From the monthly archives:

november 2008

Frihet

30 november 2008

in i mina skor

Monica: Hey, Joey, I don’t think that you should leave Chandler alone. I mean it’s only been two days since he broke up with Kathy. Maybe you can go fishing next week?

Joey: Look, there’s not­hing I can do for him right now, he’s still in his sweat pants, that’s still Phase One. Y’know? I’ll be back for Phase Two, I would never miss Phase Two.

Monica: What’s Phase Two?

Joey: Gettin’ drunk and going to a strip club.

Rachel: How does going to a strip club help him better?

Ross: Because there are naked ladies there.

Joey: Which helps him get to Phase Three, pictu­ring your­self with other women.

Ross: There are naked ladies there too.

Joey: Yeah.

- Vänner, S04E14, “The One With Joey’s Dirty Day”

Igår fre­dags drog jag och ett gäng vän­ner till Why.not’s fest på Wennergren Center. Det är en rätt mag­ni­fik fes­två­ning högst upp i huset, med sån utsikt att jag kunde se mitt hus där­i­från. Eller Cedergrenska Tornet i varje fall, och det är inte så långt från där jag bor.

Jag firade mitt lyc­kade kör­korts­pro­jekt. 1 okto­ber bör­jade jag köra på kör­skola, 26 novem­ber hade jag upp­kör­ning i Stockholm för att hinna få kör­ko­ret innan min resa till USA. Det var tajt, inte minst med tanke på att unge­fär 4 av 10 kug­ga­des på upp­kör­ningen under 2007. Jag kan göra det mesta om jag bara bestäm­mer mig för det, och nu vän­tar Californien, Highway 1 och en Chrysler 300. Det är fri­het att kunna ta mig dit jag vill och själv styra över färdmedlet.

Jag firade att jag äntli­gen är till­baka på ett ställe där jag kan titta på per­so­ner och känna attrak­tion. Det är lik­som fas 4 (men utan de nakna damerna). Det är fri­het, en värld full av möjligheter.

Där var myc­ket folk, och där var myc­ket bekräf­telse och flir­tar. Där var roliga sam­tal med sköna män­ni­skor. Och plöts­ligt, omkring 01.00, var där mr. O. Det som inte var där, var den hug­gande ånges­ten i mel­langär­det. Jag gick fram och häl­sade, och vi pra­tade. Jag åter­vände till den sista och svå­raste situ­a­tio­nen, och det kän­des rätt. Det kän­des bra. Det är fri­het, eftersom det inte finns något som begrän­sar mig.

Att stå på 24:e våningen i Wennergren Center och kolla ut över Stockholm med käns­lan av att värl­den är pre­cis så vidöp­pen som utsik­ten — kväl­len kunde inte bli bättre än så. Det sägs att man ska sluta när man lig­ger på topp, och det var pre­cis vad jag gjorde. Jag åkte hem, med käns­lan av att vara king of the world. Och den har jag fortfarande.

Andra blog­ga­res inlägg om , ,

{ 0 comments }

One Art

25 november 2008

in i mina skor,utan kategori

The art of losing isn’t hard to mas­ter;
so many things seem fil­led with the intent
to be lost that their loss is no disaster,

Lose somet­hing every day. Accept the flus­ter
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn’t hard to master.

Then practice losing fart­her, losing fas­ter:
pla­ces, and names, and where it was you meant
to tra­vel. None of these will bring disaster.

I lost my mother’s watch. And look! my last, or
next-to-last, of three belo­ved houses went.
The art of losing isn’t hard to master.

I lost two cities, lovely ones. And, vas­ter,
some realms I owned, two rivers, a con­ti­nent.
I miss them, but it wasn’t a disaster.

– Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan’t have lied. It’s evi­dent
the art of losing’s not too hard to mas­ter
though it may look like (Write it!) a disaster.

Elizabeth Bishop

Andra blog­ga­res inlägg om , ,

{ 0 comments }

Att återvända

24 november 2008

in i mina skor

Det är svårt att beskriva allt som hän­der i mitt huvud just nu. Det här är ingen char­ter­resa till Mallis med all inclu­sive. Det är sna­rare en opla­ne­rad lång­flyg­ning till Asien, med en kra­schland­ning någon­stans i djung­eln och sedan en stra­pats med fan­tas­tiska utsik­ter och job­biga utmaningar.

Jag visste att kog­ni­tiv bete­en­de­te­rapi var ett effek­tivt verk­tyg, men det jag inte tänkte på är att den miljö jag befin­ner mig i om dagarna är ett fan­tas­tiskt växt­hus för de frön som jag sår till­sam­mans med min tera­peut under själva ses­sio­nerna. Sjumilakliv är ordet.

Det jag gil­lar med KBT är att det som tera­pi­form inte ger några svar. Inget “min tera­peut säger …” utan sna­rare “jag kän­ner att …” eller “jag behöver …”. 

En sak som är job­big med upp­brott är alla de där sakerna som man för­knip­par med den andra per­so­nen. I mitt fall scones-frukostarna på Espresso House. Den nyför­äls­kade kys­sen på Gamla Stans tun­nel­ba­ne­per­rong en tors­dags­mor­gon i augusti. Värmen från hans hand när den låg på mitt knä i bio­sa­longen. Blåbär. Vasastan öster om Sveavägen. Och minnena.

Det enk­laste bete­en­det är att fly. Att und­vika allt det där. Fika på Wayne’s istället. Inte gå på Saga, bio­gra­fen där vi såg “Into the Wild”. Blåbärspaj? Nej, tack. Jag tar äppelpajen.

Problemet med det är att nega­tiv för­stärk­ning, att und­vika saker man för­knip­par med ångest eller smärta, är den star­kaste for­men av för­stärk­ning. Varje gång jag väl­jer att und­vika min­net som väcks när jag kli­ver av vid Gamla Stan för­stärks ban­det, och ånges­ten nästa gång blir värre. Genom att und­vika situ­a­tio­nerna und­vi­ker jag att bear­beta sor­gen och begrän­sar min valfrihet.

De här valen sker ofta omed­ve­tet. Autopiloten navi­ge­rar för att mini­mera den kort­sik­tiga ånges­ten och smär­tan. Genom att istäl­let bli med­ve­ten om bete­en­det, och göra aktiva val, kan jag pro­gram­mera om min auto­pi­lot. Det kos­tar mer energi och är smärt­sam­mare på kort sikt, men leder till större frihet.

När jag pra­tade med Sara (min tera­peut) om det här kal­lade hon det att återer­övra. Jag gil­lar inte rik­tigt den ter­men, för det låter som om jag tar till­baka något som bli­vit stu­let. Jag väl­jer att kalla det “att åter­vända”. Till plat­ser, situ­a­tio­ner och min­nen. För allt det där är redan mitt,  det är bara dolt under en frä­tande hinna av sorg och ångest.

Det bästa är att under hin­nan finns något vac­kert och istäl­let för att vara led­sen över att det är över, kan jag sakta men säkert börja vara glad för att det hände.

Andras blog­gin­lägg om , , , , ,

{ 1 comment }

Olyckliga kombinationer på Apoteket

22 november 2008

in utan kategori

Vilken skulle vara den mest tvek­samma kom­bi­na­tio­nen man kunde köpa på Apoteket? Två-tre före­mål som till­sam­mans anty­der att per­so­nens etik, hygien och/eller soci­ala för­måga är starkt ickefunktionell.

När jag dis­ku­te­rade med Robin kom vi fram till följande:

- Tenutex, mask­me­del och en sju­da­gars­dos Doxyferm (inte helt ovan­ligt vid klamydiainfektioner)

- Lavemangskit, engångs­hands­kar och en napp

- Laxermedel, vux­en­blö­jor och star­kaste vari­an­ten av Propavan (sömnmedel)

- Storpack glid­me­del, Rohypnol och dagen efter-piller

- Bubblare: Hemorrojdsalva och frå­gan “Har ni tand­krämstu­ber för refill?”

Andra blog­ga­res inlägg om ,

{ 3 comments }

Manifest för Friends and Future Exes

16 november 2008

in i mina skor,totally unstraight

En dag satt jag och Robin och dis­ku­te­rade dels att det finns så många akti­vi­te­ter som man vill göra, men som det krävs ett större gäng för, dels att det är så sjukt myc­ket roli­gare att träffa kil­lar via vän­ner, och dels att det vore spän­nande att dra ihop alla våra sing­el­kom­pi­sar på akti­vi­te­ter. Idén om en sing­el­klubb föd­des, och nu hål­ler den på att för­verk­li­gas. “Friends and Future Exes” är född.

  1. “Friends and future exes” är ett pri­vat aktivitetsnätverk
  2. Syftet är att upp­leva saker med andra och umgås under avslapp­nade former.
  3. Nätverket base­rar sig på “six degrees of sepa­ra­tion”-prin­ci­pen. Det inne­bär att bara grun­dar­nas vän­ner och bekanta, och vän­ner och bekanta till dessa, kan bli medlemmar.
  4. Bara sing­lar kan delta i klub­bens aktiviteter.
  5. En med­lem som ham­nar i ett för­hål­lande blir vilande. Vilande med­lem­mar kan inte delta i Friends and Future Exes aktiviteter.
  6. Aktiviteterna pub­li­ce­ras här på nät­ver­ket, och varje aktiv med­lem kan anmäla sig och en eller två vän­ner som inte är med­lem­mar i mån av plats. Icke-medlemmar får delta för­ut­satt att den med­lem som bjöd in dem del­tar. Tackar med­lem­men nej, så tac­kar han sam­ti­digt nej för sina icke-medlem-vänners räk­ning också.
  7. När en icke-medlem del­ta­git i två akti­vi­te­ter kom­mer han att bli inbju­den till att bli medlem.
  8. Det är inte okej att vara ano­nym. Ingen utom­stå­ende kan logga in på nät­ver­ket, och alla för­vän­tas pre­sen­tera sig med sitt rik­tiga namn och ett foto före­stäl­lande sig själv.
  9. Cruising och one night stands har sin abso­luta plats i livet. Det är dock inte syf­tet med Friends and Future Exes.
  10. We don’t do straight. We don’t do boring. But I repeat myself.

Tek Yön är tur­kiska och betyer “enkelriktat”.

Inbjudan till mina vän­ner och bekanta kom­mer under veckan.

{ 3 comments }

Snygg tribut till John Williams

07 november 2008

in popkultur

Star Wars är kanske den mest mora­li­se­rande sagan någon­sin, men att John Williams musik är fan­tas­tisk råder det inga tvi­vel om. Den här barbershop-inspirerade tri­bu­ten till John Williams är här­lig.

Andras blog­gin­lägg om ,

{ 8 comments }

Hur mycket skitstövel är du?

02 november 2008

in i mina skor,utan kategori

Av karak­tä­rerna i “Sex and the City” har jag all­tid iden­ti­fi­e­rat mig mest med Carrie, tätt följd av Samantha.

Egentlingen har jag bara sett spo­ra­diska avsnitt av serien, och jag hål­ler just nu på att skrubba bort denna blinda fläck på min pop­kul­tu­rella all­män­bild­ning. Medan jag kol­lat på de första avsnit­ten har jag insett att min iden­ti­fi­ka­tion med Samantha (fri­gjord, avslapp­nad och prag­ma­tisk) sna­rare hand­lar om min rädsla att vara mot­po­len Charlotte (häm­mad, pryd och pretentiös).

En annan sak jag insåg är att vad “jag önskar att jag vore”, sna­rare än “är”: lika rak i min kom­mu­ni­ka­tion i dejting-situationer som karak­tä­rena i “Sex and the City” (oftast) är.

När jag läste om Kims icke-avslut tänkte jag “Vilken jävla skit­stö­vel”. Den tan­ken väckte mitt sam­vete, som sekun­den senare påpe­kade
– “Men det där är ju du i de flesta av dina tidi­gare dej­tingsi­tu­a­tio­ner”.
– “Eh? Jag är väl ingen skit­stö­vel?” tänkte jag tyst, vil­ket fick mitt sam­vete att fnysa
– “Jodå, du är en. Det är din ide­al­bild som inte är det.”

Jag tror att det gäl­ler de flesta av oss. Vi ser oss inte som skit­stöv­lar, men ibland age­rar vi som sådana. En per­son jag kän­ner, vi kan kalla honom Y, är en av de rakaste per­so­ner jag vet. “Skitstövel” finns inte med på lis­tan över ord jag skulle beskriva honom med. Y dej­tade en gång en tjej som det fun­kade hyf­sat bra med. Hyfsat, för­u­tom en major deal brea­ker: hen­nes under­liv luk­tade … well, inte fitta. I det läget fanns det bara en sak för Y att göra. Slut. När vi pra­tade om det rådde jag Y att berätta för henne. Hur awk­ward ögon­blic­ket än är när någon berät­tar att man har ett illa­luk­tande under­liv (eller dålig ande­dräkt, eller luk­tar svett, eller har någon annan omed­ve­ten brist i fräsch­he­ten) så är det i läng­den något som man vin­ner på. Y gjorde slut utan att berätta. Jag vet vilka fan­ta­sier det väc­ker när man dej­tar någon, har sex och sen blir dum­pad utan någon vidare för­kla­ring. I hen­nes skor hade jag tänkt “skitstövel”.

Jag upp­le­ver att att det är få gånger män­ni­skor är så otyd­liga i sin kom­mu­ni­ka­tion som när det kom­mer till dej­ting och rela­tio­ner. Hur många omskriv­ningar, för­skö­ningar och oskrivna reg­ler finns det inte? För att sam­man­fatta det med en scen från en annan pop­kul­tu­rell företeelse:

Ross: Hey. Oh, oh, how’d it go?
Phoebe: Um, not so good. He wal­ked me to the subway and said ‘We should do this again!‘
all: Ohh. Ouch.
Rachel: What? He said ‘we should do it again’, that’s good, right?
Monica: Uh, no. Loosely trans­la­ted ‘We should do this again’ means ‘You will never see me naked’.
Rachel: Since when?
Joey: Since always. It’s like dating lan­gu­age. Y’know, like ‘It’s not you’ means ‘It is you’.
Chandler: Or ‘You’re such a nice guy’ means ‘I’m gonna be dating leather-wearing alco­ho­lics and com­plai­ning about them to you’.
Phoebe: Or, or, y’know, um, ‘I think we should see other people’ means ‘Ha, ha, I alre­ady am’.
Rachel: And eve­ry­body knows this?
Joey: Yeah. Cushions the blow.

För mig har det all­tid varit just vil­jan att inte såra, i kom­bi­na­tion med att det är myc­ket lät­tare att såra någon på avstånd, by proxy, som gör att jag tidi­gare har “cus­hion the blow”. Som när jag för tre år sedan dej­tade en kille som i bör­jan hade hela pake­tet: snygg, char­mig, tal­för. Efter ett tag insåg jag att hans “men …” var att han inte tog några ini­ti­ti­a­tiv alls. Det var jag som föreslog och bestämde. Jag gjorde slut med något bulls­hit om att jag “inte var redo för det här”. (Jag rod­nar fak­tiskt när jag skri­ver det här).

Det slug mig att en enkel for­mel för att räkna ut sitt skitstövel-tal är att besvara föl­jande frågor:

1. Hur många dej­ter, där du under dej­ten insett att du inte vill träffa per­so­nen igen, har du avslu­tat med något i stil med
a) “Det här var trev­ligt, det måste vi göra igen!“
b) “Det här är var trev­ligt, men vi ska nog inte ses igen. Du är inte min typ.”

2. Hur många gånger har du dej­tat en per­son under längre tid och avslu­tat det:
a) genom att låta det rinna ut i sanden/undvika personen/dra till med en kly­scha osan­ning i stil med “Det är inte du, det är jag”?
b) med att verk­li­gen berätta för per­so­nen hur du (inte) kän­ner och varför?

Lägg ihop sva­ren på 1a och 2a, och dela det nya talet med sum­man av 1b + 2b.

Mitt skitstövel-tal ham­nar nån­stans på över 20. Jag kan inte ändra på det som varit, men fram­ö­ver tän­ker jag hålla min skitstövel-kvot så låg som möjligt.

Andra blog­ga­res inlägg om , , ,

{ 4 comments }

Bloggportalen.se Creeper