From the monthly archives:

augusti 2007

Nu är det groo­ming­blogg igen.

Jag har rätt fet hy med vissa par­tier som ibland kan bli torra (fram­för allt vin­ter­tid). Jag har skägg­stubb som lig­ger nån­stans kring 11 på Mohs hård­hets­skala. Jag har tidi­gare skri­vit om ett gäng pro­duk­ter jag gil­lade, men jag har gjort slut med många av dem. Här är mitt nya recept på en tio­mi­nu­ters kvälls­ri­tual som ger enklare rak­ning, bättre hy och mindre porer:

Först ut ren­gö­ring med Clean Up från Decléor. ZIRH Clean åkte ut för att den lödd­rade för myc­ket, och var svår att skölja bort ordent­ligt. Dessutom känns ZIRH väl­digt … straigh­tacting. Hur som helst, Clean Up ren­gör bra, är lätt att skölja bort och är dryg.

Efter ansikts­tvätt bors­tar jag tän­derna (och tand­trå­dar!) för att låta huden torka ordent­ligt innan jag läg­ger på Shiseidos Hydrating Lotion. Jag har all­tid tänkt “ansikts­vat­ten? bah!” men bäs­taste Wille över­ta­lade mig att testa. Nu är jag är helsåld på ski­ten. Ansiktsvatten är fan­tas­tiskt, dels fuk­tar det huden och dels dry­gar det ut de andra hudvårdsprodukterna.

Direkt efter ansikts­vatt­net läg­ger jag på en annan pro­dukt jag var skep­tisk till från bör­jan: Clarins Skin Difference. Säljaren som rekom­men­de­rade den lovade guld och gröna sko­gar. Eller i alla fall att Skin Difference skulle göra skägg­stub­ben lät­tare att raka på mor­go­nen om jag appli­ce­rade pro­duk­ten kväl­len innan. Dessutom skulle pro­duk­ten på sikt göra hår­väx­ten gle­sare. “Oh, really?” tänkte jag. Det blev inte guld, men väl gröna sko­gar. Jag får fort­fa­rande skägg­stubb framåt efter­mid­da­gen, och den är lika tät, men den är defi­ni­tivt mer lätt­ra­kad på mor­go­nen. Flaskan består av två behål­lare med väts­kor. Ena är olje­ba­se­rad och andra är vat­ten­ba­se­rad, och det gäl­ler att hålla flas­kan rakt när man dose­rar annars får man för myc­ket av den ena. Hyfsat dryg, och bara använd­bar för oss med pan­sar­stubb. Men då väl­digt använd­bar. Skin dif­fe­rence läg­ger jag så klart bara på där jag har skägg­växt, och jag foku­se­rar fram­för allt på hal­sen där jag har rätt käns­lig hud.

Som kro­nan på ver­ket använ­der jag min favo­rit­pro­dukt: Decléor Aromessence Baum Homme. Tidigare var Dr Brandts Pore Effect favo­ri­ten när det gäl­ler natt­kräm, och den är fort­fa­rande bra. Aromessence Baum är bara bättre. Svag doft som påmin­ner aning­ens om tiger­bal­sam (men på ett bra sätt), extremt dryg (vil­ket är tur, då en för­pack­ning för dryga 340 kro­nor bara inne­hål­ler 15 ml) och är ännu mer väl­gö­rande för mina porer än Pore Effect. Aromessence Baum appli­ce­ras med en liten spa­tel som föl­jer med för­pack­ningen, eftersom pro­duk­ten är ganska hård i kon­si­sten­sen. Bonuspoäng för myc­ket snygg förpacking!

En gång i vec­kan använ­der jag Grapeseed Clay Facial Mask från California North mel­lan tand­borst­ningen och ansikts­vatt­net. Rengör djupt utan att torka ut, enkel att appli­cera. Doften är lite vass, och det känns defi­ni­tivt mysko att ha en ler­mask som sakta stel­nar i ansik­tet, men allt som allt är det en bra pro­dukt att ha i badrumsskåpet.

(Jag vill här påpeka att jag inte är spons­rad av Grooming.se, som de flesta av län­karna leder till. När de gäl­ler svenska nät­bu­ti­ker med hud­vårds­pro­duk­ter för män som är värda att nämna, finns typ Grooming.se och Gents.se. Den senare känns lite för myc­ket som käcka mobi­la­bon­ne­mangs­kräng­are gone groo­ming. Jag menar, tand­blek­ning hemma? Är de en filial till teveshop? Deras utbud känns väl­digt myc­ket Konsum. Grooming.se hål­ler en lägre pro­fil, har inga met­ro­sex­u­a­li­tets­kom­plex á la ledar­krö­ni­kan i första num­ret av King Magazine och har ett bättre utbud. Men de har inte Shiseido.)

Imorgon: mor­gon­ri­tu­a­len som gör att min hud känns fräsch hela dagen.

Andra blog­gar om: , , , , ,

{ 0 comments }

Roger: Now, now, now, what’s wrong, come on?

Phoebe: OK. It’s, I mean, it’s not­hing, I’m fine. It’s just, er, it’s my fri­ends. They, they have a liking pro­blem with you. In that, er, they don’t.

Roger: Oh. They don’t.
[…]
Roger: Well, I’m not, I’m not at all sur­pri­sed they feel that way.

Phoebe: You’re not? See, that’s why you’re so great!

Roger: Actually, it’s, it’s quite, you know, typi­cal beha­viour when you have this kind of dys­fun­c­tio­nal group dyna­mic. You know, this kind of, co-dependent, emo­tio­nally stun­ted, sit­ting in your stu­pid cof­fee house, with your stu­pid big cups, which I’m sorry, might as well have nipples on them, and you’re all, like, “Oh, define me! Define me! Love me! I need love!“

- Friends, S01E13, “The one with the boobies”

Jag döper det här­med till Strandbergs Syndrom, till­stån­det när själv­käns­lan är som sol­svedd hud, och all kri­tik är örfi­lar. När varje diss eller kri­tisk kom­men­tar är en bly­dank i våg­skå­len, och de posi­tiva kom­men­ta­rerna väger koli­bridun i mot­vikt. När det inte spe­lar någon roll hur högt hyll­nings­kö­ren sjunger, för de gif­tiga visk­ning­arna är det man hör.

Så fort en Strandbergsdrabbad ham­nar i en situ­a­tion där pre­sta­tio­nen bedöms, där det inte finns något facit som kan använ­das för att sätta pryd­liga boc­kar eller kryss i kan­ten, sät­ter symp­to­men in. Kreativa yrken eller hob­bies är för svårt Strandbergsdrabbade unge­fär vad “sol­bada” är för albi­nos. Att dejta (“Hej, kan du bedöma mig som poten­ti­ellt pojk­väns­ma­te­rial, tack?”) är som att smörja in sig med salt­syra inför solbadet.

Andra sym­tom på Strandbergs Syndrom: over-achiever, lätt för verk­lig­hets­flykt (teve­s­pel, någon?), pre­sta­tions­ång­est, kill your dar­lings sta­vat “genocide”.

Som vän eller anhö­rig till en per­son med Strandbergs är det lätt att all­tid bejaka och berömma den drab­bade för att und­vika att utlösa sym­to­men. Det är ett grymt bete­ende, i läng­den leder det bara till att syndro­met förvärras.

Min Strandbergs gör mig lätt bipo­lär. Min logiska sida inser exakt hur intets­ä­gande jag måste vara för att bli älskad av alla, medan den andra kräks på kri­ti­ken och äter sen upp den bara för att återi­gen krä­kas upp den i en oänd­lig slinga. I prak­ti­ken kan det se ut så här: för fem år sen lärde jag mig ordet “peko­ral” när jag fick det som kom­men­tar på en grej jag skri­vit. Där fanns fjor­ton andra posi­tiva kom­men­ta­rer, och över­lag fick gre­jen betyg över medel, men den enda kom­men­tar jag minns orda­grant är den med pekoralet.

Det har hänt myc­ket på de fem åren. Sakta men säkert blir min Strandbergs bättre. Idag måste jag få hård (eller elak) kri­tik på något som är vik­tigt för mig för att sym­to­men ska utlö­sas. Jag hade ald­rig kun­nat göra de här fram­ste­gen på egen hand. Jag vill tacka mina vän­ner för att de är ärliga och inte bara beja­kande, min mamma för min upp­växt som gjort mig till en reflek­te­rande per­son och Gud för att hen inte finns.

(Det här har legat som ett utkast ända sedan Mats Strandberg, som också fått låna ut sitt namn till syndro­met, släppte sin första bok och sedan nojade över varje kri­ti­ker som var minsta nega­tiv i sin recen­sion. Att jag irri­te­rade mig så myc­ket över den sidan hos honom säger mer om mig än om Mats.)

Andra blog­gar om: , , ,

{ 8 comments }

Det är fint när man säger saker utan att prata så myc­ket. Som när P bjöd med mig på mid­dag hos två av hans vän­ner och efter mid­da­gen la sig nära mig i sof­fan så jag kunde smeka honom över hal­sen och brös­tet. Eller när vi var på utom­hus­bio i Drakenbergsparken med några av hans kom­pi­sar och han låg med huvu­det i mitt knä och somnade.

Jag sa det med Bodypump.

P hängde på när jag körde mitt pass igår. Jag hade så här framåt slu­tet på kvar­ta­let ploc­kat ihop ett best of-program. Jag hade valt ut mina favo­rit­lå­tar och inför varje låt berät­tade jag för del­ta­garna var­för just den låten kom­mit med:

Rise med Safri Duo för att trum­mor är ett av mina favo­ri­t­in­stru­ment. Stomp! för att den samplar en slinga som viss­las i Breakfast Club, en av mina favo­rit­fil­mer. California för att den är led­mo­tiv till O.C., som är en av mina favo­rit­se­rier. Chasing Cars för att en av mina favo­rit­kil­lar är med som gäst på passet.

Jag är inte såld än, men auk­tions­för­rät­ta­ren är inne på ”…tredje…”

Andra blog­gar om: ,

{ 17 comments }

När min kol­lega bör­jade prata om demond­vär­gar och döds­os­tar trodde jag han bör­jat lajva och ätit fel svam­par, men han hade bara läst Aftonbladet (demond­vär­gen och döds­os­ten). Vore inte “Demondvärgen och Dödsosten” ett fan­tas­tiskt namn på en fan­ta­sy­se­rie för­res­ten? “Sagan om Ringen” fram­står som värsta vaniljpe­ko­ra­let i jämförelse.

Anyhow, “Two Stroke Rider” (no pun inten­ded, dessvärre) har en täv­ling, “Pink Rider”. Det låter som något taget ur Prideparaden, men tyd­li­gen görs tid­ningen på 80-talet och avser där­för “pink” som i “tjej”. Det är enkelt att tävla: ladda upp en bild på dig och samla rös­ter bland saj­tens med­lem­mar. Det är också enkelt att vinna: ladda upp en bild som osar av TKHS (tutt-knull, hak-sprut) och läsarna kom­mer i ett simul­tant kåtslag som ger utslag på rich­terska­lan att rösta fram dig till “Queen of the road”. Det spe­lar dock ingen roll hur stora man-boobs du har om du är kille, det är bara Tjejer (det ver­sala T:t skräm­mer mig) som får delta:

Endast Tjejer i åldern 0–99 kan vara med (Ja vi kom­mer att kon­trol­lera så att du är tjej)

Hur kon­trol­len kom­mer gå till är inte fast­ställt, men jag gis­sar att “visa pat­tarna” lig­ger högt på önske­lis­tan hos tid­ning­ens mål­grupp. Priset är “den mest rosa och mest retro scoo­tern på mark­na­den”. Förhoppningsvis blir det Wilma Flinta som vin­ner — kan det bli mer retro än sten­hjul och fotdrift?

Andra blog­gar om: , , , , , , ,

{ 2 comments }

Dexo skri­ver om gay­ming, vil­ket påmin­ner mig om att jag länge tänkt berätta om Makoto, som är näst gay­mest of them all. Men först, en crash course i teve­s­pel för er som inte fat­tar gre­jen. Dessutom ett jät­te­g­rat­tis till QX, som i sitt augus­ti­num­mer lyc­kas nå nya bot­ten­ni­våer genom att ge just detta (intres­santa) ämne två sidor utan att säga någon­ting intres­sant. Men de har ju färgranna bil­der i alla fall.

Det är gre­jen med teve­s­pel
För er som inte alls fat­tar gre­jen med teve­s­pels­värl­den: teve­s­pel är antingen som Sudoku eller kors­ord, något som akti­ve­te­rar hjär­nan och sys­sel­sät­ter en en stund. Eller så är de som böc­ker eller film. De berät­tar en histo­ria, skill­na­den är att man blir en aktiv del i histo­rien som berät­tas för en, och inte bara en pas­siv mot­ta­gare. Precis som i fil­mer och böc­ker har spel kate­go­rier. Action, skräck, drama, komedi. Ibland är det som Ugly Betty eller Desperate Housewives, en skön bland­ning av flera genrer.

I vissa spel kan man påverka histo­rien och upp­lös­ningen genom sitt age­rande, i andra är histo­rien lin­jär och slu­tet sta­tiskt. I många ingår längre eller kor­tare film­se­kven­ser som idag är väl­gjorda på grän­sen till verk­liga.

Save the che­er­le­a­der, save the world
Den van­li­gaste intri­gen i spel hand­lar om att rädda någon eller något. Sig själv, sin ras, jor­den, allt liv, uni­ver­sum, sin älskade. Räddaren i nöden är i nio fall av tio en Man. Jag blir för­vå­nad om någon på rak arm kan räkna upp fler än tio spel med endast kvinn­liga huvud­per­so­ner, än mer om den kvinn­liga huvud­per­so­nen i dessa spel ska rädda en man. För att inte tala om spel där en kvinna ska ligga med så många män som möj­ligt — Leisure Suit Larry någon? Homosexuella karak­tä­rer före­kom­mer i prin­cip inte alls, med några få (ibland lysande) undan­tag. Som Makoto.

Makoto är en karak­tär i Enchanted Arms (Xbox 360 och PS3), ett spel som är en rätt medi­o­ker kopia av ett av de bästa spe­len genom tiderna: Final Fantasy X.

Redan i bör­jan av spe­let är det tyd­ligt att Makoto är bög. Inte för att han är fjol­lig (vil­ket han är), utan för att han har en rejäl crush på en annan av de man­liga karak­tä­rerna. En kul grej är att det inte är “the high school jock” han har en crush på, utan “the high school braniac”.

Här är ett gäng ihop­klippta sce­ner med Makoto ur den eng­elska ver­sio­nen av Enchanted Arms:

Here be spoi­lers
Om du har tänkt spela ige­nom Enchanted Arms så vill du inte läsa det kom­mande avsnit­tet, eftersom det avslö­jar en hel del av både hand­ling och slut.

I den ganska långa intro­duk­tio­nen får vi se hur trion Atsuma (“the high school jock” och den histo­rien i spe­let kret­sar runt), Toya (“the high school bra­niac”, Atsumas men­tor och före­må­let för Makotos kär­lek) och Makoto (“the high school queen”) av miss­tag släp­per loss en iskvinna, mer känd som en “Devil Golem”. Denna Devil Golem kan för­göra hela värl­den och well, “Save the che­er­le­a­der, save the world” är ett fak­tum. Självklart för­sö­ker trion stoppa henne. Självklart miss­lyc­kas de. Toya får ett gäng is-spjut genom sig, varpå Makoto slänger sig in för att häm­nas med både vapen och bit­chiga kom­men­ta­rer. Iskvinnan vrä­ker ner ett stort isblock över Makoto. Inte för att han anfal­ler henne, utan för att han fäl­ler bit­chiga kom­men­ta­rer om hen­nes utse­ende. Så, Atsuma är ensam och råkar dess­utom ut för minnesförlust.

Atsuma råkar ut för en del även­tyr i sin jakt på svar om vad som hänt, och en bit in i även­ty­ret stö­ter Atsuma på “A mystery man”. The Mystery Man är en macho­typ som har lös­ningen till alla pro­blem Atsuma & Co stö­ter på. Han slak­tar fien­der i parti och minut och är all­mänt Hjälteaktig, Mystisk och Manlig. Han bär sol­glas­ö­gon, men det är uppen­bart att det är Makoto (för alla utom huvud­per­so­nen Atsuma, som har karies ända upp i fon­ta­nel­len). Det var här jag var fast. Jag spen­de­rade en som­mar­vecka på att spela ige­nom spe­let bara för att få veta om de gått i fäl­lan att göra fjol­lan till en Man.

Jag kunde dra en lätt­na­dens suck framåt slu­tet. The Mystery Man avslö­jar sin iden­ti­tet och blir återi­gen här­liga, fjol­liga Makoto, med en kom­men­tar i stil med “A lady wouldn’t do the things I had to so I had to change”.

Spelet ger fler vin­kar till homo­sex­u­ella. Bland annat träf­far man under sina även­tyr på ett les­biskt par, och huvud­per­so­nerna pra­tar om att det inte är fel när två kil­lar älskar varandra. Självklart är huvud­per­so­nen dock straight, och den obli­ga­to­riska kär­leks­hi­sto­rien mel­lan honom och en prin­sessa (gäsp) är lika över­ras­kande som Carola-imitationer på Wig Stockholm. En annan sak som tar ner bety­get är att för­hål­lan­det mel­lan Makoto och Toya hela vägen fram till slu­tet är ode­fi­ni­e­rat — kanske är de till­sam­mans, kanske inte. Det rase­ras på två ögon­blick, när Makoto i slut­sce­nen kys­ser Toya, som i sin tur … kräks. Det är unge­fär spel­till­ver­karna tap­par större delen av cred som de byggt upp.

En bonus­vi­deo: man kan välja att få samt­liga rös­ter på japanska, med eng­elska under­tex­ter. I den japanska ver­sio­nen låter Makoto inte lika myc­ket som en teck­nad figur:

Gayest of them all: Vad både QX och GayGamers mis­sat
QX lista är ju i prin­cip en rip-off på GayGamers “Top 20 Gayest Video Characters”. Och GayGamers har mis­sat den hjälte som är mest gay­mest of them all: den man­lige huvud­ka­rak­tä­ren i spe­let Fable. I Fable kan du (som den man­lige huvud­ka­rak­tä­ren) såväl gifta dig, som ligga med både kil­lar och tje­jer. Säga vad man vill, men Fable är mig veter­li­gen det första mainstream­spe­let som inne­hål­ler homo­sex­u­ellt sex.

I upp­föl­ja­ren, Fable 2, kom­mer du dess­utom kunna välja att spela man­lig eller kvinn­lig huvud­ka­rak­tär, och såklart kom­mer du att få välja din sex­u­a­li­tet fritt efter ditt eget huvud. Gay, ne?

Andra blog­gar om: , , , , , , , ,

{ 5 comments }

With greed

19 augusti 2007

in utan kategori

Igår upp­trädde Cirkus Cirkör på Sergels Torg, som en del av Stockholms Kulturfestival. Showen bjöd på såväl dra­ma­tik som motor­sågsjong­le­ring och akro­ba­tik. Det hela var som ett mindre avan­ce­rat men mer själ­fullt Cirque du Soleil.

Under avslut­ningen sjöng en live-kör medan ett regn av bal­longer föll från Kulturhusets tak.

Ballongregn

Ballongerna hade tex­ten “With Love, Cirkus Cirkör” på sig, och en lyc­kokaka var fäst vid varje ballong.

With Love

Det är i just såna här lägen som vi män­ni­skor visar att vi är djur, var­ken mer eller mindre. Istället för att ta en bal­long och nöja sig, sam­lade folk på sig så många de kunde. Kärleksbudskap my ass.
With greed

Trängseln som upp­stod under bal­lon­greg­net hade lika gärna kun­nat vara ett gäng hung­riga muff­lon­får vid utfod­ringen på zoo.

(Fler foton från Cirkus Cirkörs före­ställ­ning finns på min Flickr-sida)

Andra blog­gar om: , ,

{ 6 comments }

Ordlego i T9

17 augusti 2007

in språk

Jag har en ny Jeopardy-kategori: ord­lego med T9. Att sitta och skriva mail, Facebook-meddelanden och blog­gin­lägg på mobi­len har gjort att jag skri­ver snab­bare på mobi­len än jag gör med penna. Framför allt har jag bli­vit duk­tig på att skriva ord som inte finns i T9:an. Utan att bok­sta­vera orden bok­stav för bok­stav. Istället byg­ger jag de ord jag sak­nar med ord­lego, genom att använda delar av ord jag vet finns. “Skarva” finns till exem­pel inte i T9, där­e­mot finns “skar” och “va”. Eller “lus­se­katt”, som skrivs “lus”, “se”, “katt”. Det behö­ver inte all­tid vara hela ord, det kan vara bör­jan på ord jag vet finns. “Gyllenhaal” blir “gyll”, “en”, “ha”, “al”. Såklart läg­ger jag fort­fa­rande in ord jag använ­der fre­kvent i ord­lis­tan som i skri­vande stund inne­hål­ler 110 ord. Däribland “zom­bie”, “pla­to­nisk”, “tatu­e­ring” och “schottenius”.

Och när vi är inne på den egna ord­lis­tan i mobi­len, “Den skvall­rande mobi­len” är en myc­ket rolig fyllelek.

Andra blog­gar om: , , , ,

{ 5 comments }

Det kom som en chock igår morse, beske­det att jag ska bli hem­lös. Som son till en från­skild (och där­med svag) mamma har jag dåliga för­ut­sätt­ningar att klara mig i sam­häl­let. Jag bru­kar dess­utom alko­hol, vil­ket med största san­no­lik­het kom­mer leda mig djupt ner i knark­träs­ket. Tur i otu­ren: jag är i alla fall inte flicka, så jag slip­per hamna i såväl herr­tid­ningar som porr­fil­mer utan betalning.

Ve mig, om jag bara lyss­nat på när Sergelplattan bar vitt­nes­börd, när den var­nade för porr­in­du­strin, när den hop­pa­des att hel­nyk­te­ris­ter skulle få skat­te­lätt­na­der. Ack, om min mor bara lyss­nat när detta Sodoms Torg ropade ”Stöd åt familjen!”

Det mest för­ned­rande av allt var att jag blev med­de­lad genom en debattar­ti­kel i Svenska Dagbladet aka Nya Vakna!

Maja och hen­nes rubri­ker han slänga sig i väggen.

Andra blog­gar om: , , ,

{ 12 comments }

När Ted och Marshall i “How I met your mot­her” stö­ter på ett pro­blem läm­nar de ibland över det till Future Ted och Future Marshall. Det är lite så det känns att skriva det här, att berätta en histo­ria för en Future Reader. Mr P. kol­lade in min blogg, och det bety­der att jag inte kan skriva om vårt dej­tande i real­tid. Jag tän­ker inte ris­kera att det ski­ter sig på grund av mitt blog­gande för då måste jag svära över Past Micke. Det låter far­ligt myc­ket som att ångra sig.

Efter vår första dejt kom mid­som­mar. Sen kom en massa stä­der mel­lan oss. Paris, New York, Istanbul, Visby. Very “Sunshine in the rain”. (Fast det är rena lek­sko­le­li­gan om man jäm­för med Dexo och pv). Som tur är tog det slut, och när bägge var i Stockholm igen blev det en upp­föl­jare. Precis som reg­lerna för upp­föl­jare krä­ver blev det mer av allt i tvåan; Mer snack, mer film, mer hand­hångel, mer con­nec­tion. Precis som med “Terminator”, “Alien” och “Shrek” var tvåan bättre än ettan.

Just skri­ver vi ett råma­nus till del tre. Fast “just nu” är för­mod­li­gen dåtid när det här pub­li­ce­ras. En häls­ning till Future Micke: Nästa gång du ska på dejt, gå inte på kräft­skiva dagen innan.

Andra blog­gar om: ,

{ 8 comments }

QX skri­ver om Levi’s nya reklam­film med rubri­ken “Levi’s goes gay”. Sanningen är att Levi’s sedan nit­ti­o­ta­let med jämna mel­lan­rum har flör­tat med bögar, fla­tor och bin. I ame­ri­kansk kam­panj från slu­tet av nit­ti­o­ta­let, med temat “What’s true”, använ­des en affisch där en tjej hål­ler upp en skylt med tex­ten “Don’t tell my girl­fri­end I’m gay …”.

Levi’s-annons: Don

I samma kam­panj gjor­des också en reklam­film med en kille som berät­tar en histo­ria om ett sam­tal med sin pappa. Intressant att notera är att CommercialCloset.org, en sajt som lis­tar reklam­kam­pan­jer med gay­tema, anser att Dustin, som kil­len heter “may not be a model representation”.

Hur som helst, år 2000 gjor­des en serie reklam­fil­mer för Levi’s Engineered Jeans för Australien, Nya Zeeland och Europa på temat “Free to move”. I en av fil­merna hop­par två kil­lar hopprep, ena av dem iden­ti­fie­ras som “Kevin, Pittsburgh” som blev “Attacked in the street” … “for being gay”. Tyvärr fun­kade inte fil­men på den euro­pe­iska test­publi­ken, och vi fick istäl­let “Twisted to fit”, en kam­panj som alla hyf­sat fre­kventa bio­be­sö­kare bör minnas.

Fler exem­pel på flir­tar med gay­publi­ken är kam­pan­jen “Different fits for you” där en tjej hång­lar med sig själv (!).

Levi’s-annons: Different fits for you

Den nya reklam­fil­men fil­ma­des i två ver­sio­ner, en straight för mass­mark­na­den och en bög­ver­sion som hade pre­miär på MTV-ägda Logo.

Vanilla:

Fruity:

I svensk teve kan jag bara min­nas två reklam­fil­mer med något slags gay­an­knyt­ning: Hyundai-reklamen där ett hete­ro­sex­u­ellt par vänst­rar med varsin kille, och SEB-reklamen (möj­li­gen för pen­sions­spa­rande) där man får se olika män­ni­skor prata om vad de skulle göra annorlunda med sitt liv. En gam­mal kvinna säger något i stil med “Jag skulle ha legat med fler män” och en stund senare säger en gam­mal man samma sak. Någon som minns nån annan?

När jag ändå är inne på reklam­fil­mer med gay­tema kan jag inte undgå att nämna två reklam­fil­mer som rör ung­domsupp­lys­ning. Den norska är fin i sin enkel­het, och den isra­e­liska är jäk­ligt bra på att und­vika van­lig kille vs fjolla-fällan.

Andra blog­gar om: , , ,

{ 14 comments }

Bloggportalen.se Creeper