From the monthly archives:

januari 2008

Det finns en mening med allt” är en replik jag fått höra ganska ofta på sistone. Varje gång någon säger det ryser min hjärna lite grann. Det är snudd på fata­lism, tron att allt är för­ut­be­stämt. Att vi har ett Öde.

I min värld är fata­lism bara ett sätt att kunna lasta en del av ansva­ret för sina val på en tredje part. Gud, ödet, livet eller det där “något” som många tror på. Om något är meningen spe­lar det ju ingen roll vilka val jag gör, eftersom det ändå kom­mer inträffa. (Som ett sido­spår: Insidan i Svenska Dagbladet har idag en intres­sant arti­kel om att vår tro på den fria vil­jan påver­kar vår heder­lig­het — ju mindre tro på fri vilja, desto ohe­der­li­gare är vi)

Granne med fata­lis­men bor tan­ken som Alanis Morissette sjöng om i “Ironic”:

Well life has a funny way of sne­a­king up on you
When you think everything’s okay and everything’s going right
And life has a funny way of hel­ping you out when
You think everything’s gone wrong and eve­ryt­hing blows up
In your face

Jag kom­mer ihåg hur trös­tande jag tyckte att just den textra­den i “Ironic” var när jag var yngre. Ungefär som om det fanns en för­ut­be­stämd mängd skit jag kunde få av livet. Efter att ha utstått en viss nivå av skit skulle jag auto­ma­tiskt kom­pen­se­ras med något bra. När jag var som mest ton­årsla­bil, vil­ket höll sig en bra bit in på andra sidan tju­go­års­strec­ket, tyckte jag att jag vadade omkring i skit till mid­jan och und­rade stän­digt när mr Right skulle dyka upp med min mil­jon­vinst på lotto som kompensation.

Jag trodde också på det mot­satta, det där att när det väl gick bra så kunde jag ge mig fan på att något skulle hända för att för­störa det. Det var först långt senare som jag för­stod hur skräm­mande tan­ken egent­li­gen är, att det skulle fin­nas en begrän­sad summa lycka som kunde till­de­las varje indi­vid innan en olycka drab­bar henom. Med den livs­sy­nen blir det svårt att njuta av stun­der när livet är fantastiskt.

Som nu.

När jag sa upp mig den fjärde janu­ari kän­des det fan­tas­tiskt. Jag hade bestämt mig, jag skulle hitta ett jobb jag brann för på rik­tigt. Jag var (näs­tan) ald­rig oro­lig inför fram­ti­den, men galet nyfi­ken på vad som skulle hända.

Det som hände var att jag kort där­ef­ter fick job­bet jag letade efter. På tis­dag bör­jar jag på Hyper Island för att jobba med deras utbild­ningar. Det är en rik­tig Askungesaga.

Som grädde på moset fick jag för någon vecka sedan ett med­de­lande som gjorde mig glad. Och för­vå­nad över att jag blev så glad. Det var Mr P som skrev att han kom­mit hem från sin utlands­turné, och jag har en rain check på en dejt. Jag hop­pas att det reg­nar snart.

Andras blog­gin­lägg om , ,

{ 8 comments }

Stora skyltbröst med en liten docka

Man skulle kunna tro att skylt­doc­kan på bil­den ovan skulle stå på en plastik­ki­rurg­kli­nik. Men då skulle man tro fel. Tillsammans med många andra lika­dana står den på en av Panamas största varuhuskedjor.

Andras blog­gin­lägg om ,

{ 8 comments }

Eftersom Arna på Bloggvärldsbloggen tyc­ker att det är fan­tas­tiskt att Paulo Coelho blog­gar och spe­ci­ellt rekom­men­de­rade ett av inläg­gen som fick henne att dra på mun­nen tänkte jag att hon kom­mer att se ut som om hon sovit med en kläd­häng­are i mun­nen när hon läser En Riktig Karl.

Personligen hop­pas jag att Paulo Coelho drab­bas av lepra i köns­de­larna, och en rik­tig karl kan gärna få en släng av det han med.

Andras blog­gin­lägg om , ,

{ 3 comments }

Multipel Skleros är är en sjuk­dom med sym­tom som smärta, ned­satt mus­kel­tyrka, spas­mer, ned­satt kon­cent­ra­tions­för­måga, koor­di­na­tions­pro­blem bland många andra. Den drab­bar fram­för allt kvin­nor, män utgör unge­fär en tred­je­del av de som insjuk­nar. MS är idag en obot­bar sjuk­dom, men de flesta kan med rätt medi­ci­ner, hjälp­me­del och stöd leva ett dräg­ligt liv.

Såvida man inte gör miss­ta­get att medi­ci­nera sig själv med av svenska sta­ten inte god­kända pre­pa­rat. Då spe­lar det ingen roll att man blir hjälpt av något som sta­ten inte tyc­ker om, det finns inga förmild­rande omstän­dig­he­ter i Sverige när det gäl­ler narkotika.

Susanne Eriksson är ett av off­ren som slak­tats på den svenska nar­ko­tika­po­li­ti­kens altare. Som svårt MS-sjuk läste hon att det i flera andra län­der finns en medi­cin som används för smärt– och sym­tom­lind­ring för folk med obot­bara sjuk­do­mar som MS, can­cer, AIDS och bält­ros. Medicinen är unik, det är näm­li­gen ingen syn­te­tiskt fram­ställd sub­stans. Istället kom­mer den aktiva sub­stan­sen från cannabis-plantan. Sativex, som pre­pa­ra­tet heter, är god­känt av Läkemedelsverkets mot­sva­rig­he­ter i Kanada, Storbritannien och Katalonien. I USA lig­ger man i slut­fa­sen för ett godkännande.

Susanne bestämde sig för att testa, och det visade sig att hon blev hjälpt av mariju­ana. Hon hade en liten can­na­bis­od­ling för eget bruk hemma. Hon fick hjälp av en vän, Mikael, att sköta den eftersom hen­nes MS gjorde det omöj­ligt för henne att vattna och pyssla om plan­torna. Någon tip­sade poli­sen, som gjorde en hus­rann­sa­kan och en rät­te­gång senare är både Susanne och hen­nes vän dömda till ett års fäng­else för att ha fram­ställt nar­ko­tika till för­sälj­ning. Bara här finns en hel del frå­ge­tec­ken, vil­ket kan utlä­sas av Susannes och Mikaels egen­hän­digt för­fat­tade histo­ria.

Men den här debat­ten hand­lar inte om huruvida det är rätt eller inte att döma en per­son som odlar can­na­bis till fäng­else. Den hand­lar om att Sverige inte har nåd för någon som bru­kar nar­ko­tika. Den hand­lar om vår inhu­mana poli­tik, som idag tar sig skep­nad i form av justi­ti­e­mi­nis­ter Beatrice Ask.

Susannes MS har bli­vit betyd­ligt värre sedan hon slu­tat med sin egen­me­di­ci­ne­ring. Det är osä­kert om hon kan få hjälp av en assi­stent på fäng­el­set, trots att hon knappt kan klara av ett toa­lett­be­sök utan hjälp. Det är osä­kert om hon kan få behålla sin (av svenska sta­ten god­kända) medi­cin, eftersom den är nar­ko­tika­klas­sad. Hon blir med stor san­no­lik­het av med sin lägen­het under sin ettå­riga fäng­el­se­vis­telse, eftersom soci­a­len inte går med på att betala hyran medan Susanne avtjä­nar sitt straff.
Isobel Hadley-Kamptz upp­märk­sam­mar fal­let i en ledare i Expressen.

Susanne har sökt om for­mell benå­dan hos rege­ringen, på grund av dessa omstän­dig­he­ter samt föl­jande två fak­tum:
1) Odlingen har skett för medi­cinskt syfte. Det finns gott om veten­skap­liga belägg för can­na­bis lind­ring av smärta och sym­tom.
2) Odlingen har skett för eget bruk, och inte för att sälja.

Beatrice Ask avslog nåde­an­sö­kan utan kommentar.

Susanne för­sökte då få avtjäna straf­fet med fot­boja. Det skulle inne­bära att hon slapp bli hem­lös, kunde få hjälp av en assi­stent och ha till­gång till sina medi­ci­ner. Även den ansö­kan har avslagits.

Sverige 2008: vi skic­kar inte bara en svårt sjuk, rull­stols­bu­ren, per­son i fäng­else för ett brott där det finns klara förmild­rande omstän­dig­he­ter. Vi dömer henne sam­ti­digt till hem­lös­het och den oviss­het och för­tviv­lan det inne­bär att inte veta om hon ens kom­mer få medi­ci­ner star­kare än Alvedon eller hjälp att gå på toa­let­ten under fängelsetiden.

Det här hand­lar inte om nar­ko­tika. Det hand­lar om den blinda fun­da­men­ta­lism och orim­lig­het som genom­sy­rar det svenska rätts­vä­sen­det så fort nar­ko­tika är inblan­dat, oav­sett vad omstän­dig­he­terna i övrigt är.

Knuff har en bra samman­fatt­ning över andra blogg­kom­men­ta­rer till fal­let Susanne Eriksson.

Andra blog­gar om: , , , , ,

{ 60 comments }

Monstret i fittan

22 januari 2008

in popkultur

Det här är bisarrt. Det har gjorts en film som hand­lar om en sjut­ton­å­rig flicka utrus­tad med något slags levande vagina den­tata som akti­ve­ras när hon kän­ner sig hotad. Det känns väl­digt Larry Clark möter Wes Craven, alter­na­tivt “Ireen von Wachtenfeldt, Gudrun Schyman och regis­sö­ren till Frostbiten” gör femi­nis­tisk skräckfilm.

Hur som helst kom­mer “Teeth”, som fil­men heter, för­mod­li­gen inte få någon pre­miär i Sverige. Inte ens på DVD. Men om den får det vill jag rekom­men­dera dis­tri­butö­ren att kalla fil­men “Monstret i fit­tan”, eftersom “Vagina den­tata” låter så kliniskt.

Trailern för filmen

För övrigt har jag sån galen nackspärr att jag und­rar om jag kanske haft huvu­det i den där Dawns under­liv i natt? Det skulle för­klara smärtan.

(Cred för tip­set går till Johan)

Andra blog­gar om: , , , ,

{ 16 comments }

Vad är väl debat­ten om homo­sex­u­ella äkten­skap mot upp­hovs­rät­tens vara eller inte? Sist ut är Liza Marklund som i Expressen sät­ter sig i sand­lå­dan istäl­let för att föra debat­ten framåt (via Beta Alfa):

Att ladda ner en film, bok eller skiva utan att betala är exakt samma sak som att gå in i en vide­o­bu­tik eller bok­han­del och stjäla den.

Jag inser det pro­ble­ma­tiska med upp­hovs­rät­ten, och jag ser gärna en intel­li­gent debatt kring dess vara eller inte vara. Problemet är att mer­par­ten av bägge läger har för­skan­sat sig i sina respek­tive sand­lå­dor och kas­tar ett fåtal argu­ment fram och till­baka, utan att vara intres­se­rade av att närma sig varandra och komma fram till en lösning.

Om Liza verk­li­gen varit intres­se­rad av debat­ten sna­rare än omsätt­ningen för sitt för­lag (Piratförlaget, som förra året omsatte 100 mil­jo­ner kro­nor) så hade hon varit så påläst att hon ald­rig tagit till argu­men­tet “pirat­ko­pi­e­ring är stöld”. Det är näm­li­gen fel, såväl ur lag­lig syn­vin­kel som i folk­muns­be­ty­delse. Med det argu­men­tet skulle det vara stöld när en duk­tig målare målar av Mona Lisa, eftersom man då fram­stäl­ler en nästin­till exakt kopia av ett verk som någon annan äger. Den enda skill­na­den är att kopian ska­pas av en mänsk­lig hand istäl­let för av en dator.

Ett av de största argu­ment jag har mot fil­del­ning är att kopi­e­ring orsa­kar upp­hovs­per­so­nen eko­no­misk skada. Information, vare sig det är i form av en arti­kel, en film, ett musik­stycke eller recep­tet till en medi­cin, har ett eko­no­miskt värde. Informationens värde base­ras på hur många som har till­gång till den. Varje gång infor­ma­tio­nen kopie­ras till någon annan mins­kar den i eko­no­miskt värde. Om upp­hovs­per­so­nen valt att släppa infor­ma­tio­nen fri, är det här inget pro­blem. Om upp­hovs­per­so­nen vill ha ersätt­ning borde det rim­li­gen vara upp till henom att bestämma vad rim­lig ersätt­ning är. Den som är i behov av infor­ma­tio­nen kan sedan avgöra om pri­set är rim­ligt i för­hål­lande till behovet.

Det finns de som tyc­ker att det behövs mer debatt om homo­sex­u­el­las äkten­skap. Personligen tyc­ker jag att det vore mer önsk­värt med en san­sad och ärlig debatt kring upp­hovs­rät­ten, med debat­tö­rer som inser att bägge sidor har rele­vanta argu­ment. Och som kan erkänna det. Till exem­pel som Svend Dahl, som har skri­vit en vet­tig och san­sad ledare kring (Moderaternas inställ­ning till) upp­hovs­rät­ten hos Expressen (via Aqurette).

Andra blog­gar om: , , , ,

PS. En annan som sit­ter i sand­lå­dan är Pär Ström. Där Liza ver­kar mest lite blint girig, ver­kar Per lite sorg­ligt despe­rat. Jag före­stäl­ler mig att han bli­vit ordent­ligt sårad av en kvinna och nu ska ge igen på något mak­ro­plan, alter­na­tivt att kän­ner sig för­bi­sedd i sitt enga­ge­mang mot över­vak­nings­sam­häl­let. Jag kän­ner att jag inte har så myc­ket att tillägga när väl­for­mu­le­rade per­so­ner som Eric och Duktiga Tanja sagt sitt. Jag und­rar om Pär själv inser att det här gör att hans tro­vär­dig­het i alla debat­ter, även den kring över­vak­nings­sam­häl­let, blir lidande?

{ 4 comments }

Cuntstunts tip­sar om Tobias Struck, som ver­kar vara en … intres­sant man. Hans teo­rier om onö­dig (ona­tur­lig) kontra ound­vik­lig (natur­lig) homo­sex­u­a­li­tet är klart under­hål­lande. Inte så pålästa, men under­hål­lande. Nu finns det många per­so­ner med spän­nande teo­rier och åsik­ter om homo­sex­u­a­li­tet, men det är få som kom­bi­ne­rar det med en poe­tisk ådra:

Kroppens öppningar är som por­tar i en borg eller grän­ser runt en nation. De slu­ter sig mot fien­der och öppnar sig för vän­ner. De kas­tar dess­utom ut fien­der som har trängt sig in och bil­dar nyt­tiga rela­tio­ner med sina vänner.

Tobias teori går ut på att en del homo­sex­u­ella är ound­vik­ligt homo­sex­u­ella eftersom de är (eller har?) “en ande [som fötts] med fel kropp” och en del är ona­tur­ligt homo­sex­u­ella eftersom de råkat ut för över­grepp i barn­do­men och sedan lever ut över­grep­pen som homo­sex­u­a­li­tet med inslag av BDSM.

Nu skulle jag kunna argu­men­tera mot Tobias med argu­ment som att över­grepp som upp­re­pas i vuxen ålder inte är kopp­lade till sex­u­ell lägg­ning, att BDSM inte har så myc­ket med över­grepp att göra över­hu­vud taget, eller att “en ande [som] föds med fel kropp” sna­rare hand­lar om kön­si­den­ti­tet än sex­u­ell lägg­ning. Men det känns så futilt att komma dra­gan­des med såna argu­ment när en kom­men­ta­tor redan sam­man­fat­tat det hela:

[… ] du behö­ver ju inte för­söka göra homo­sex­u­a­li­te­ten rums­rent när det i själva ver­ket är extremt per­ver­te­rat. […] Tänk på all den karma som alla homo­sex­u­alla får när de går emot uni­ver­sum. Och du bryr dig inte ett dugg.“

Andra blog­gar om: , ,

{ 4 comments }

Jag bru­kar inte läsa Stockholm City på regel­bun­den basis eftersom jag har lite svårt för Mikael Nestius grå­ters­ke­kom­plex. Så fort något all­var­ligt hänt ska man bilda opi­nion mot det hemska med en serie spe­ci­alar­tik­lar som grans­kar [våldtäkter/våld mot barn/kvinnors (dåliga) vill­kor] med en inled­ning av Mikael Nestius. Lite som Anton Abele, fast utan den låga åldern som ursäkt.

Ska jag vara rätt­vis så har Stockholm City lyc­kats med några rik­tigt bra krö­ni­kö­rer, som Sakine Madon och Nima Daryamadj, men en krö­nika gör ingen tid­ning. Hur som helst, igår satt jag på tun­nel­ba­nan och bör­jade slö­bläddra i en Stockholm City som någon läm­nat och blev över­ras­kad. Inte av det redak­tio­nella inne­hål­let, utan av en annons för Sova.

Först blev jag aning­ens för­vå­nad över att det är kil­len som vilar med huvu­det på tje­jens bröst, och inte tvärt om. Sen såg jag att tje­jen också har en tatu­e­ring som täc­ker hela överar­men. Killen lig­ger med stängda ögon, medan tje­jen tit­tar lite reflek­te­rande upp mot taket. Ombytta rol­ler. Det är ett sub­tilt och fräscht avsteg från nor­men, fram­för allt för tra­di­tio­nell reklam rik­tad till medelsvensson.

En subtilt annorlunda annonsbild

Andra blog­gar om: , , , ,

{ 1 comment }

Jag har flera gånger fan­ti­se­rat om reak­tio­nerna det skulle få, om Linda Rosing kom ut som medi­e­fors­kare som ägnat de senaste fem åren åt ett stort pro­jekt; Hon har under­sökt hur man genom att vara känd för att vara känd kan domp­tera medi­asve­rige. Det kol­lek­tiva lju­det av hakor som träf­far knä­skå­lar på olika tid­nings­re­dak­tio­ner skulle eka ända in i nästa årtionde.

Det är unge­fär samma sak jag kän­ner när jag, via Stationsvakt, snubb­lar över “HelenaFlodén”. Med inlägg som “2008 är stjärt­poj­kar­nas år”, “Jag älskar mina puffy lips!” och “Jag har bestämt mig för att inte bli fet!” skulle det här kunna vara en grymt intel­li­gent kom­men­tar till sam­ti­dens Stureplans-ideal. Intelligent för att den inte läg­ger några vär­de­ringar i det, utan låter betrak­tarna vär­dera. Inte minst skulle det vara en rolig drift med alla som blir pro­vo­ce­rade av tje­jer med sili­kon­bröst, fej­kade Angelina Jolie-läppar, låga hal­ter själv­di­stans och det själv­för­tro­ende som bara någon som hela tiden blir bekräf­tad för sitt utse­ende kan ha. Helena Flodén skulle kunna vara en spe­ci­a­li­se­rad, blond TKHS-variant av Alex Schulman.

Det skulle vara näs­tan lika roligt som om Linda Rosing kom ut som medieforskare.

Andra blog­gar om: , ,

{ 2 comments }

Vuxna från sex år

{ 0 comments }

Bloggportalen.se Creeper