Jag är snart tillbaka igen och berättar om min UGL-upplevelse.
Under tiden: håll ögonen på Looking for Messiah Jag har en stark känsla av att det kommer bli något grymt bra.
{ 1 comment }
From the monthly archives:
maj 2008
Medan jag är upptagen med att ta reda på hur jag ser på mig själv, hur jag uppfattas av andra och hur mitt beteende påverkar grupper, en process som kan liknas vid att bli urvriden, manglad och överkörd (fast på ett bra sätt), kan ni få se min fina nya t-shirt som jag kommer att gå omkring med i sommar. Den är inte självdekorerad.
Andras blogginlägg om t-shirt, east village boys
{ 4 comments }
Maud Olofsson är pålitlig, till skillnad från Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund. Fredrik gav vissa intrycket att vara hemlös (dock en välgödd hemlös) och ingen av Alliansens partiledare är roliga. I alla fall om man låter amerikaner som inte känner till partiledarna bedöma deras pressfoton.
Screw militära forskningsprojekt och rymdindustrin. Det är open source, att dela med sig av saker, som tillsammans med den mänsklig nyfikenhet som demonstreras i boken “Finns det någonting som äter getingar?” som är vad som kommer att driva mänskligheten framåt, mot nya och oanade höjder av transhumanism, kolonalisering av andra solsystem och ännu godare Ben & Jerry’s-smaker.
Ett mycket enkelt exempel på the power of sharing: jag tipsade om Facestat, vilket gav Freddi på Dyslesbisk idén att se hur våra partiledare framstår sett med amerikanska ögon, en idé som sedan resulterade i det här gemensamma inlägget. Facestat fungerar så här: du laddar upp ett fotografi, och sen sitter (amerikanska) internetanvändare och bedömer ansiktet utifrån vissa kriterier.
Freddi la upp bilder på Lars, Mona, Peter och Maria (det som traditionellt kallas “röda blocket”) och jag la upp bilder på Maud, Jan, Fredrik och Göran (“det blåa blocket” aka Alliansen).
Det man direkt kan se är att samtliga fyra av Alliansens partiledare av en amerikan ses som konservativa. Det stämmer någorlunda väl in på Göran, men Maud och Jan behöver uppenbarligen jobba lite på sin liberala image även utseendemässigt. Den minst konservativa är Fredrik, vilket han i sammanhanget förmodligen skulle känna sig rätt nöjd med.
Det fanns inga tveksamheter om könet på Alliansens partiledare, däremot ifrågasätts deras pålitlighet; Bara Maud får en majoritet av ja-röster på frågan “Trustworthy?”. Maud är också den ekonomiskt mest välbeställda kvartettmedlemmen. Där alla andra får “average” i frågan om rikedom – och Fredrik dessutom får ett par röster på “homeless” — får hon “well off”. Fredrik är också den enda som inte är gift. Om amerikanarna får avgöra är han frånskild, medan de övriga är gifta.
Maud må vara pålitlig och hyfsat rik, men att hon är gift har inte med hennes utseende att göra då hon bedöms som oattraktiv. Det kanske är pengarna som lockar, eller det faktum att hon är intelligent. Även Göran får “bright” som bedömning på intelligensnivå, men det hjälper inte hans utseende som stämplas oattraktivt. Den enda som faller amerikanarna i smaken är Jan som med nöd och näppe får tillräckligt många ja-röster på frågan “Attractive?”
Läs om hur amerikanarna ser på Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand borta hos Freddi.
(Värt att notera är att Facestat när det här genomfördes drevs av Mechanical Turk och bedömningarna gjordes uteslutande av amerikaner. Idag har man istället ett system där alla användare kan bedöma ansikten.)
Andras blogginlägg om fredrik reinfeldt, maud olofsson, göran hägglund, jan björklund, alliansen, utseende, facestat
{ 2 comments }
Förutom att jag har en riktig hang-up på att man ämbetet som högsta statschef — hur symboliskt det än må vara — går i arv, så har jag i övrigt inget mot kungafamiljen. Jag kan tycka att kungen är lite skön, att Vickan är lite skönt ambitiös, att Philip är smått fuckable och att Sylvia är fläckvis ansiktslyft.
En kväll när jag och Andy var ute och gick, stannade han till vid en turistfälla för att kolla vykort då han behövde ett typiskt Stockholmsmotiv. Det var då vi fick syn på ett vykort föreställande en lite mänskligare version av kungafamiljen.
Vickan ser ut att ha ett grovt överbett som signalerar intim släktskap mellan förfäder. Madde är inte där över huvudtaget, så de lånade en vaxdocka föreställande henne från Madame Tussaud. Philip har en halv död ko mellan tänderna och försöker lite diskret peta bort den med tungan, eller så signalerar han oralsex till fotografen. Sylvia skelar och ser salig och oberörd ut på ett sätt som bara någon iförd en snopptrosa kan. Och så kungen. Kungen. Han har minen hos någon som just försökt fjärta lite diskret, och inser för sent att det inte är en fjärt utan fast substans, och hinner inte bromsa det utan känner hur det långsamt rinner ner för låret. Jag gillar den mänskliga kungafamiljen. (Har jag begått majestätsbrott nu?)
Andra bloggares inlägg om kungafamiljen, kungen, drottning sylvia, prinsessan victoria, prinsessan madeleine, prins philip, vykort
{ 6 comments }
Jag läste mycket som barn, och en bokserie jag hade en specifik förkärlek för var böckerna om Ensamma Vargen. De var skrivna som rollspel, med korta kapitel – sällan ängre än något stycke. I slutet på kapitlen fick man välja vad huvudpersonen, som alltså hette Ensamma Vargen, skulle göra härnäst. Ett mycket enkelt rollspel i bokform.
Som en hommage till dessa böcker, som för mig utgjorde bryggan mellan historieberättande i bokform och dito i spelform, där jag fastnade i spel som “King’s Quest”, “Monkey Island” och “Willow”, skriver jag detta inlägg som ett kapitel i en Ensamma Vargen-bok; Du väljer fortsättningen.
Vandrarhemmet jag bodde på var mer ett mycket spartanskt hotell än ett vandrarhem. Mitt dubbelrum-med-eget-badrum var rent, upplyst av ett enda lysrör placerat vid sängen så att det också fick agera sänglämpa. Det innehöll bara det alldra nödvändigaste: ett skrivbord, en garderob och två enkelsängar, bäddade på det kontinentala sättet med ett lakan vikt över en filt vilket fick mig återigen att tänka på att påslakan verkar vara ett relativt okänt koncept utanför norra Europa.
Ingen teve, inget internet och de trådlösa nätverk som omgav hotellet var nedlåsta. Det kändes nästan klosterlikt.
När andra dagens möten var avklarade hade jag en kväll för mig själv. Jag inventerade mina alternativ: gå ut och flanera på stan. Området jag bodde i erbjöd en labirynt av trånga gator där det oturistiga vardagslivet kunde observeras. Eller så kunde jag gå bort till Placa Cataluna och kolla in turiststråket och ta en sväng med tunnelbanan. Jag älskar fungerande kollektivtrafik och försöker alltid att prova kollektivtrafiken i en stad, om tillfälle ges. Jag blev också påmind om att Barcelona, till skillnad från Stockholm, har bastuklubbar. Jag har aldrig varit på en bastuklubb, vilket är den homokulturella allmänbildningens motsvarighet till att tro att man är popkulturellt bevandrad när man aldrig har tittat på TV-shop. Ett sista alternativ var att ta tillfället i akt: utan störningsmoment skulle jag kunna läsa ut “Generation X” som jag börjat läsa om på flyget hit.
(Det funkar alltså så här: ett inlägg om det alternativ som fått flest röster vid pass imorgon fredag 18.00, kommer att postas senast på lördag)
Loading …(Och här är den önskade fortsättningen)
Andras blogginlägg om barcelona, ensamma vargen, rollspel, vandrarhem
{ 5 comments }
Ibland får jag frågan vad det är som är så fantastiskt med mitt jobb. Här är ett exempel:
Vi är ett gäng som befinner oss i varierande stadier av “ny på jobbet”. Förra veckan träffades vi allihop för första gången, och en av de första punkterna var att presentera oss för varandra. Istället för att köra den gamla vanliga visan som är avklarad på en pisskvart (“Jag är x år gammal och har jobbat med x på företag y”) ägnade vi lite mer än en halv dag åt presentationer av tio personer. Vi fick ett antal förslag på saker som vi kunde berätta om: “Vad behöver jag för att trivas på jobbet?”, “Varför jobbar jag på Hyper Island?” och “Vad triggar mig (både i positiv och negativ bemärkelse)?”
Mina favoriter var “Vad brukar jag låtsas?” och “Ett lyckande och ett misslyckande i livet”. Det var också de här som var svårast att svara på.
Ett lyckande i livet var inte lätt därför att jag har så många att välja bland. Vilket ska jag lyfta fram? Jag har fantastiska vänner. Som jag kan berättta allt för. I min bok är det ett enormt lyckande. Jag har bytt bransch radikalt en gång, trots att jag fick gå ner i lön och börja om från scratch, och lyckats jobba upp mig i den branschen. Det är ett lyckande. Jag tog fallskärmshoparcert fast jag hade ångest inför 40 av de 48 elevhopp jag gjorde. Jag tog Bodyjam-licensen trots att jag egentligen var för stel och fyrkantig och kuggades på första utbildningen jag gick. Det ena exemplet efter det andra radades upp i mitt huvudet.
När det gällde misslyckande var det svårt därför att jag inte kom på något. Jag insåg snabbt att det var för att jag satte likhetstecken mellan “misslyckande” och “något jag ångrar”. Varje gång jag gjort något som inte blivit helt lyckat har jag lärt mig en ny sak. Varje sak jag gjort har varit ett steg på vägen dit jag är idag, och jag är grymt nöjd med Kan det vara ett misslyckande om det tagit mig till ett fantastiskt ställe?
Vad låtsas jag? Jag låtsas allt för ofta att jag kan, eller att jag vet. Storebror som jag är – som dessutom alltid fått beröm och bekräftelse för mina kunskaper — kan jag vara en jävla besserwisser. Jag jobbar på att hålla tyst, på att inte ha alla svar.
Jag låtsas ibland att jag fixar det, vad “det” än är, fast jag helst av allt vill krypa ihop i fosterställning och sova tills taggtrådsbollen av ångest är borta från magen. Att ge upp, känna mig besegrad eller erkänna att jag inte fixar något är något av det svåraste jag vet. Just nu jobbar jag på att lära mig att säga “nej”. Det går ganska bra ibland, och sämre ibland.
Nu vill jag veta vad du lyckats med, vad du misslyckats med och vad du låtsas. Jag dattar Elin, Sandra, Pär, Tätortstimotej-Anna och Henrik.
Andras blogginlägg om presentationer, misslyckande, lyckande, låtsas
{ 4 comments }
Är inte det här bara snäppet under att göra en porrfilm där Freddy Krueger sätter på mrs. Vorhees iklädd full psychomundering? Clowner är läskiga. (Fast det är inte utan att jag blir nyfiken på vad Fred, the wonder chicken, har för roll i filmen)
(Cred till Amo för fyndet)
Andras blogginlägg om clownsex, skräckporr, fetischer
{ 4 comments }
Jag har länge funderat på det absurda i att klassa sig som homosexuell. Inte för att det är mindre absurt att klassa sig som heterosexuell. Snarare tvärt om. Det är är absurt för att man lider av något slags översexuell/överemotionell störning om man verkligen ser potentiella partners i samtliga individer av ett visst kön. Sett i det här ljuset skulle bisexuella bara vara snäppet över “jag tar vad som helst bara det har två ben, någorlunda kroppsvarmt och inte alltför drabbat av rigor mortis”.
I förrigår gick jag runt och räknade alla killar jag såg under en timma, och hur många av dessa som hade potential att bli engångsligg, pojkvänner eller någonstans däremellan. Genereröst räknat är det ungefär 15 av 100 som funkade. Nu kanske du tänker “han är extremkräsen” eller “alla snygga killar har såklart flytt Karlskrona och bara lämnat kvar de fula”. Jag tror att både min kräsenhet och Karlskronas fuckable vs two bags fugly–ratio är rätt genomsnittliga.
Att peka ut halva befolkningen som potentiella ragg, när majoriteten av dessa är lika ointressanta som vore de tjejer, är … trubbigt. Det är som att använda en slägga för att slå i småspik. Det är en grov lupp för att titta på något finmaskigt och intrikat, ett fack där man kan stoppa folk för att bringa en droppe ordning till det hav av kaos som livet är.
Bara så att det är tydligt: Jag har inte blivit straight. Jag har ännu inte varit i närheten av en fitta (jag har inte ens haft den runt halsen, då jag är kejsarsnittad) och som jag känner för tillfället så kan jag leva i trehundra år utan fittkontakt och dö sjukt onyfiken. Jag tänker inte klassa mig som icke-heterosexuell eller unstraight (även om jag gillar det sistnämnda ordet av andra anledningar). Jag skulle kanske kunna klassa mig som “sexuellt annorlunda” om jag inte vore ganska vanilla i mitt sexuella utövande.
Ah. Såklart. Nu slog det mig. Jag är Jake-sexuell.
Andras blogginlägg om homosexualitet, heterosexualitet, unstraight, sexuell läggning, etiketter
{ 6 comments }
Tänk om tvättstugelappar vore mer som den här. Vad mycket finare vår värld skulle vara då.
(Från artighet.istheshit.net)
Andras blogginlägg om glada lappen, tvättstugelappar, artighet, kommunikation, gammaldags svenska
{ 6 comments }
