Jag vågar knappt erkänna det, men jag hade inte sett ett enda avsnitt av “Six Feet Under” fram till för två månader sedan. Första avsnittet var okej, andra var bättre och någonstans mellan tredje och fjärde var jag fast. Jag älskar att serien består av personer som är mänskliga. Personer som jag gillar, skrattar med, blir irriterad på och vill krama om när något jobbigt händer. (Konstigt nog vill jag inte ligga med nån av dem.)
Men mest av allt gillar jag döden i “Six Feet Under”. Döden har alltid för mig varit som den tuffa, oberäkneliga killen i sexan när jag själv är en tredjegluttare med töntig frisyr och fula skor. Varje gång han ens kan tänkas vara i närheten håller jag bara för öronen och blundar och öppnar dem inte förrän han är borta, för om jag inte märker honom så kanske han inte märker mig.
Jag gillar fortfarande inte honom. Men han kan nu gå förbi mig, och kanske till och med titta åt mitt håll, utan att jag får panik och lägger mig i fosterställning.
En annan bieffekt av att titta på “Six Feet Under” under två månaders tid är att jag numera är nästan konstant medveten om hur bräckligt livet är. Jag vet inte hur många gånger om dagen jag ser mitt liv som en inledningssekvens till ett SFU-avsnitt, där jag snubblar på en slängd Punkt SE när jag springer för att hinna med tunnelbanan och bryter nacken, eller där killen i byggnadsställningen jag passerar under tappar skiftnyckeln som krossar skallen på mig, eller där jag får en aneurysm på toaletten och dör innan jag ens hunnit sjunka ihop.
Det som är fint med att vara så medveten om att livet är kort, bräckligt är att jag helt plötsligt ser det vackra i vardagen så mycket oftare.
Som när jag ser den snygga killen på Folkuniversitetets reklam för någon ekonomiutbildning en januarigrå onsdagsmorgon, medan jag omgiven av människor vars hjärnor redan befinner sig på deras fysiska destination åker rulltrappa vid Gärdets tunnelbanestation.
Eller när jag oväntat stöter ihop med en av mina bästaste vänner på Vivo T-Jarlen en tisdagkväll och får skratta som vi alltid gör när vi ses.
Eller när jag väntar på bussen en regnig måndagskväll, slut efter att ha lett ett danspass, och inser att mitt liv just nu bara består av en massa möjligheter. Kanske leder de till nånting, kanske dör de imorgon, men just där, just då har jag möjligheten att få några av de saker jag önskar mig mest under 2008.
Eller när jag läser mina favoritbloggar och får känslan av att inte vara ensam, lite samma känsla som när jag var liten och låg i sängen och lyssnade på när min mamma stökade runt i köket eller kollade på teve.
Okej, nu börjar jag låta som salongsberusad Björn Kellman på en strikt zoloft-prozac-diet. Det är dags att sluta innan jag också börjar slänga mig med saker som “fånga sin dag och ge den mening” eller “livsnjutare”.
(Men ni vet att jag älskar er, va?)
Andra bloggar om: six feet under, dödsångest, död, vardagsliv
{ 6 comments }
