betala med kort. På Arlanda hit­tade jag inte ett enda ställe som inte tog kort. Inte på Heathrow hel­ler. Däremot finns det saker man inte kan fixa utan ett kort. Som att betala för över­vikt på SAS.

(Kortläsare behö­ver där­e­mot bli mer använ­dar­vän­liga. Inte minst för syn­ska­dade. Jag kan på rak arm komma på fem olika vari­an­ter av sätt att dra eller stoppa in mitt VISA-kort i de van­li­gaste kort­ter­mi­na­lerna i Sverige idag.)

Andras blog­gin­lägg om , , , ,

{ 0 comments }

Klockan är knappt 18, men det känns som 02:44

10 december 2008

in i mina skor

Monica: (ente­ring from her bedroom) Pheebs, you’ve been up for 24 hours! Go to sleep, honey. Th-this isn’t healthy.
Phoebe: No, no, I’m fine, and y’know why? ‘Cause of all the riboflavin.

- Vänner, S03E22, “The One With The Screamer”

Jag har snart varit uppe i 24 tim­mar, och kän­ner
a) att det inte är någon idé att lägga mig, jag kan lika gärna börja gå på Los Angeles-tid redan nu.
b) mig unge­fär lika vass som en tegel­sten (men jag har inte fått i mig mitt betakaroten)

Jag är fär­dig­pac­kad. Det här är de tre vik­ti­gaste detal­jerna.

Så länge jag har dem kan jag tackla det mesta. Bortkommet bagage, vil­seåk­ning, you name it. Om två tim­mar och fyr­tio­sex minu­ter kom­mer taxin. Nästa inlägg kom­mer från utlandet.

Andra blog­ga­res inlägg om , , , ,

{ 0 comments }

Nyårskyss i förskott

10 december 2008

in i mina skor

I morse omkring fem­snå­ret badade min granne i disk­hon. Det var i alla fall min fan­tasi när jag vak­nade av att det tjöt i rören bakom kok­skå­pet. Först trodde jag någons brand­larm gått och tänkte “det var just typiskt, jag ska ju åka imorrn”. Lyckades inte somna om.

Lika bra. Det var en tidig, och hek­tisk, dag på job­bet. Från coachande sam­tal till extro­vert väl­kom­nande av gäs­ter till intro­vert pro­cessupp­följ­ning och reflek­tion. Vid fyra­ti­den kände jag mig zon­kad och ingen sömn fanns i sikte. Däremot tvätt­stuga, pack­ning och tusen små­sa­ker att fixa inför resan. Jag bestämde mig för att pausa värl­den en stund.

Jag drog ett sms till mr L och frå­gade om han visste något bra ställe där jag kunde träffa en snygg, brun­ögd kille med ett char­migt leende. En stund senare kom sva­ret: Judit & Bertil. Det var bara en dryg timme, men under den tim­men lyc­ka­des jag totalt koppla bort res­fe­ber, stress och krav. Jag fick en nyår­skyss att spela upp i min­net på tolvsla­get på nyår, och jag gav en till­baka. Ingen av oss vet vad det här är, vi är tagna på sängen och det är läs­kigt och spän­nande och … pau­sat. Tajmingen på min resa är per­fekt. Sen kas­tade jag mig till­baka ut i värl­den igen.

Hem för att slänga in två tvätt­ma­ski­ner, till stan för att hämta min kvar­glömda klocka hos mas­sö­ren och sen en snabb catch-up slash hej då-fika vid Stureplan. Det blev en lång fika, och taxi hem för att hinna till tvättstugan.

När jag klev in i taxin (en 020) och sa “Mörbylund, tack” frå­gade chauf­fö­ren om jag ville ta det på fast pris.
“Hur myc­ket?“
“Hmm. 150?“
“Okej, kör på det“
“Du har kon­tan­ter och så?“
“Eh, nej. Jag har bara kort.“
“Vill du stanna och fixa det på vägen?“
“Nej tack. Vi kör på tax­a­me­ter, jag vill betala med kor­tet“
“Okej”

Jag gis­sar att chauf­fö­ren tänkt köra en svart­kör­ning. För var­för skulle man annars insi­stera på kontanter?

Andra blog­ga­res inlägg om , , , , ,

{ 2 comments }

En måndagkväll regisserad av livet

09 december 2008

in i mina skor

När jag gjorde mitt ofri­vil­liga kon­tantut­tag und­rade jag vad jag skulle göra av tju­go­lap­pen och fem­man jag fått. Jag tänkte på kvin­nan som tig­ger på tun­nel­ba­nan och tänkte att jag inte sett henne på länge. Jag tänkte skriva något om henne i avslu­tet, men det kän­des så pre­ten­tiöst att avsluta inläg­get med att jag skulle ge dem till en tig­gande kvinna — om jag träf­fade henne — att jag lät bli.

Jag hade snabbt glömt det hela när jag gick till gym­met för att köra Bodycombat och Bodypump. Att instru­era är skönt, det är extremt myc­ket med­ve­ten när­varo. Ju mer det brän­ner, desto mer fokus på att känna det och käns­lan av att vägra ge upp till del­ta­garna. Det behöv­des idag, när min kol­lega Petter het­sade mig till att lasta på extra på rygg­lå­ten. Det var ganska dar­riga ben som bar mig ut från gruppträningssalen.

En snabb-bastu, dusch och ett ombyte senare befann jag mig på Indian Garden på en efter träningen-middag som sakta för­vand­la­des till en dejt. Någonstans på vägen slu­tade vi visa styr­korna, det som vi kan beund­ras för. Vi visste redan att de fanns där. Istället glän­tade vi för­sik­tigt på dör­rarna till det som gör oss värda att tycka om: blå­mär­kena och ärren efter att ha fal­lit och rest oss igen. Jag behövde inte ens flytta på mig för att se den nya dimen­sio­nen i hans fina, bruna ögon.

De bästa av bra dej­ter avslu­tas med en bra kyss. Det här plat­sade på topp-tio lis­tan. På väg ner i tun­nel­ba­nan kän­des benen inte alls så ska­kiga som de borde efter två hårda pass.

När jag kli­ver på tun­nel­ba­nan är hon där. Klädd i en vit, sli­ten jacka och en kjol som inte ser så varm ut. Men hon ser ut att må bra. Hon stan­nar till vid säll­ska­pet fram­för mig. Jag blir glad när de grä­ver i fic­korna och ger hene pengar. Hon fort­sät­ter fram. Jag sit­ter och pra­tar i tele­fon, hon tit­tar snabbt på mig med en igen­kän­nande blick och fort­sät­ter, vill inte störa. Men jag har redan tju­go­lap­pen och fem­man från kon­di­to­riet i han­den. Jag läg­ger ner dem i hen­nes kopp, och ler till­baka när hon ler och säger “Tack, jag upp­skat­tar det verkligen”.

Kanske räk­nas det här som “att ha använt sig av kon­tan­ter”, vil­ket bety­der att jag är dis­kad. Det är okej. Även om 10 000:- är rätt myc­ket pengar, så går det inte att köpa käns­lan av att ha delat med mig av glädje och hopp. Och en bra kyss efter en bra dejt är en större vinst än pengarna.

Nästa gång ska jag fråga vad hon heter, och hur det kom­mer sig att hon är där.

Andra blog­ga­res inlägg om , , , , ,

{ 1 comment }

← Previous Entries

Next Entries →

Bloggportalen.se Creeper