From the monthly archives:

oktober 2007

Saker som utmanar min zen-ness, 2: Chiquitas mördarbananer

28 oktober 2007

in i mina skor

« Del 1: Goda män­ni­skor som Anton Abele

En sak jag har svårt att ta med ro och bara skaka av mig är Chiquitabananer. Varje gång jag går in i ran­dom Pressbyrån-butik blir jag irri­te­rad. Pressbyrån har näm­li­gen bara Chiquita-bananer. För dig som inte orkar läsa på är en kort sam­man­fatt­ning: Chiquita odlar bana­ner med bekämp­nings­me­del som ska­dar häl­san på dem som arbe­tar med odling och skörd, och Chiquita är inte ett dugg intres­se­rade av att för­bättra några som helst vill­kor för banan­ar­be­tarna. Däremot kan de tänka sig att betala för att skjuta av arbe­tare som är obekväma.

Anyhow, det är inte det som mest utma­nar min zen-ness. De som utma­nar min zen-ness är per­so­ner som tar bort klis­ter­mär­ket på Krav-märkta bana­ner för att få dem till samma pris som mörd­ar­ba­na­ner. Det är en sak att aktivt välja att köpa bana­ner som spa­rar en tia till det fascila pri­set av lite can­cer och några miss­bild­ningar hos fat­tiga banan­ar­be­tare. Men att ta bort klis­ter­mär­kena för att få de godare bana­nerna till det lägre pri­set är så lågt att de som gör det borde bit­chslap­pas med­vets­lösa. Och det är alltså anled­ningen till att många buti­ker bör­jat plast­för­packa Krav-bananerna. Stölderna alltså, inte att tju­varna bit­chslap­pas medvetslösa.

En stjärna till Coop, som bara har Krav-märkta bana­ner i sina buti­ker numera.

(Både Opassande och Bobby har dat­tat mig med “Saker jag inte tän­ker ge en chans”, en dat­t­ning som jag antar på mitt eget sätt.)

Andra blog­gar om: , , ,

{ 13 comments }

Binär recension: kalsonger från Frigo

27 oktober 2007

in utan kategori

Pressreleaser är säl­lan sak­liga och sutbtila. Pressreleasen för Frigo (“Den största nyhe­ten inom under­klä­der för män sedan Y-fronten intro­du­ce­ra­des av Jockey för mer än 70 år sedan”) är inget undantag.

Frigo ska enligt press­re­le­a­sen vara push-up möter sport-bh, fast för pake­tet (paket = kal­song­till­ver­kar­slang för kuk + pung). Eller, som det uttrycks i tex­ten: “Genom sin paten­te­rade funk­tion sta­bi­li­se­rar, lyf­ter och for­mar kal­songen man­nens geni­ta­lier […]” Förutom det kli­niskt osex­iga i ordet “geni­ta­lier” kan man ju fun­dera på det lämp­liga med att “forma” dessa.

Frigo-kalsonger

Anyhow, det är inte press­re­le­a­sen jag ska recen­sera, utan själva kal­ling­arna. Jag kunde inte hålla mig, utan beställde ett par.

Låt oss först titta på löf­tena i produkten:

yada yada “sta­bi­li­se­rar, lyf­ter och for­mar” yada “ger ökad kom­fort” bla bla “[hjäl­per till] att effek­tivt reglera kropps­vär­men” yada yada “[Frigo gör dess­utom att ] byx­orna sit­ter snyg­gare” snick-snack “gör att använ­da­ren kän­ner sig torr, sval och fräsch” bla bla “test­kun­der som säger att de kän­ner sig man­li­gare med Frigo” yada “[hål­ler] man­nens “paket” på plats i samma lägen”

Det är alltså en paten­te­rad tek­nik som än så länge bara finns i Frigos egna kal­songer, men som på sikt ska kunna säl­jas på licens till andra till­ver­kare. Själva lös­ningen ser ut som en häst­sko­for­mad tyg­bar­riär fram­för utrym­met där pake­tet lig­ger. Jämfört med bil­derna jag hade i huvu­det efter att ha läst press­re­le­a­sen kän­des den här enkla gre­jen som ett antiklimax.

Frigo-kalsonger

Första intryc­ket efter påtag­ning: hmmm. Kalsonger gör mig med­ve­ten om min pung på ett sätt inga kal­songer gjort förut. Det är inte obe­kvämt eller oan­ge­nämnt, bara annorlunda. Själva pake­tet blir fult, det här är defi­ni­tivt inga kal­lingar jag skulle för­föra någon i. Jag är rätt genom­snitt­ligt utrus­tad, och jag ald­rig haft något egent­ligt kom­plex för kukstor­le­ken, men Frigo fick mig att börja undra. Påsen kän­des enorm, jag skulle lätt kunna få plats med ett par hekto kokain eller något annat smug­gel­gods där.

Efter att ha använt dem en dag kunde jag kon­sta­tera att de leve­re­rade en hel del av vad de lovat. Paketet höll sig på plats hela dagen. Jag kände mig frä­schare än jag hade gjort med ett par van­liga kal­lingar. Jag hade före­ställt mig att pin­kan­det skulle bli ett stort före­tag, men det visade sig vara lika enkelt som med vil­ket ran­dom par kal­lingar som helst.
Kallingarna kän­des lite sladd­riga i tyget redan när jag tog på dem. Efter ett par tim­mar kän­des det som jag hade på mig rik­tiga box­ers­horts och inte den tajta box­er­mo­dell jag beställt. Kalsongerna hade kru­pit upp lite överallt. Inte så bekvämt.

Fräschheten är alltså bättre i ett par Frigo, men total­kom­for­ten är sämre. Estetiskt sett är de inte en höj­dare, och den enda skill­na­den som syn­tes utanpå byx­orna gällde mju­kis­byxor. Om man kunde få rätt stor­lek på påsen, så att jag vid 30 års ålder slapp känna mig som en femå­ring som lånar pap­pas jät­te­kal­songer, så skulle myc­ket vara vun­net. Skulle man dess­utom flytta funk­tio­nen till ett par i övrigt schysta kal­lingar som inte kry­per långt upp i häc­ken så skulle jag defi­ni­tivt välja dem med Frigo-funktionen fram­för dem utan. Men tills dess hål­ler jag mig borta och ger dem en nolla i betyg.

Frigokalsonger, ca 250 kro­nor. Kan än så länge bara bestäl­las från till­ver­ka­rens hem­sida. Binärbetyg: 0

Andra blog­gar om: , ,

{ 8 comments }

SL lanserar nya tjänster

27 oktober 2007

in utan kategori

… eller det kanske är en löne­för­mån för buss­fö­rare?
Intressant destination från hållplats X

Andra blog­gar om: ,

{ 1 comment }

Men ta av er offerkoftan, för fan (och bevara äktenskapet)

25 oktober 2007

in marknadsföring och reklam,politik & samhälle

Det är med avsmak jag ser alla offer med Jerry Adbo och Sören Juvas på RFSL i spet­sen. RFSL:s tak­tik består obe­hag­ligt ofta av att tysta menings­mot­stån­darna. Gärna kom­bi­ne­rat med att man njut­nings­fullt drar på sig sig offer­kof­tan och kän­ner sig kränkt varje gång någon inte hål­ler med.

Freddi har redan sagt det på ett sär­de­les bra sätt, och jag kan inte tillägga så myc­ket mer.

Det jag blir upp­rörd över är att en massa män­ni­skor hakat på och leker antingen kränkta offer, eller de kränkta off­rens för­käm­par. Affischerna rivs ner. Kampanjsajten hac­kas (well, domä­n­a­dres­sen då om man ska vara tek­niskt korrekt).

Jag trodde ald­rig jag skulle behöva göra gemen­sam sak med Svenska Evangeliska Alliansen, men ytt­ran­de­fri­he­ten måste få vara just en fri­het. Jag må tycka att per­so­nerna bakom upp­ro­pet är ärke­re­ak­tio­nära kuk­hu­vu­den. I Paolo Robertos fall dess­utom kor­kade ärke­re­ak­tio­nära kuk­hu­vu­den. Men ytt­ran­de­fri­he­ten går före andra fri­he­ter, och där­för upp­lå­ter jag för första gången annons­plats på min blogg, åt kam­pan­jen Bevara Äktenskapet.

För att även ärke­re­ak­tio­nära kuk­hu­vu­den har yttrandefrihet.

Bevara Äktenskapet - mamma, pappa, barn

(Och när det gäl­ler ytt­ran­de­fri­het och annon­ser: SL:s utrym­men är kol­lek­tiva. Privata aktö­rer får välja annon­sö­rer bäst de vill, men rådande smak och moral hos sty­rande poli­ti­ker får inte avgöra vil­ken reklam som är okej i kol­lek­tiva utrym­men. Där ska bara lag­stift­ningen gälla. Kolla bara Lindex kam­panj med tut­tar som först för­bjöds, och exakt ett år senare tilläts. Enda skill­na­den var att den poli­tiska majo­ri­te­ten bytts däremellan.)

Andra blog­gar om: , , ,

{ 12 comments }

Hey, that's... that's "joincidence" with a "C"

24 oktober 2007

in i mina skor,Inlägg som handlar om träning

På tal om att livet regis­se­rar sig:

Jag hade pla­ne­rat att träna Bodycombat vid fem­ti­den på SATS Odenplan, men pla­nerna sprack framåt efter­mid­da­gen när saker på job­bet drog ut på tiden.

Men vänta ett tag, SATS borde ha fler pass en onsdagkväll!

Japp, 18.30, Stureplan. Perfekt. Ända fram till unge­fär 18.15. Instruktören hade fått akuta för­hin­der bara en timme innan pas­set. Den enda som kunde komma med så kort var­sel var en box-instruktör, vil­ket fick mitt (och de andra del­ta­gar­nas) humör att falla. För den som inte trä­nar kan det te sig kons­tigt, kampsports-pass som kampsports-pass, men det är unge­fär lika sno­pet som att vara inställd på att få cho­klad­glass till efter­rätt och istäl­let få fruktsallad.

Men vänta ett tag, jag är ju instruktör!

Jag snac­kar med instruk­tö­ren och berät­tar hur läget lig­ger till. Han tyc­ker det är skit­bra att jag kör, och unge­fär då kommre vi på att det vik­ti­gaste verk­ty­get sak­nas: musik. Att inte ha rätt skiva att köra till är som att gå upp på scen och, well, mima till musik man inte kan. Dessutom är stu­re­planscrow­den rätt kräsen.

Men vänta ett tag, har jag verk­li­gen tagit ur ski­vorna sen pas­set förra veckan?

(Jag stic­ker bort till omkläd­nings­rum­met.) Nej, ski­vorna lig­ger kvar. Allright, vi är på!

En dryg timma senare står jag i omkläd­nings­rum­met. Det är ganska lugnt, det är ganska få per­so­ner runt omkring och de flesta är på väg från gym­met. Onsdag kväll ver­kar inte vara den mest aktiva trä­nins­da­gen. Just när jag ska dra på mig jean­sen kom­mer den in någon.

Men vänta ett tag, är inte det där en annan Johan?

Jo. För första gången sen gym­na­siet träf­fade jag min (obe­sva­rade) ung­doms­kär­lek. Och jag var väl­digt zen.

Okej då, inte helt zen då. Jag kanske kände ett styng av nöjd­het när jag insåg att
a) för­troll­ningen var bru­ten, trots att han är lika snygg nu som då
b) jag, elva år senare, var välträ­nad medan mr High School Jock var rätt … average.

(Om du upp­fat­tade Vänner-referensen i rubri­ken är du som jag: sjukt Vänner-nördig.)

Andra blog­gar om:

{ 0 comments }

Öppet brev till Jan Myrdal

24 oktober 2007

in hej normativitet!,politik & samhälle

Käre Jan,

Det var som ett pot­purri av käns­lor jag kände när jag läste “Kalla mig gärna hete­ro­nor­ma­tiv”. Redan i ingres­sen lyc­kas du med bara några ord argu­men­tera ner dina mot­stån­dare i debat­tens mot­sva­rig­het till knock-out: “Att till­föra äkten­skaps­for­men nya sam­kö­nade men barn­be­sit­tande rela­tio­ner blir krän­kande mot för­nuft och känsla”.

För varje stycke steg­rade sig käns­lostor­men jag kände, och den nådde nya cre­scen­don när du så kärn­fullt uttryckte vad det är som gör det hete­ro­sex­u­ella för­hål­lan­det spe­ci­fikt och överordnat:

“Kvinnan kan bli gra­vid, föda barn.”

Det finns en sån skön­het i den kraft­fulla enkel­het med vil­ken du for­mu­le­rar dig att jag vill börja gråta. Titeln “Skriftställare” som du så anspråks­löst under­teck­nar din arti­kel med är bara halva san­ningen. Jag vill gå så långt som att kalla dig speciell.

För det krävs onek­li­gen någon spe­ci­ell för att i dagens pro­gres­siva sam­hälle med nyli­be­rala ten­den­ser såväl i säng­kam­mare som i arbets­liv och poli­tik, ryta till och sätta ner foten när nämnda ten­den­ser hotar Familjens existens och Barnets rättigheter.

Jag tyc­ker att du på ett utomor­dent­ligt sätt fram­stäl­ler de tra­di­tio­ner vårt sam­hälle är upp­byggt på. När du näm­ner gamla prin­ci­per får du också mig att vandra i min­net till tider när det var mer ordning.

Jan, jag har bara ett enda för­slag som skulle kun­nat för­bättra din text. Jag vet inte om det är du, eller redak­tio­nen på Brännpunkt som valt rubri­ken “Kalla mig gärna hete­ro­nor­ma­tiv”. Att kalla dig för hete­ro­nor­ma­tiv vore som att kalla Gudrun för en västanfläkt.

Rubriken skulle själv­klart ha varit “Kalla mig gärna för ärke­re­ak­tio­närt kuk­hu­vud”. För det gör jag så gärna.

Med van­lig häls­ning,
Micke Kazarnowicz

PS. Det nostal­giska strå­ket i din text fick mig också att längta till­baks i tiden, till den sköna, vackra värld när ärke­re­ak­tio­nära kuk­hu­vu­den vräk­tes utför ätte­stu­pan innan de blev så gamla och gag­giga som de tillåts bli idag.

Andra blog­gar om: , , ,

{ 17 comments }

Saker som utmanar min zen-ness, 1: Goda människor som Anton Abele

23 oktober 2007

in i mina skor

Jag trä­nar med­ve­tet på att vara zen. Framför allt hand­lar det om att inte irri­tera mig på saker jag inte kan kon­trol­lera, att istäl­let låta det pas­sera och känna lugn. Som till exem­pel när hyl­lan med alla mina fin­glas åker i gol­vet och jag får kri­stall­split­ter ända upp i sängen. Eller när jag tap­par min näs­tan fulla flaska med rakolja i hand­fa­tet och får spen­dera fyra­hundra spänn på en ny.

Det fun­kar. Inte varje gång, men det blir sakta bättre och bättre. Det är en häf­tig känsla att kunna aktivt välja om jag ska låta något irri­tera mig eller inte.

Vissa saker får jag jobba med mer än andra. En sak som jag ännu inte lärt mig att han­tera är Goda Människor. (Det här är också första delen i dat­t­ningen “Saker jag inte tän­ker ge en chans” från Opassande)

Jag krä­ker när Anton Abele öppnar mun­nen. Och då har jag ald­rig hört kil­len snacka. Ja, det är jäv­ligt tra­giskt när en sex­ton­å­ring blir dödad oav­sett om det hän­der på Kungsholmen eller i Rinkeby (men det får lite mer upp­märk­sam­het om man är bekant med knu­gen & co). Men, för att uttycka mig i kid­sens ter­mer: OMG WTF LOLZORS?!?! “Bevara oss från gatu­vål­det” är kanske den mest pin­samma Facebook-gruppen ever. Jag går hellre med i “Vi som tän­der på för­ned­rings­bajs­sex och Dressmann-kläder”, för då slip­per jag i alla fall skäm­mas. (Skojar bara, jag skulle skäm­mas ögonen ur mig om jag sågs i något från Dressmann).

Det är samma läm­mel­tåg av ama­tör­fla­gel­lan­ter som kröp upp på kor­set när Bobby Äikiä blev dödad. Då hette en av för­grunds­fi­gu­rerna Vendettanbettan, nu heter han Anton Abele. Nästa gång en tra­gisk hän­delse inträf­far kom­mer en ny Drottninggråterska träda fram och leda lidandet.

Jag hatar när folk flä­ker ut sin Godhet och vill bli sedda och bekräf­tade som den bästa Gråterskan, oav­sett om det hand­lar om att gå med i en mani­fes­ta­tion mot gatu­våld (HALLÅ? Vem fan är FÖR gatu­våld?), kor­sade säker­hetsnå­lar mot mord (eh?) eller “Stoppa barn­por­ren på internet!”-texter på nätcommunities.

De vid­ri­gaste av alla vid­riga Goda Gråterskor är alla som skic­kat in foton till Actionaid. Jag tror säkert att alla sväl­tande män­ni­skors lidande lind­ras enormt av att Kreti Pletisson foto­gra­fe­rat sig med en tall­rik med tex­ten “MAT TILL ALLA!”.

Det är såna här saker som påmin­ner mig om att hälf­ten av jor­dens befolk­ning fak­tiskt befin­ner sig under begåv­nings­ge­nom­snit­tet. (Jag är dock osä­ker på Johan Sahlman från Östersund som skrev “Äta bör man, annars dör man!” på sin tall­rik på Actionaid. Smart och rolig eller miss­lyc­kad by-pass i hjärnan?)

Andra blog­gar om: , , ,

{ 11 comments }

It's a free ride when you've already paid

16 oktober 2007

in i mina skor

Rachel: Wow, he’s cute, Pheebs! But I thought you just star­ted dating that Kindergarten teacher.

Phoebe: Oh, Jason? Yeah, uh-huh, we’re see­ing each other tonight.

Rachel: What-Pheebs?! Two dates in one day? That’s so unlike you.

Phoebe: I know, I know! I’m like play­ing the field. Y’know? Like, jugg­ling two guys, I’m sowing my wild oats. Y’know? Y’know, this kind’ve like y’know oat-sowin’, field-playin’ juggler.

Joey: So Pheebs, do they know about each other?

Phoebe: Does a dog’s lips move when he reads? Okay, no they don’t.

- Friends, S03E23, “The one with Ross’ thing”

Previously on Åsikts­tor­ped:
I juni träf­fade jag mr P. Det var mitt under sommmar­lov och semest­rar, så dejt num­mer två dröjde ett tag, åtta vec­kor för att vara exakt. Andra dej­ten följ­des av en tredje, fjärde och femte. Och det är unge­fär där denna histo­ria tar vid …

En av gre­jerna jag gil­lar mest med mr P är hur bra han är på att kom­mu­ni­cera utan att prata. Det är häf­tigt att få en per­son man dej­tar att känna sig bekräf­tad och omtyckt utan att blanda in ord, sex eller ens lite hångel.

Femte dej­ten hölls ett par dagar innan ter­mins­star­ten, och sam­man­föll poe­tiskt nog med första rik­tiga höst­ky­lan. Det var unge­fär här som och mitt och mr P:s dej­tande gick ner i en dvala. Det hand­lade inte alls om oin­tresse, utan om tid. Att plugga till läkare sam­ti­digt som man har två (fram­gångs­rika) kar­riä­rer paral­lellt läm­nar inte myc­ket tid till annat. Som sömn, nöjen och dej­tande. Men hur man än vri­der och vän­der på det är “jag har inte tid” bara ett annat sätt att säga “Jag pri­o­ri­te­rar inte det”.

Det var moment 22. Vi hade träf­fats för lite för att det skulle kän­nas till­räck­ligt vik­tigt. Jag för­står pri­o­ri­te­ringen, det är få saker som skulle få komma i vägen för mitt instru­e­rande. Jake Gyllenhaal inkluderad.

Enter mr C.

Mr C är fan-FUCKING-tastisk. Bokstavligt talat. Vi träf­fa­des för ett one night stand, men istäl­let för wham, bam, thank you mis­ter blev det sex tre gånger första dyg­net. Det var inte bara sexet som var bra, jag kunde också sova till­sam­mans med honom. På min inti­mi­tets­skala är pil­low talk betyd­ligt mer intimt än sex, och sova bred­vid någon är bara några steg från “flytta ihop”. Helgen efter sågs vi igen, och hel­gen efter det, och … ja, du fattar.

På det stora hela var det en ange­näm resa. Någonstans dej­tade jag mr P, om än spo­ra­diskt. Samtidigt hade jag fun­nit något ovän­tat i mr C. Jag visste att jag var på väg mot en punkt där jag skulle bli tvungen att välja, men istäl­let för att oroa mig för det som komma skulle följde jag mitt mani­fest och njöt av utsikten.

Redan under vår andra dejt hade mr P berä­tat om sitt utlands­gig under hös­ten. Då låg det långt fram i tiden, och sex vec­kor kän­des som över­kom­ligt. Men sex vec­kor blev tre måna­der, och det är myc­ket som måste fixas inför en så lång resa. Det gick inte att pla­nera träf­farna, allt fick skö­tas ad hoc. Till sist var det bara att inse, hur vi än vände och vred på situ­a­tio­nen var res­te­rande start­sträc­kan för kort för att pla­net skulle kunna lyfta.

Så jag typ gjorde slut med mr. P. Jag berät­tade att jag gil­lade honom, för­stod situ­a­tio­nen och att han får höra av sig i janu­ari när han kom­mer hem igen. Om han har plats i sitt liv för mer än det semi-dejtande och de spo­ra­diska träf­far vi haft hit­tills, vill säga.

Ett par tim­mar senare hade jag en kon­ver­sa­tion med mr C, som myn­nade ut i att mr C gjorde slut med mig av samma anled­ning: att han inte tror att jag har plats för honom i mitt liv just nu.

Om jag varit en av dem som trodde på ödet, så hade jag sagt att ödet har humor.

Andra blog­gar om: , ,

{ 17 comments }

Fem saker jag gjort under mitt blogguppehåll

11 oktober 2007

in i mina skor,popkultur

Upptäckt värl­dens bästa teve­se­rie: Torchwood. Ingredienserna i denna fan­tas­tiska BBC-produktion är
– en bunt sjukt char­miga geeks
– lite Men in Black
– en hand­full Arkiv X
– ett uns Alice i Underlandet
– en del brit­tiskt rela­tions­drama
– mas­sor med glimt i ögat
Boxen med säsong ett (släpps i novem­ber) är defi­ni­tivt årets jul­klapp till alla sci fi-geeks. Serien gick på TV4+ i Sverige, såvitt jag för­står, vil­ket är synd. Heroes är ett hög­bud­get­pe­ko­ral i jäm­fö­relse (och då gil­lar jag Heroes)

Funderat över vad jag egent­li­gen ska jobba med när jag blir stor. Det enda jag är säker på är att det inte är samma sak som jag gör idag. Jag är en ser­vicemin­ded fil­mäls­kare, en fil­mäls­kande peda­gog, en peda­go­gisk teve­s­pe­lare, en teve­s­pe­lande grupp­trä­nings­in­struk­tör, en instru­e­rande brät­tare. Några idéer på vad jag ska göra av det?

Våndats över fan­ta­sy­böc­ker. “Harry Potter”, där jag äntli­gen läst ut bok sex och sju och där frö­ken Rowling på ett snyggt sätt syr ihop hela histo­rien ända sedan bok ett, har läm­nat ett vakuum efter sig. Inte minst sen fil­merna bli­vit sämre och sämre för varje del. “Wheel of Time”, där för­fat­ta­ren Robert Jordan har mage att gå och dö mitt i skri­van­det av bok 12. Som kanske, eller kanske inte skulle varit den sista boken i serien.

Sett Stardust två gånger. Charmig pastisch på sagor i all­män­het, med fyn­det Charlie Cox som skulle kunna charma under­byx­orna av alla utom de mest fri­gida. Dessutom första gången jag ser Robert De Niro i en roll där jag gil­lar honom.

Varit i München på Oktoberfest. Det var en … intres­sant betrak­telse av ett feno­men som för mig är den star­kaste nära-helvetet-upplevelsen jag hit­tills haft.

Än du då, vad har du gjort?

{ 28 comments }

Dagens citat

09 oktober 2007

in politik & samhälle

Det är klart att Gud är demo­kra­tisk Jag för­står inte var­för folk är så jävla rädda för Gud här i Sverige. Gud är också fun­da­men­tet för demo­krati. Det är bara att titta på oss i Europa. Var finns demo­kra­tin, och var finns kris­ten­do­men? I Europa.

- Paolo Roberto sva­rar på frå­gan “Är Gud demo­kra­tisk?” i dagens Metro, sam­ti­digt som han bevi­sar att box­ning i varje fall inte gjort honom smar­tare. Frågan är bara vil­ket som är dum­mast, frå­gan eller svaret?

Hej för­res­ten. I’m back! (With a veng­eance) Men mer om det senare.

Andra blog­gar om: , , ,

{ 16 comments }

Bloggportalen.se Creeper