Det blir så komiskt när man kombinerar bekräftelsetörst med offermentalitet, som i det här inlägget på en bekants “wall” på Facebook:
Andras blogginlägg om offerkofta, facebook
{ 1 comment }
From the monthly archives:
oktober 2008
Ibland kan folk inte ge en det man behöver. Som i mitt fall, med mr. O, där jag inte kunde få ett avslut. Så jag skrev ett eget. Jag skrev det för hand. I kuvertet lade jag ner de tre arken och en CD-skiva med ett soundtrack till brevet, och lade sedan det på lådan.
Tryck på play, och läs.
M,
Den första versionen av det här brevet har jag slängt. Jag skrev det när jag var sårad och inte alls hade insikt i varför. När jag är sårad kommer (uppenbarligen) en elak sida av mig fram. Jag attackerar och använder ofta skuld som vapen för att såra tillbaka. Jag vet att du såg en glimt av den sidan i torsdags. Jag ber om ursäkt för det. Det är inte konstruktivt, och det är inte rättvist. Jag vet att du inte sårat mig medvetet.
Jag hoppas att du hör min röst när du läser det här, och att du hör den när den är som mest avslappnad, tillitsfull och lugn. Det här är inte skrivet i affekt, såvida sorgsenhet och vemod inte räknas dit.
Anledningen till att jag skriver det här brevet till dig är att jag inte tror att du kommer att höra av dig och vilja träffas för att prata. Jag har många fantasier om varför, men egentligen spelar orsaken ingen roll. Att du inte vill är skäl nog. Det här brevet har tre syften. Två är för min egen skull, ett är för din.
För det första behöver jag tvätta rent minnet av dig. Att bli sårad, även om det är oavsiktligt, lägger en hinna av svart över alla andra minnen av dig. Jag vill inte ha det så. Jag vill minnas dig som när du låg i mina armar och vi tittade på “Hitta Nemo” och jag nästan somnade till rytmen av dina andetag, eller som när vi åt scones-brunch på Wayne’s Coffee tillsammans med Bea och du hade din hand på mitt knä och fick mig att känna mig trygg och värdefull. Du är en av de viktigaste personerna jag träffat i mitt vuxna liv, och jag vill minnas dig när du är på ditt bästa.
För det andra behöver jag göra något som är vansinnigt svårt. Jag behöver tända eld på bron. Jag behöver få till ett avslut så att jag kan gå vidare. Just nu håller jag mig i närheten av den, och det är hoppet att jag – vi – kanske skulle kunna gå tillbaka över den som gör att jag inte kan lämna den. Jag vet att det hoppet är lönlöst, men så är det med hopp: det överlever i ett klimat där allt annat har dött.
För det tredje så vet jag att du aldrig haft som avsikt att såra mig, och att det hände är oavsiktligt och omedvetet. Jag tänker att om jag berättar min sanning så kanske du förstår, och kanske agerar annorlunda nästa gång du är i en liknande situation.
Jag tror att det misstag vi bägge gjorde var att inte avsluta helt. Som vi lämnade det nu upplever jag att vi lät dörren stå lite på glänt. Jag kan bara fantisera om varför du gjorde det. I mitt fall visste jag innerst inne att jag behövde ett avslut, samtidigt som jag inte ville förstå att det verkligen var slut. Det här var något slags mellanväg som kändes bra i början, men i slutet inte ledde någon vart. Inte för mig.
Den lilla springan vi lämnade rymde oändligt med hopp. Hopp om att det fanns en möjlighet att du om ett par månader skulle vara klar med dina beslut och bearbetningar av ditt ex, och att vi då skulle börja om på nytt. Sådan är kärleken, att det räcker med en droppe hopp för att föda ett helt hav.
Den stora anledningen till att jag ville – behövde – träffas och prata var just det hoppet. Jag behövde din hjälp att sätta eld på den bron. Hur svårt det än är att göra det för den som inte känner något för den andre, så är det oändligt mycket lättare än för den som är kär.
Antingen skulle vi stänga dörren, eller så skulle vi prata om vilka premisser den var öppen på. Jag bävade för det första, och hoppades självklart på det sista, men allt var bättre än ovissheten. Det var den som långsamt slet min själ i stycken.
Alla relationer grundar sig i tillit, och tillit är just vad jag har känt – och känner — för dig. Under tiden vi träffades sa du inte så mycket om hur du kände eller vad du tänkte, men för mig har alltid handlingar sagt mer än ord. Dina handlingar var så genuina. Jag kan när som helst nämna tio saker som du förmodligen inte tänkte på, men som fick mig att känna mig omtyckt, utvald och uppskattad. Jag har aldrig tvivlat på dina handlingar, och tvivlar inte ens idag.
Det är därför jag är ledsen att jag drog upp hela grejen med J. Det var en projicering som jag drog fram för att jag inte tänkt igenom saker och inte kunde sätta ord på varför jag kände mig övergiven och sårad. Jag vet att han, förmodligen omedvetet, driver sin egen agenda när han kontaktar mig och berättar att du inte är värd min tillit och mina känslor. Jag var inte ens upprörd när han berättat sin version av historien, för jag visste att din skulle te sig så annorlunda att det inte ens var samma historia. Att jag kände så säger en hel del om hur mycket tillit jag känner till dig. För mig är det tydligt. Och stort. Du har rätt, det som hände är mellan dig och honom. Jag behöver inte veta mer.
Det ironiska är att det är just den tillit jag känner till dig, och den ärlighet du visat i dina handlingar, som sedan sårade mig. Min intuition, magkänsla eller vad man ska kalla det, förstod det långt innan min hjärna kunde peka ut varför. Avsikten här är inte att älta, för jag vet att du inte gjort det medvetet. Det som är gjort är gjort och det enda som finns här är en möjlighet att lära sig något. Det jag önskar att du gjort annorlunda här, är att du varit ärlig i att du inte orkar, kan eller vill träffa mig. När du med kort varsel ställer in ett avtalat möte för att boka om det och sedan ställa in det igen, och boka ett tredje som också det ställs in, får det mig att känna mig oviktig, krävande, tjatig, ledsen och orolig. För mig är den här handlingen tydlig, och jag kommer förmodligen aldrig att få veta varför du plötsligt ändrade dig i fråga om mig. Även här har många fantasier, men inte här spelar det någon större roll. Det viktiga är att du inte känner något för mig. (Det är smärtsamt att se det i skrift, för det är plötsligt så påtagligt och verkligt.)
När jag postar det här brevet sätter jag samtidigt en fackla till bron. Den kommer att börja brinna, och fortsätta tills ingenting återstår. Det enda som kan stoppa bron från att brinna upp är att se dig, att prata med dig. Därför behöver jag be dig att inte höra av dig till mig, varken via telefon eller per brev. Det finns bara ett undantag, och det är om jag skulle ha fel. Om du känner att där finns något som du och jag kanske kan bygga på. Då låter jag bron stå kvar ett tag medan du tänker och bearbetar, så länge vi diskuterar på vilka premisser det sker. Om hoppet är befogat så kan jag – vill jag – leva med det.
Jag tror inte att jag kommer att höra av dig. Jag hoppas på det (gud, vad jag hoppas) men jag förväntar mig inte det. Självklart ska vi hälsa om vi råkar ses ute på stan, men om livet har någon som helst barmhärtighet så kommer vi att träffas lika lite på stan som vi gjort hittills. Jag inser det orimliga i att be dig att inte gå ut, och eftersom det här är mina behov väljer jag att inte gå ut på varken Lino eller G förrän bron bara är aska på flodbotten. Risken att vi stöter ihop är för stor.
Nu återstår ingenting förutom att lägga det här i ett kuvert och posta det. Det är så lätt, och samtidigt känns det som att slita av en del av min själ.
I mitt huvud utspelar sig just nu tusen scener från olika Hollywoodfilmer, där slutet ändå blir lyckligt. Fuck. Jag önskar att livet en enda gång kunde vara just så. Just den här gången.
Med värme, tillgivenhet och vemod,
Micke
Andra bloggares inlägg om avslut, closure, singelliv, dejting, relationer
{ 6 comments }
Sorgsenheten och vemodet över mr. O klingar så sakteliga av. Istället känner jag mig mer och mer som pojken på den här bilden:
Det som händer med mig är kanske det viktigaste som hänt i mitt vuxna liv. Jag tror inte att det finns en mening med livet, eller ett förutbestämt öde. Det finns bara tillfälligheter, och konsekvenser av våra medvetna och omedvetna val.
Det mesta vi gör i livet sker på autopilot. Autopiloten i sin tur styrs till stor del av känslor, men det beteende autopiloten väljer har inget med konstruktiva effekter att göra. Autopiloten vill minimera smärta och maximera njutning.
Fram till nu har jag till stor del undvikit att titta på hur min autopilot styrt mig, och vad som fick autopiloten att agera så. Nu har jag börat se det, och varje gång jag hittar något jag inte gillar att autopiloten gör så försöker jag hitta sätt att programmera om den.
Jag minns inte när jag började undvika mig själv, men jag vet att det var i samband med att jag utvecklade en starkt extrovert sida.
Sedan dess har det sakta men säkert accelererat. Jag multitaskar allt. Varje stund som jag möjligen kunnat spendera med att se på mig själv, som när jag äter ensam eller åker tunnelbana, har istället spenderts med teve, tidningar, böcker, telefon, surfande och tusen andra småsaker. Fokus ligger alltid på något annat än mig själv. Till och med när jag borstar tänderna så tittar jag på teve eller läser (!).
Inte konstigt att jag byggt upp en självkänsla baserad på prestation. Autopiloten har fått tydliga instruktioner. Prestera. Var extrovert. Ta kommandot. Folk kommer att gilla dig. När alla gillar dig är du sjukt mycket värd. Ända tills någon ogillar dig. Ända tills du hamnar i en situation du inte kan prestera dig ur, eller en relation du inte kan prestera dig in i. Problemet är att autopiloten inte kan göra någon konsekvensanalys, och hittar skyddsbeteenden för att minimera smärtan av att inte duga.
Jag minns inte om jag någonsin ställde mig frågan “Vem är jag?” när jag var tonåring. Det borde jag ha gjort, för mig hör den frågan tonåren till. Ändå är det, näst efter “Jag undrar vad som ligger bakom den här känslan jag har?”, den vanligaste frågan som gått genom mitt huvud den sista tiden. Det hela är lite “Hej, jag heter Micke och jag är trettioetton och ett halvt”.
Hur hamnade jag här? Det började med att jag blev anställd på Hyper Island, gick en UGL, träffade mr. O och fortsätter nu med kognitiv beteendeterapi. Jag har ingen aning om var det slutar, men jag vet att det är på ett bra ställe. Och så sakteliga, när sorgen och vemodet klingar av, kan jag börja njuta av den skräckblandande förtjusningen i resan.
Andras blogginlägg om personlig utveckling, ugl, kbt
{ 1 comment }
Jag skriver sällan om vilken musik jag lyssnar på. Det beror mest på att musik för mig är ett soundtrack till det jag gör just då, och om en låt är bra eller inte är helt beroende av kontext. E-Type funkar sjukt bra på ett Bodypump-pass, men inte hemma. Till exempel.
Anyhow, jag tänkte dela med mig av soundtracket till mitt liv de senaste veckorna. Det är förmodligen den mest melankoliska spellistan jag någonsin satt ihop:
Finley Quayle feat. William Orbit — Dice
Ed Harcourt — This one’s for you
R.E.M — I’ll take the rain
Mika — Any other world
Coldplay — Fix you
Rufus Wainwright — Hallelujah
Rufus Wainwright — Going to a town
Jem — Falling for you
Gary Jules — Mad world
Gabrielle — Out of reach
Snow Patrol — Run
Radiohead — Fake Plastic Trees
George Michael — The first time ever I saw your face
Julee Cruise — Falling
Moby — Everloving
Death cab for cutie — Lack of color
Tanita Tikaram — Twist in my sobriety
William Orbit — Barber’s adagio for strings
The Perishers — Trouble Sleeping
Andra bloggares inlägg om musik för ett trasigt hjärta
{ 3 comments }
Jag ägnar inte bara tiden åt jobb, reflektion och körlektioner. Jag tränar också.
Jag vickade för en kollega på Bodypump-passet ikväll. Så här såg golvet ut där jag stått, när jag var klar med passet:
(För rättvisans skull ska jag tillägga att jag kört ett Bodycombat-pass innan, men jag svettades en hel del där också.)
Andra bloggares inlägg om svett, träning, bodypump
{ 11 comments }
Jag är min egen värsta fiende.
Det är snart en månad sen jag tog de första stegen på det som kanske kommer att bli den viktigaste resa jag gjort som vuxen. Det började med att inse att jag aldrig visat sårbarhet. Jag hade tagit ett par bestämda steg mot insikten för att titta närmare på den när jag föll handlöst. Jag föll ner i den djupaste av mina avgrunder, där alla mina demoner spann mörka fantasier som de täckte över mina upplevelser och minnen med. Många av monstren hade jag stött på förut, nu såg jag för första gången hur de levde ihop i något slags kollektivt medvetande. Mitt ibland dem, som drottningen i en bikupa från Twilight Zone, satt den som kläckte och matade de andra; Självkänsla baserad på prestation och andras bekräftelse. Oavsett hur ofta jag tog kål på de andra demonerna var de garanterade en återuppståndelse så länge drottningen fanns.
Under ett ögonblick tittade vi på varandra, överraskade. Jag hade brutit vår ordlösa överenskommelse om att jag skulle blunda, fly, gömma mig varje gång den visade sig. Och det var precis vad jag gjort i hela mitt medvetna liv, innan jag ramlade ner rakt i hennes kula.
Under ett ögonblick tittade vi på varandra, överraskade, innan vi kastade oss mot varandra. Hon vet att hon har förlorat, att hon aldrig kan bli osynlig igen, att hon bara kommer att existera så länge vår kamp varar. Jag vet att jag aldrig kan ta död på henne utan att samtidigt döda prestationen som drivkraft. Hon kämpar för sin existens och jag slåss för det är det enda alternativet. Hennes vapen är ångest, sorg och mörka fantasier. Mina är öppenhet och reflektion.
Och det är där jag är: låst i en kamp mot mig själv, som som jag inte vet hur jag ska vinna.
Men jag vet att jag ska.
Andras blogginlägg om ångest, personlig utveckling, självkänsla
{ 0 comments }
