Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.
From the monthly archives:
Det gäller att tänka till ett par varv när man registrerar domännamn med sammansatta ord, för ibland blir det galet. Galet roligt. Jag har suttit och fnissat förtjust åt domännamn som: therapistfinder.com, powergenitalia.com, ipallover.no, gotahoe.com och kidsexchange.net. För att inte tala om programmerstools.org. En längre lista över domännamn som lätt kan uttalas fel finns hos Grupthink.
{ 4 comments }
När jag på tisdagskvällen satt på den relativt fullsatta tunnelbanan på väg mot Mörby Centrum gick en hemlös kvinna genom vagnen och tiggde pengar. Jag har sett henne tidigare. Hon ber alltid artigt om pengar och när folk inte ger henne något säger hon “Tack ändå, ha en trevlig kväll” med en antydan till desperation i rösten. Jag tittade upp från min tidning medan hon gick genom vagnen, och det jag kände ett brinnande förakt för personerna som satt i vagnen. Ingen, inte en enda av alla dessa människor tittade upp på den här kvinnan. Inte när hon bad om pengar, inte som svar, inte ens när hon önskade dem trevlig kväll. Jag vet inte om hennes närmast mekaniska sätt och den korta tid hon väntar mellan “Ursäkta, har någon av er ett par kronor att avvara” och önskningen om en trevlig kväll är ett resultat av att vetskapen att folk förmodligen inte bryr sig, eller för att hon så snabbt som möjligt vill därifrån. Egentligen spelar det ingen roll. Hade hon frågat om klockan, en upplysning som inte kostar något, så slår jag vad om att de flesta tittat upp och sett henne. Även om de inte haft klocka. När det handlar om några sketna kronor så är hon plötsligt osynliga kvinnan.
Det är så vansinnigt fegt att inte våga titta upp och säga “nej, tyvärr”. Jag köper att man inte ger pengar, men att låtsas som om någon inte existerar är en vidrig form av bestraffning.
Äh jag bara skojar, det är inte alls förnedrande att behöva tigga pengar för sitt uppehälle. Gör man det kan man behöva den självförtroendeboost det ger att vara som luft i folks ögon när man artigt tilltalar dem.
Jag brukar aldrig ha kontanter med mig mig, men just då hade jag åtta kronor i jackfickan. Jag vet inte om ögonen tårades mer av ilskan åt de fega kräk som satt på tunnelbanan, eller av tanken att någon kan vara så svältfödd på bekräftelse och pengar att åtta kronor och att någon möter ens blick gör en så tacksam som kvinnan blev.
Nästa gång kommer jag högt fråga folk varför de inte ens kan se henne.
Andra bloggar om: tiggare, hemlösa, flockbeteende
{ 19 comments }
Som vanligt laddade jag inför tisdagkvällens dubbelpass med en macka och en Innocent, och som vanligt läste jag på etiketten på flaskan.
Later in life, when we relax in our rocking chairs in the retirement home, we’d like to be able to look back on our work wit ha smile. That’s why we only work with farmers who treat their people and the environment with care and consideratoin. That’s why we use recycled plastic in our bottles, plant trees for the miles we drive in the car and donate at least 10% of our profits to charities in countries where we source our fruit from. It’s going to help us relax. We’ll rock so much nicer.
Jag älskar etiska företag, tänkte jag och försökte svälja klumpen i halsen.
När vi ändå är inne på det, så frågade jag ju Coop om KRAV-märkta bananer. Jag hade rätt, det pågår ett försök i Stockholm och Göteborg att bara sälja KRAV-märkta bananer på Coop Konsum och Coop Nära.
Sen kan man ju fundera på exakt hur lågt hallmarkindex jag har när jag blir gråtmild av en produktetikett, men då är det roligare att fundera på varför så många som skrivit skyltar om “fars dag” skrivit det “farsdag”. Ibland är ihopskrivning lika illa som särskrivning.
Andra bloggar om: innocent, etiska företag, coop
{ 6 comments }
Igår satt jag på Saltsjöbanan och läste Svenska Dagbladet. På Brännpunkt debatterades kanske det största hotet mot demokratin i Sverige just nu: Bodström inskränkningarna i den personliga integriteten som en majoritet av Riksdagen, med Bodström i spetsen, vill få igenom. Att inte fler har reagerat är galet, men jag tror att folk inte förstår vidden. Om Bodström skulle få som han vill så skulle polisen få avlyssna telefoner och rum, och övervaka internettrafik utan annat än vaga misstankar, eller att den avlyssnade har fel umgängeskrets. Kartläggningen av individer i Sverige ska också tas till ny nivå när tele– och internetoperatörer måste lagra i princip all data om vem som kontaktar vem vid vilken tidpunkt, också det utan misstanke om brott. Det mest ironiska är att kostnaden för denna myndighetsutövning läggs på operatörerna, så i slutändan kommer vi alltså få betala för att bli övervakade.
Anyhow, det var inte debattartikeln som gav mig en klump i halsen. Klumpen kom från att VD:n för Timbro och ordföranden för Ordfront skrev debattartikeln ihop. Att en sak kan vara så viktig och stor att den överbryggar den idéklyfta som finns mellan dessa två tankesmedjor är vackert. Och det, om något, borde vara en väckarklocka för alla.
Att få bort Bodström från makten var en nog så viktig anledning när jag röstade på Centern i riksdagsvalet (det, och Centerns ungdomsförbund, vars liberala inställning borde få LUF att rodna hela vägen ner till ryggslutet), men jag måste erkänna att Beatrice Ask är som att hamna ur askan, i elden. En justitieminister som inte ser problemet i att hemligstämpla en bunt material för att man inte orkar gå igenom och klassificera delarna hör hemma på en bananrepublik (utan KRAV-märkta bananer).
Andra bloggar om: timbro, ordfront, bodström, beatrice ask, integritet, samhälle
{ 3 comments }
Good stuff 1: Levi’s gör inte bara snygg bögreklam, de har bra service också. I varje fall butiken i Gallerian. Jag sliter ut jeans i parti och minut (well, skrevet i jeans i alla fall) och den här gången mindes jag att säljaren sagt “… och om de börjar slitas i skrevet, kom in med dem så fixar vi det”. Och det gjorde de, utan snack och med ett leende. Trots att jag saknade kvitto på inköpet. Dessutom räddade de mina favoritjeans, ett par gamla Levi’s Engineered som annars hade blivit tvugna att pensioneras. Jag älskar kompetent service!
–
Good stuff 2: Innocent har hittat till Sverige på allvar! Tidigare kunde man bara hitta dem typ på Arlanda, men numera finns de även på 7 Eleven och Pressbyrån. Lite dyrare än Brämhults, men också snäppet bättre och mycket mer underhållande. Förutom copyn på etiketten ska du kolla in botten på flaskan och ®-märket på etiketten. Det enda jag inte kan bestämma mig för är vilket varumärke jag älskar mest: Ben & Jerry’s eller Innocent.
–
Bad stuff 1: Taxi 020 är inte så duktiga på att ta hand om sina misstag. Boka taxi i regn, vänta i 25 minuter därför att den chaufför som skulle plockat upp dig gör amatörmisstaget att plocka upp någon annan och du får … 150 kronor i taxicheckar. Som bara kan kombineras med kontanter när du betalar.
–
Bad stuff 2: SL och trafiken. Allvarligt. Ingen vet vad exakt denna lövhalka beror på eller varför den blivit värre på sistone. Jag kan inte minnas lövhalka eller försenade tåg för en elva-tolv år sen, men det kan visserligen bero på att man då inte hade elektroniska anslagstavlor. Hur som helst är det galet att tunnelbanan kan vara drabbad av löv på hösten och snö på vintern. Förresten, minns ni vintern för några år sen när det snöade extremt mycket? Jag vet inte om det är en skröna, men tydligen krävs det två personer för att köra de plog-tåg som går på nätterna. De som la schemat för plogarna gjorde det utifrån vintern förra året, som varit mild. Oavsett om det är sant eller inte så är det ungefär den nivån SL-kompetens har i min värld.
Andra bloggar om: levi’s, service, innocent, smoothies, taxi 020, sl, lövhalka
{ 12 comments }
