From the monthly archives:

juli 2008

Om QX är en all­dag­lig, jeans– och t-shirtklädd bög vars abso­luta höjd­punkt på året är schla­ger­kväl­len på Pride, så är Dorian en snygg, lite överstal­jad del­fin­bög som sna­rare tyc­ker att Clean Group-festerna är the shit. Dorian är social, ytlig och kul säll­skap på såväl för­fes­ten som natt­klub­ben. Intressant i sängen? Om poserings-sex med speg­lar, så att ni kan se hur snygga ni är när ni knul­lar, är din grej, så absolut.

Dorian har till­räck­lig intel­li­gens och koll för att få nyut­komna 20-åringar från små­stä­der att tycka att han är smart utö­ver “snygg”. I stor­stads­sam­man­hang är han en medel­måtta med poten­tial, som dock krä­ver att han släp­per lite på fix­e­ringen vid sin glamour-image. Han tror själv att han har lika smarta ana­ly­ser av det svenska bög­li­vet som Bögjävlarna och lika bra koll på stil, mode och groo­ming som Dexo. I själva ver­ket är de intres­santa saker som Dorian säger bara upp­rep­ningar av vad han hört andra cred­diga per­so­ner säga. Viagra-artikeln, till exem­pel, är ett intres­sant och icke-moraliserande sam­tal kring potens­hö­jande medel. Artiken om den svenska syn­den är också ett intres­sant stycke. Inte kons­tigt när bägge två är sig­ne­rade Henrik Tornberg.

Övriga saker som Dorian har att säga är sånt som han har läst i Scanorama (SAS inflight-magasin) eller i KING.

Dorian läg­ger myc­ket krut på sin yta. Ibland för myc­ket. Här är två exem­pel på när form går före inne­håll (klicka för större bilder):

Exempel på Dorians typografi

Exempel på Dorians typografi

Till Dorians för­svar måste sägas att han inte är lika straigh­tacting som QX. Han har inte hel­ler aspi­ra­tio­nerna att driva något slags urvatt­nad halv­me­syr till poli­tisk debatt som sin kon­kur­rent. Tyvärr har han inte hel­ler pop– och bög­kul­tur­kol­len som QX har i form av Ken Olausson och Roger Wilson, men han behö­ver å andra sidan inte brot­tas med les­biska alibin.

Jag gis­sar att Dorian inte kom­mer att över­leva sitt första år, vil­ket trots min halv­såg­ning är synd. Jag skulle gärna se ett livsstils­ma­ga­sin som rik­tar sig till bögar utan att hela tiden för­söka vara poli­tiskt kor­rekt och inklu­dera fla­tor och trans­sex­u­ella. Möjligen har Dorian en chans om han skaf­far sig bättre pop­kul­tur­koll, och mer inne­håll. Jag skulle råda Dorian att slänga ett öga i gamla num­mer av Sylvester och ZON, plocka ut god­bi­tarna, behålla sin yta (men tagga ner på de över­ar­be­tade ytorna) och köra smar­tare reklam­kam­pan­jer än deras “gay­kil­lar, nu finns Dårian”.

Bonus: jag är ju instruk­tör i Bodypump, men jag har säl­lan sett prin­tre­klam för det i svenska tid­ningar. Dorian inne­hål­ler denna helsi­desan­nons. Jag gil­lar den, och jag gil­lar att Les Mills Baltic inte drar sig för att annon­sera i gay­press:
Bodypump-reklam i Dorian

Andras blog­gin­lägg om , , , , , , , , ,

{ 5 comments }

Igår såg jag en skymt av avgrun­den, som många gånger förr. Första gång­erna för­sökte jag i panik klösa mig ut ur mitt huvud, ur mitt varande. Det är såna gånger jag skulle kunna bli miss­bru­kare. Numera är jag lugn när avgrun­den dyker upp, men det är inte ett rofyllt lugnt. Det är lug­net man kän­ner när man gett upp allt hopp.

Jag ska för­söka berätta hur det händer:

Det bör­jar med ögon­blick när jag slås av varan­det. Vi föds, och sen dör vi. Däremellan för­sö­ker vi med vari­e­rande grad av despe­ra­tion åstad­komma något. Oavsett vad vi gör, oav­sett hur vi age­rar, så hand­lar detta “något” om njut­ning av olika slag. Sex, makt, pengar, pry­lar, mat, kic­kar. Same, same but dif­fe­rent. Jag kan all­tid på ett teo­re­tiskt plan för­stå det. Men dessa till­fäl­len är mer. Jag kän­ner det.

Den här käns­lan dyker upp från intet, som ett för­skalv till jord­bäv­ningen som öppnar avgrun­den. Igår hade jag duschat efter trä­ningen när jag såg en skymt av min spe­gel­bild i ögonvrån. Den första tan­ken som for genom mitt huvud var “Är det värt det?”

Frågan var oskyl­dig, den syf­tade på att den trä­ning jag läg­ger ner har fåfänga som halva driv­kraf­ten. Men den pekade också på ett hål som jag inte rik­tigt lyc­kats fylla. Plötsligt var jord­bäv­ningen där, och avgrun­den öppnade sig inom lop­pet av en tanke. Jag såg dem alla, de gapande hålen i mig själv som jag fyl­ler med olika upp­le­vel­ser, men …

Är det värt det?”

Det enda svar jag just i det ögon­blic­ket kunde komma på är “… men vad är alternativet?”

Jag kom­mer ald­rig att se fram mot stun­derna vid avgrun­den. Men numera när den uppen­ba­rar sig, så sät­ter jag mig vid kan­ten och tit­tar ner i den. Bredvid mig sit­ter rela­tio­nerna till per­so­ner jag älskar. De gör det gläd­je­lösa lug­net myc­ket lät­tare att uthärda.

Idag är det sol, glass och bal­longer igen. Jag för­står det hela på ett teo­re­tiskt plan, men jag kän­ner det inte. Istället nju­ter jag av vac­kert väder, Pride-start imor­gon, värl­dens bästa jobb och en skön video till Dollys “If you hold my hand”.

PS. Dexo skrev om hur han han­te­rar avgrun­den. Det är ett bra sätt.

Andras blog­gin­lägg om

{ 8 comments }

♥ Dublin

22 juli 2008

in i mina skor

Fördelen med att resa ensam är att det är lät­tare att bli upp­gra­de­rad som sing­el­re­sande än i grupp. Den här gången hade SAS över­bo­kat flyg­rut­ten Dublin — Köpenhamn — Stockholm, och de avlas­tade genom att flytta på mig till direktrut­ten Dublin — Stockholm.

Förutom att jag spa­rar en tim­mes resande och slip­per trans­fern i Köpenhamn, har jag också lärt mig att jag i fram­ti­den kom­mer att betala extra för barn­fria alter­na­tiv. Finns det inte, kom­mer jag att ha med mig små­go­dis spet­sat med Valium.

Hur som helst, Dublin har en hel del att erbjuda:

Spännande arki­tek­tur. Jag har ald­rig sett en sån snygg integ­ra­tion av spän­nande modern arki­tek­tur och äldre bebyg­gelse av det mer pit­to­reska sla­get. Kanske är det just kon­tras­ten som gör det hela så tydligt.

Modern arkitektur möter äldre

Göteborgshumor. Pubarna har ofta namn som till exem­pel “The czech inn” eller “The Hairy Lemon”. Den sist­nämnda lig­ger på Lemon Street i när­he­ten av Harry Street. Dessutom har de ett café med hem­bakta bak­verk. Såväl bak­verk som inred­ning är som häm­tade från Harry Potters Hogsmeade. Namnet? Queen of Tarts, såklart.

Queen of Tarts

Taxibilar. Enligt upp­gift finns det mer än 20 000 regi­stre­rade tax­i­bi­lar i Dublin. På kväl­larna fylls gatorna av famil­je­fä­der (jag såg inte en enda kvinn­lig tax­i­fö­rare) som köpt en tax­i­li­cens för 6500 euro, och kör in extra­pengar. Resultatet är att du inte kan kasta en sten vid 11-tiden en lör­dag­kväll utan att träffa en taxi. Fyra, fem tim­mar senare har famil­je­fä­derna åkt hem och lagt sig vil­ket resul­te­rar i lite taxibrist.

Restauranger väl värda ett besök är:
Miller’s Pizza, som tar pizza från buk­fylla på bak­fyl­lan till väl­kom­po­ne­rade matupp­le­vel­ser. Ciao Ciao är mikro­ti­nad fryspizza i jäm­fö­relse.
Saba, som har asi­a­tiskt tema, och kor­rekta styr­ke­an­gi­vel­ser. Jag tog en nudel­rätt som hade tre av fyra stjär­nor. Styrkan var mig till belå­ten­het, och som jäm­fö­relse tyc­ker jag att de flesta asi­a­tiska restau­ranger i Stockholm mesar när de säger att något är “starkt”. Missa inte den fan­tas­tiska (alko­hol­fria) Lychee-coolern.
Diep le Shaker gör myc­ket bra thai­mat som känns fräsch (till skill­nad från den flot­tiga typen som många restau­ranger får till). Dessutom kan du få maten hemkörd.

Shoppingen är inte världs­klass, men defi­ni­tivt på en helt okej nivå. Manlig groo­ming är ännu ingen hit på Irland, vil­ket fram­går tyd­ligt på Brown Thomas, Dublins mot­sva­rig­het till NK. Utbudet av herr­dof­ter mot­sva­rar Åhléns i Åmål, och man­lig hud­vård lig­ger tio år efter Stockholm. Jag fick tag på snygga skor, snygg Nike-väska och fyllde på min film­sam­ling med que­er­klas­si­ker som Querelle, Maurice och Torch Song Trilogy. Jag är en dålig bög, innan Dublin-besöket hade jag inte sett en enda av dem. Dessutom fick jag tag i Yossi & Yagger, en isra­e­lisk film om två sol­da­ters kär­lek, som jag länge velat se. Personer som vill driva en fram­gångs­rik film­bu­tik i Stockholm bör göra ett stu­die­be­sök på Laser (film­bu­tik på St Georges Street). Jag och David gick in för att hitta Tales of the City och bägge gick ut med 7–8 tit­lar var­dera. Deras utbud av “gay inte­rest” och musi­ka­ler var imponerande.

Jag vet att jag sa att jag inte skulle kunna tänka mig att flytta till Dublin. Jag tar till­baka det. Dublin kan inte kon­kur­rera med Londons shop­ping och natt­liv, men Dublin är char­migt, vac­kert och vän­ligt. När jag gif­ter mig med Jake kom­mer vi att köpa hus utan­för Dublin. I London kan man bo på hotell.

Andras blog­gin­lägg om , ,

{ 1 comment }

Kära hete­ro­sex­u­ella person,

Jag vet att hete­ro­nor­men lig­ger som en blöt filt över de flesta av dina sin­nen. Jag vet att du inte ser att Bitten, när hon näm­ner sin man i sin pre­sen­ta­tion, sam­ti­digt kom­mer ut som heterosexuell.

Jag vet att du inte tän­ker på att varje gång reklam­fil­men för MER visas på bio, så är det sam­ti­digt en reklam­pe­lare för hete­ro­sex­u­a­li­tet, eller att fil­mer som Romeo & Julia och Casablanca är fil­mer med heterotema.

Jag vet att du inte en enda gång behövt fun­dera på om du kom­mer att bli ned­sla­gen när du hål­ler din respek­tive i han­den en som­mar­natt i Malmö, eller att du behövt känna fru­stra­tio­nen när folk runt dig hör HETEROSEXUELL när du bara för­sö­ker berätta att du till­sam­mans med din part­ner var och seg­lade i helgen.

Jag vet att du inte har den ble­kaste aning om hur det är att som fjor­ton­å­ring inte kunna prata med kom­pi­sarna om vem som egent­li­gen är snyg­gast i sko­lan av rädsla att bli stämp­lad som EN JÄVLA ÄCKLIG BREEDER.

Jag vet att du ald­rig behövt sucka upp­gi­vet för att du på grund av din sex­u­a­li­tet pekas ut som inces­tuös pedo­fil av svenska riks­dags­le­da­mö­ter, och att du ald­rig behövt för­klara för dina bekanta om vissa hete­ro­sex­u­ella före­te­el­ser (som var­för det näs­tan bara är hete­ro­sex­u­ella som begår våldtäkter).

Straight

Jag vet att du ald­rig behövt få din kom­pe­tens eller lämp­lig­het som yrkes­per­son ifrå­ga­satt bara för att du råkar ligga med eller bli kär i per­so­ner av mot­satt kön. Jag vet att du inte behövt fun­dera på om du kom­mer att bli utfru­sen ur hoc­key­la­get ifall det skulle komma fram att du dras till folk med en annan upp­sätt­ning könskromosomer.

Jag vet att hete­ro­nor­men i din värld är lika osyn­lig som en kamou­fle­rad superstealth-ninja, och att du istäl­let för att se nin­jan ser allt som inte är ninjan.

Men det finns en sak jag vill att alla ni hete­ro­sex­u­ella ska veta:
Pride är inte till för er. Det är inte en till­ställ­ning under vil­ken vi visar upp oss för er. Det är inte ett till­fälle för er att tycka till om oss och undra var­för vi inte kan vara lite mer som ni är. Det är inte en möj­lig­het för er att nådigt dekla­rera att ni min­sann accep­te­rar oss.

Pride är till för oss som varje annan dag på året, på gott och ont, befin­ner oss utan­för hete­ro­nor­men. Det är några dagar när vi får prova på den fri­het att “vara nor­men” kan inne­bära. En vecka när den svår­be­sva­rade stan­dard­frå­gan “har du flick­vän?” blir till befri­ande “har du pojk­vän?”. Att ni sen inser att det finns många av oss, och att vi kom­mer i alla fär­ger, for­mer och yrken och att vi kan göra allt ni kan (men på många fron­ter myc­ket bättre) är en bonus. Men det är inte huvudsyftet.

Kom ihåg det nästa gång du kän­ner för att berätta vad du tyc­ker om Pride.

Mina bästa,
Micke Kazarnowicz

PS. det blir inte bättre, men myc­ket mer sorg­ligt, om du använ­der homo­sex­u­ella vän­ner eller en straight dot­ter som alibi, men om du menar all­var med din stolt­het över att vara hete­ro­sex­u­ell kan du köpa t-shirten med straight pride moti­vet ovan hos t-shirthell.com.

Andras blog­gin­lägg om , , , ,

{ 88 comments }

Gaylivet en lör­dag­kväll i Dublin är myc­ket bättre än gay­li­vet en fre­dag­kväll. Antingen det, eller så var jag och David ful­lare. Vilket näs­tan är samma sak. Hädanefter ska majo­ri­te­ten av mina fyl­lor vara på ren vodka.

Här skulle jag kunna be Dublin om ursäkt för att jag sagt att majo­ri­te­ten av irlän­dare är fula. Gårdagskvällen bjöd på två snygga äkta irlän­dare — varav ena var sjukt bra på att hångla. Men det finns två orsa­ker till att jag inte gör det:

Dels hål­ler irlän­darna själva med att det finns över­dri­vet många one, two och three­bag­gers bland dem. Darren, till exem­pel, som var kväl­lens första snyg­ging, fat­tade direkt var­för jag sa “I didn’t think you were” när han sva­rade “Yes, I am” på frå­gan “Are you Irish?”. Om inte det räc­ker, titta på det här upp­sla­get ur GCN (Dublins mot­sva­rig­het till QX) där de har ming­el­bil­der från klubbarna:

GCN bilder från Dublins uteliv
Den andra orsa­ken är att den abso­lut snyg­gaste kil­len vi såg igår, och vi pra­tar en 9,5 på Jake Gyllenhaal-skalan, visade sig vara fransman.

Darren hade pojk­vän, vil­ket både han och jag gar­vade åt (“Yeah, sorry ’bout that. You should go out tomor­row night, there are more good­loo­king people out on sun­days!”) och det såg ut som om jag inte skulle få hångla irländskt. Spy Bar (!) i Dublin, som på lör­dag­kväl­larna kör gay­klubb (well, om nu bögar och massa straighta tje­jer kan kal­las för gay) stängde strax innan tre. Precis när vi var på väg ut ser jag en sjukt söt kille. Blonderad, vis­ser­li­gen, men när slingor är teh shit är en okej blon­de­ring inte så dålig (jag tror det kal­las för smakanpassning).

Din, som han hette visade sig vara irlän­dare, 21, fri­sör och väl­digt bra på att hångla. Jag ska inte rece­nera hans sex-skills, eftersom fyl­le­sex inte är ett rätt­vist under­lag, men han var lika bra på att hångla på för­mid­da­gen innan han stack.

Jag har så myc­ket mer att berätta, som all­tid efter en helg med David. Men nu är det dags för mig att gå ombord på pla­net, och medan ni vän­tar kan ni titta på en av Dublins sötaste äkta irländare:Din, den snyggaste lilla irländaren

PS. Vore jag inte så kär i mitt jobb så skulle jag lätt över­väga att flytta till Dublin.

Andras blog­gin­lägg om , , ,

{ 3 comments }

Micke does Dublin

19 juli 2008

in i mina skor

Det finns en första gång för allt. Här i Dublin har jag för första gången upp­levt att jag vill hångla, men miss­lyc­kas för att alla är så fula.

Det finns en hel del bra gre­jer med Dublin. De har Starbucks och Wagamama här. Det finns över 800 pubar i sta­den, som i övrigt är mindre än Stockholm. Det finns enorma park­om­rå­den mitt i staden.

Men Dublin skulle kunna ha hus byggda i guld, fon­tä­ner med cham­pagne och gra­tis Ben & Jerry’s hela dan, och inte ens då skulle jag över­väga att flytta hit. För att ter­men “fuc­kable” här i Dublin ska bli mer än en teo­re­tisk före­te­else (tänk “näc­ken” eller “snö­mannen”) så måste den utvid­gas till “allt som har har minst två ben, puls och är kroppsvarmt”.

I alla fall när det gäl­ler kil­larna. Tjejerna över­lag ser för­vå­nans­värt bra ut. Hade jag varit straight så hade jag kun­nat ligga mig blå utan pro­blem, eftersom utse­en­de­kon­kur­ren­sen här läm­nar walk over genom sin blotta närvaro.

Jag fun­de­rar på att starta en bistånds­or­ga­ni­sa­tion, typ “DNA-hjälp från folk till folk — svens­kar done­rar sperma och ägg för att fylla på snygg­kvo­ten på Irland.”

Ikväll ska vi ut och under­söka det hip­paste gay­stäl­let för att se om det kanske går att hångla där, utan att vara full på grän­sen till alko­hol­in­du­ce­rad koma.

Andras blog­gin­lägg om , , , ,

{ 5 comments }

Brudar e fan dumma i huvet och de e äkligt att böga”. Det är uppen­bar­li­gen svårt att vara råhe­tero. Hur man än vän­der sig har man hjär­nan och ars­let på samma ställe, så att säga. Jag tyc­ker lite synd om grun­da­ren av och med­lem­marna i den här Facebook-gruppen, för uppen­bar­li­gen var de från­va­rande dagen när “bliss” dela­des ut till alla som har “igno­rant” stämp­lat i pan­nan. Ovetande OCH osa­lig, det är som att ha alla köns­sjuk­do­mar utan att ha fått knulla en endaste gång.

Brudar e dumma i huvet

Andras blog­gin­lägg om , , ,

{ 7 comments }

Not straight
Här om dagen damp min egen­de­sig­nade t-shirt ner genom bre­vin­kas­tet. T-shirten är från American Apparel, vil­ket är lite iro­niskt; Combination Store där jag först såg idén till t-shirten är ner­lagd och istäl­let kom­mer American Apparel öppna en butik där. Designen på tryc­ket är min egen och gjord på spreadshirt.net.

En annan t-shirt med motiv vars straight­ness kan ifrå­ga­sät­tas ser ut så här:

i heart mormon boys

Den kan köpas på saj­ten Mormons Exposed där du också kan köpa en kalen­der med lätt­klädda mor­mon­kil­lar:
Mormonkalender

Näst bäst av allt? Initiativtagaren heter Chad Hardy och till­hörde det högsta präs­ter­skaps­kas­tet bland mormonerna.

Man kan näs­tan tro att det hela hand­lar om en påhit­tad histo­ria för att driva med reli­gion och mor­mo­ner, men det är en verk­lig histo­ria. Chad är numera ute­slu­ten från “Church of the Latter Day Saints”, och det är rim­ligt att gissa att det hand­lar om den smått homo­e­ro­tiska fram­to­ningen av mor­mo­ner. Men inte enbart. Chad har näm­li­gen också för­sum­mat sina plik­ter. En blog­gare med insikt i ämnet skri­ver:

the calen­dar wasn’t the only issue [..] he had also cea­sed to […] wear the sacred undergarments

Det är det bästa av allt: om du som mor­mon inte bär dina heliga kal­sip­per, så ris­ke­rar du att åka ut. Tydligen är just de heliga under­klä­derna ett myc­ket käns­ligt ämne som man inte bör ta upp med mor­mo­ner.

Jag kan inte erbjuda heliga kal­songer (än), men vill du ha en egen “not straight”-t-shirt, helig enligt Ben & Jerryismen, så säg till.

Andras blog­gin­lägg om , , , ,

{ 0 comments }

När KING kom ut med sitt första num­mer 2005 hade jag lite för­hopp­ningar på tid­ningen. “Äntli­gen ett livsstils­ma­ga­sin på svenska utan halvnakna kvin­nor som hete­ro­sex­u­ell kom­pen­sa­tion för läs­ning om mode, groo­ming och skön­het”, tänkte jag.

Jag blev besvi­ken på KING-konceptet redan på tredje sidan i första num­ret. Chefredaktören Per Nilsson outade sig i ledar­spal­ten när han för­sva­rade sitt modeintresse:

[…] Jag var inte bög. Jag var bara sjuk­ligt intres­se­rad av mode och stil. […]

Sedan dess har jag vis­ser­li­gen strö­läst vissa num­mer av KING, men det bästa sät­tet att defi­ni­era mitt för­hål­lande till tid­ningen är med en pastisch på ett av Davids bästa citat: “It’s straight. I don’t do straight.”

När jag för ett tag sen hörde talas om Dorian, ett livsstils­ma­ga­sin för bögar kände jag samma sak som när jag hörde om KING, lite hopp. Det var just från­va­ron av “… och les­biska” eller “HBT” som gav mig hopp. Killar kan inte göra flat-tidningar. Antingen är de bögar och där­med oin­tres­se­rade, eller straighta och där­med fixerade.

Men det fanns några moln på tid­nings­him­len:
Looking for Messiah gav lite off-hand en iro­nisk och väl­för­tjänt bit­chslap till Dorians första omskriv­ning i svensk media. Det är knap­past fla­tor, bisex­u­ella eller trans­per­so­ner som bär QX. Nu är för­mod­li­gen Benjamin Falk så smart att han fat­tar det, och vill inte gå i öppen kon­flikt med QX innan Dorian eta­ble­rat sig. Fint så.

Ett grå­are moln är Benjamin Falks benäm­ning av mål­grup­pen:

Vår mål­grupp är early adop­ters, gay­kil­lar i men­tal ålder på 20–45.

Gaykillar är ett ängs­ligt ord för bögar. En ängs­lig chefre­dak­tör för ett glossy livsstils­ma­ga­sin? Per Nilsson och KING all over again.

Samtidigt finns för­lå­tande drag, som Dorians sajt. Den är vad jag för­vän­tar mig av en pre-lanseringssajt för ett glossy livsstils­ma­ga­sin, möj­li­gen med untan­ta­get att det är lite väl myc­ket del­fin­kil­lar som model­ler. Men hey, jag är inte över­dri­vet krä­sen. Kan jag inte få både Innocent och Ben & Jerry’s så nöjer jag mig med det ena.

Totalt sett stod Dorian på plus. Imperfekt, där­för att Dorians 071-nummer-möter-Veckorevyn-inspirerade reklam­film är lika smick­rande som en out­fit bestå­ende enbart av tub­soc­kor, foppa-tofflor och en mid­je­väska i brunt fejkskinn:

Hur som helst kom­mer tid­ningen ut på tis­dag nästa vecka. Planerar du att besöka Pride och inte vill betala fullt pris för den så gis­sar jag på gra­tis, eller i alla fall bil­li­gare, exem­plar i Pride Park.

Andras blog­gin­lägg om , , , , , ,

{ 3 comments }

När jag skrev rubri­ken till det här inläg­get insåg jag att man kan “böga till ” men man kan inte “flata till “. Google före­slår “menade du platta till?” när jag söker på “flata till” och ger mig sen resul­tat som inne­hål­ler “fläta”. Man kan inte hel­ler “lebba till” (fyra resul­tat, alla i annan bemär­kelse än “att lebba till det”) och att “les­biska till det” är bara fånigt. Så, nu är “att flata till det” offi­ci­ellt myn­tat som uttryck. Anyhow, det var ett sidospår.

Swedish Match utvid­gar sitt Pride-deltagande genom att klä Röda Lacket i Pride-skrud. Jag tyc­ker att ini­ti­a­ti­vet är kul och en bra vida­re­ut­veck­ling av snustäl­tet i Pride Park. Genomförandet känns inte helt hundra dock. Dosan ser ju ut som något 80-talet kräkts upp efter att ha druc­kit olik­fär­gade jello-shots:
Röda Lacket i Pride-mundering
Jag hop­pas att de två rosa tri­ang­larna är en med­ve­ten vink till snu­sande fla­tor (fla­tor snu­sar mer än bögar och bisex­u­ella, enligt Folkhälsoinsitutet). Alternativet, att de bara pas­sade bra in i den småe­pi­lep­tiska desig­nen, är så myc­ket tråkigare.

Kommentarerna på Dagens Media-artikeln om Pride-snuset är hete­ro­sex­u­ellt fan­ta­si­lösa (och det, vän­ner, är unge­fär så fan­ta­si­lös man kan bli på den här sidan “mol­lusk”). Första kom­men­ta­ren är rolig, för visst fan skulle en Caterpillar D11 vara sjukt myc­ket finare i regn­bågs­fär­ger än den oänd­ligt trå­kiga väg­ar­bets­ma­skins­gula kulö­ren:
Caterpillar D11

Andras blog­gin­lägg om , , , , ,

{ 3 comments }

Bloggportalen.se Creeper