Annars så är det rätt intressant att se kommentarerna om hur viktigt det är att på arbetsplatsen få hävda normen av att vara del av ett par – straight eller gay. Utan en tanke på hur det känns för dem som inte lever i ett parförhållande. Alla lever faktiskt inte ensamma frivilligt. Det kan vara stort lidande förknippat med att vara singel och också resultatet av en tidigare svår kränkning. Och då menar jag Kränkning.

Jag lämnade en arbetsplats där jag inte var socialt accepterad eftersom jag var singel. Kollegorna där hade struntat fullständigt i om jag hade kommit dragande med en flickvän eller pojkvän, bara jag hade varit normal och del av ett par. Så jag brukade balansera allt parhävdande med att prata om intressantare företeelser än om det kurrade i magen på någons respektive under semestern. På familjedagar på jobbet tar jag med mig någon tjej- eller killkompis, straight eller gay, med förlovningsring (jag har ingen) eller utan eller någon av mina äldre vänner som behöver komma ut från ålderdomshemmet. Jag vet att det frustrerar de parnormativa, som vill definiera mig och begränsa vem man får ta med sig till någon man ligger med (eller låg med de första x antal åren av förhållandet).

Avslutningsvis kan jag tillägga att jag faktiskt har jobbat med ”Lena” :-) och nej, hon kunde inte nämna sin man till förbannelse utan att straffas ut. Det var ingen som orkade höra hennes urtrista historier om hennes man och barn, inte ens de mest parrabiata. Min bransch är liten, alla känner alla och ”Lena” har gjort sig känd som den sociala döden för ett företag pga sitt begränsade ”man och barnpratande”.

Axel: du tillskriver mig saker jag inte har sagt. Men hur som helst, språket är ett av de verktyg vi har för att uttrycka saker och genom att bruka språket på ett annat sätt, förändrar vi också oss själva och dem runt oss.

Om en kultur inte har ett ord för ”rosa” (vilket många kulturer inte har) så kan ingenting vara rosa.

Det är inte så jobbigt att vara inkluderande i sitt språk. Det kräver träning, och lite vilja, men det är inte svårt.

Fredrik: jag förstår ärligt talat inte exakt vilken ståndpunkt du försöker förmedla. För att förtydliga: det är inte bara heterosexuella som är heteronormativa. Alla är heteronormativa. Jag är lika god kålsupare som alla andra i det fallet, och tänker ”par” när jag ser en kille och en tjej – utan att tänka på att precis så kan jag och M (tjejkompis) uppfattas när vi går på stan.

Jag är nyfiken!

Artiklarna om queer har varit pinsamma. Hur jävla svårt ska det vara för en normalbegåvad vuxen människa att förstå vad normer är och hur de fungerar?

Som bi försöker jag annars göra min del för att irritera genom att konsekvent använda ”partner”. Heterosexuella är fullkomligt besatta av att hänvisa till sin heterosexualitet, det är alltid roligt att bryta av lite.

Det är synd, för kränkt-kulturen _måste_ tas itu med, Zaremba har öppet mål men fumlar bort bollen.

Aronson: Tack! Jag blir jätteglad att du säger det.

Björn: Det är galet, och det är just sånt som Zaremba skulle behöva råka ut för. Hade han gjort lite research om varför man pekar ut heteronormen så hade han aldrig uttryckt sig så banalt som han gjorde.

Allvarligt talat – som tur är, har jag inte stött på de långa tystnaderna… och skulle jag höra talas om det efteråt sådär, skulle jag nog tycka att det var mer hennes problem, inte mitt.

En gång blev jag (på min förra arbetsplats) ombedd att inte skriva dagbok (det här var på Qruisern) för att eleverna kunde läsa detta (om de själva registrerade sig som medlemmar, då…). Det var bara att le och säga att det inte var något som arbetsplatsen skulle lägga sig i. Jag kände mig inte kränkt, men jag anpassade mig inte heller till någon slags normalitets-norm.

Tex frågar jag alltid mina kollegor hur deras respektive har det och liknande saker men blir konsekvent bemött med att dom då frågar mig enkom hur jag har det….

Det är så löjligt.

En dag när en ny kvinna började så sa jag högt ”jag och min man var på bio” var på en låååång tystnad uppkom och den nya kvinnan lämnade fikabordet.

Efteråt fick jag höra att hon var kränkt som kristen över att jag var öppet homosexuell och dessutom hade fräckheten att berätta om min man och en biofilm vi gått på….

Hon hade uttalat till min chef att hon var chockad och inte trodde att vår arbetsplats var ett ”Gay ställe” som om vi inte skulle kunna få finnas och jobba var som helst….

Det är inte du, Micke. Lysande! Som vanligt…

Men, jag läste inte alls Zarembas artikel så; dvs. inte med fokus på just ”queer” – utan kanske snarare med tanke på att det är så jävla lätt att skylla ifrån sig på annat när man inte lyckas att själv hålla en standard som utbildningen kräver.

När det gäller att känna sig kränkt hit och dit, så tycker jag att det är ju en livsattityd som är ganska jobbig. Jag reagerar när någon säger något korkat, men letar inte direkt efter det, så att jag kan få känna mig kränkt.

:) Och jag pratar vitt och brett om min man, vad som händer hemma osv. Jag vet inte om de känner att jag hela tiden måste påpeka att jag är gay… men nånstans känner jag att ”jo, det måste jag”! Om inte annat för att balansera upp deras heterosnack :)

Men som sagt, så tolkade jag nu inte artikeln.

Tjingeling!