From the monthly archives:

juli 2007

Jag sit­ter på Grand på Sveavägen och vän­tar på Niklas, som jag ska se “A tale of two sis­ters” med. In kom­mer en tjej med en kille i släptåg:

Tjejen: “Skräckfilmsfestival, kalla kårar i som­mar­vär­men. Vad menar de med det?”

Jag snac­kade med kil­len som job­bar här på Grand. Det ver­kar som om alla Astoriabiografer (utom Biopalatsen i Stockholm och Göteborg, som köpts upp av SF) kom­mer lägga ner den 10 augusti. Eventuellt kom­mer SF köpa upp även den nybyggda Astoriabiografen i Sickla, varpå SF:s domi­nans kom­mer vara så skräm­mande att ingen ny aktör kom­mer våga ge sig in i leken. Biomonopolet är ett fak­tum i såväl Stockholm som Göteborg. Folkets Bio kan nog hålla stånd på mindre orter, men det är mest för att SF är mätta kat­ter som inte orkar. Jag tror att bris­ten på debatt i frå­gan om SF:s före­stå­ende mono­pol är ett sym­tom på bio­gra­fer­nas (nära) före­stå­ende död.

Andra blog­gar om: , , , ,

{ 0 comments }

När vi skum­made bok­bu­ti­ker i Kanyon på jakt efter jPod, då jag glömt min på fly­get, kol­lade jag in de utländska maga­si­nen. “Elijah Wood kan vara så jäkla fuc­kable på vissa bil­der” tänkte jag när jag kol­lade på Details, innan jag insåg att det inte var Elijah. Det var Daniel Radcliffe, som gör allt för att komma bort från stäm­peln som sagotrollkarl.

Details feat. Daniel Radcliffe

Samtidigt kont­rar Vanity Fair med en snygg sty­ling av Shia “Jag-spelar-nördig-men-ändå-fuckable” LaBeouf på omslaget:

shia_labeouf.jpg

Det ger såklart upp­hov till frågan:

Exakt hur dys­funk­tio­nell är kon­kur­ren­sen på den svenska mobiltelefonimarknaden?

Se resul­tat

Loading ... Loading …

Här är en bonus-bild från Details repor­tage om mr I’m-not-Harry-Potter-I’m-Fuckable:

Daniel Radcliffe

Förresten finns inte jPod att få tag på i Turkiet, var­ken på tur­kiska eller eng­elska. Konstigt, ne?

Andra blog­gar om: , , , , ,

{ 4 comments }

Jag vill här­med tacka föl­jande per­so­ner och före­te­el­ser för att min Istanbul-vistelse blev fantastisk:

Ayşe och Erşan, som lät mig och Mr Endi bo i deras lägen­het, visade runt i Istanbul, tol­kade och fix­ade “spe­cial tur­kish price” på basa­ren (och köpte tand­bors­tar när vi för tion­den gången glömt göra det).

Taxichaffisen som kunde exakt två ord på eng­elska, (“very” och “good”), kal­lade mig Michael Jackson och inte för­sökte blåsa oss trots att vi så uppen­bart är två turist­nol­lor. Däremot hop­pas jag att Murat, den tax­i­chaf­fis som blåste oss, köper sex­u­ella tjäns­ter av fel per­so­ner för peng­arna och drab­bas av fem sjuk­do­mar på G (inklu­sive gonorré, gul­sot och gan­grän i sin ejderha) innan han för­lo­rar sina taşak i en kne­pig olycka med en häftapparat.

Ahmet som slä­pat runt oss på bra (och mindre bra) klub­bar och såg till att vi fick tur­kisk fyl­le­mat innan han skic­kade hem oss fulla på lejon­mjölk och något som fär­ga­des rött och sma­kade brustablet­ter när man blan­dade det med vodka.

Öhmer, en fan­tas­tiskt avslapp­nad och ödmjuk kille som bjöd in oss till en dag vid deras pool och sen på häng i hans fan­tas­tiska hus, med utsikt att döda för:

Utsikt att döda för

Jag upp­täckte att min K800i har något som kal­las “pano­rama”. Då tar man tre bil­der som tele­fo­nen syr ihop till en enda. Resultatet blir unge­fär så här:
Utsikt att döda för

Starbucks för att de för­såg oss med ett “home away from home”. Jag borde egent­li­gen bli skrämd av fak­tu­met att det känns “hemma” att gå in på en Starbucks. Efter att ha läst ut jPod är jag emel­ler­tid ännu mer för­äls­kad i ame­ri­kansk popu­lär­kul­tur­ka­pi­ta­lism än jag varit hittills.

I avdel­ningen “thank you for sha­ring” kan jag berätta att Josh Hartnett spe­lar en vek­ling i 40 days and 40 nights. Jag har gått “9 days and 9 nights” och jag har långt kvar innan jag bör­jar känna av de lind­ri­gaste av hans symtom.

(Fortsättning föl­jer …)

Andra blog­gar om: , ,

(… på Turkiet i all­män­het. Fortsättningen, alltså.)

{ 0 comments }

Vi var inne på Agent Provocateur och beund­rade deras under­klä­der. Jag kände för första gången sedan ton­å­ren en rik­tigt stark önskan att vara straight. Eller (snygg) trans­ve­stit. Eller kanske både och.

Jag önskar jag kunde bära upp en Dita. Eller att jag ville ha en flick­vän som bar upp en Christy.

Jag kom­mer ald­rig att för­låta Mr Endi för att han inte köpte bröst­vår­teutsmyck­ning­arna (de heter “pasties” på eng­elska, bara det räc­ker ju) till tje­jen han dej­tar. Jag menar, vem ska jag köpa dem till? “Hej, mamma, här har du en pre­sent från Turkiet”?

Däremot önskar jag inte att jag vore en hora, för då får man tyd­li­gen inte komma till tals enligt Dagens Nyheter. Har Maria Schottenius bör­jat sköta rul­jan­sen på hela tid­ningen numera? Anyhow, Freddi skri­ver som van­ligt klar­synt och vasst om det.

Andra blog­gar om: , , , ,

{ 9 comments }

Det finns ett gym här i Istanbul som slår allt jag sett i gym­väg. Eat your heart out, Daniel Westling. Här är höjdpunkterna:

- Inga med­lems­kort, du öppnar pas­ser­grin­darna med ditt handav­tryck. Det är så sci-fi att jag var beredd att teckna med­lem­skap på studs, tills jag kom på att jag inte bor här i Istanbul.

- Levande DJ i gym­met under hela tiden gym­met har öppet. Ingen bland­skiva med Scooter, Corona och E-type som går på repeat fyra måna­der i sträck här inte.

- Backe där man kan träna snow­board och utförsåk­ning. Sponsrad av J&B.

- Rum för det mesta. Rum för yogaut­öv­ning, rum för pila­tes­trä­ning, rum för kamp­sport­s­trä­ning och rum för relax.

- Sminkspeglar inne på her­rar­nas omkläd­nings­rum. Med stolar!

- Små, tvålin­dränkta skum­gum­mi­mat­tor vid alla ingångar. När man tram­par på dem tvät­tas sulorna på skorna så man kan gå in med skor och sam­vete, bägge rena.

Jag för­sökte räkna på vad ett sånt gym skulle kosta att driva i Sverige, men tap­pade intres­set när de rör­liga kost­na­derna pas­se­rat 10 mil­jo­ner i måna­den. Stockholm är Örke­ljunga i det här fallet.

Det enda felet med det här stäl­let var deras slo­gan: “Come to beat!”. Vi dis­ku­te­rade huruvida det bety­der “kom i takt” (“kom” som i “orgasm”) eller “kom till utmatt­ning” (“kom” som i “för­flytt­ning”), men glömde fråga.

Andra blog­gar om: , ,

{ 5 comments }

Vår egen Swarley

27 juli 2007

in i mina skor

Andreas bestäl­ler kaffe på Starbucks.

What is your name?” frå­gar tje­jen i kas­san på lite bru­ten eng­elska (vi är trots allt i Istanbul)
“Andy”, sva­rar Andreas och hop­pas han har för­enk­lat det lite från det o-brittiska och o-turkiska “Andreas”

När kaf­fe­kop­pen väl kom­mer står där “Mr Endi”

Harvey Nicks finns också här i Istanbul. Lite vul­gä­rare, sjukt myc­ket dyrare. 45 lire, unge­fär 240 spänn, för disk­med­let. Däremot hit­tade jag mas­sor med sjukt snygga, och rim­ligt pris­satta t-shirts på Billabongbutiken. Tyvärr fanns bara två i min stor­lek. Jag fun­de­rade ett tag på om man kan vara 30, inte vara sur­fare och ändå bära ett sur­far­märke och kom fram till att det inte är värre än att vara 29, inte vara sur­fa­rare, och bära ett sur­far­märke. Jag köpte dem.

Jag tes­tade Mint Gay ikväll, fast med Bacardi istäl­let för Mount Gay. Det fun­ge­rade all­de­les utmärkt. Den sma­kar oför­skämt fräscht och fun­ge­rar bäst under gas­sande sol och vid tem­pe­ra­tu­rer på 30+.

Andra blog­gar om: , , ,

{ 3 comments }

Vajande fanor

26 juli 2007

in i mina skor

Vissa av de tur­kiska flag­gorna här i Istanbul vajar på ett lojt, ren­de­rat sätt som jag annars bara sett i dator­spel eller skärmsläc­kare. Andy tror att det är tyget i flag­gorna som ger den effek­ten, men jag har bör­jat noja över att att matrixen är insta­bil här, och att jag ska bli fel­ren­de­rad — eller värre, utslungad i verk­lig­he­ten — om jag tar ett felsteg.

Ignorance is bliss.

Jag har druc­kit det godaste goda sen cham­pagne med lychée-juice: lemo­nad med mynta från The House Café här i Istanbul. Om man inte sötar lemo­na­den och istäl­let läg­ger till lite soc­ker­lag och Mount Gay borde man få en fan­tas­tisk sommardrink.

Jag döper den här­med till Mint Gay.

Förutom sol, som jag för­stått är en brist­vara i Sverige denna vecka, så sak­nar Sverige en annan sak som finns här i Turkiet: Starbucks. Venti ice latte känns otro­ligt pretto att säga, men sma­kar sjukt myc­ket godare än någon islatte jag fått i Sverige. Jag gis­sar att det beror på att de på Espresso House i Sverige bara häl­ler på kall mjölk direkt ur pake­tet på en espresso-shot, medan de på Starbucks först vär­mer mjöl­ken innan de häl­ler den över isbi­tarna och espresson.

Andra blog­gar om: , , ,

{ 6 comments }

Civlisation:

  1. Datoriserade japanska toa­let­ter med inbyggda massagestrålar
  2. Cocktail-lounger
  3. Dygnet runt-öppna restau­ranger med bords­ser­ve­ring och bra mat
  4. Alla flyg­plat­ser, utom Charles du Gaulle i Paris

Paris är fan­tas­tiskt på många sätt, och räk­nas defi­ni­tivt till en av världs­met­ro­po­lerna. Det är synd att Paris röv­hål och dess flyg­plats ham­nade på samma ställe. Det är bara på en fransk flyg­plats man enbart hit­tar franska böc­ker i bok­bu­ti­kerna (där­e­mot kan de ned­låta sig till att ha några tid­ningar på eng­elska) fick jag erfara när jag glömde min jPod på flyg­pla­net från Stockholm.

Det är bara på en fransk inter­na­tio­nell flyg­plats som per­so­na­len pra­tar franska med alla rese­nä­rer, som om det vore den mest själv­klara sak i värl­den att alla för­stod det. Jag hade god lust att svara “tack, du är ett jävla sprut­lu­der” till kvin­nan som kol­lade mitt pass och boar­ding­kort och sa “Merci, bon voyage” trots att hon såg att pas­set var svenskt. Jag kom­mer ald­rig någon­sin lära mig franska.

En annan grej med frans­män är att de är mäs­tare i dålig pla­ne­ring. Istället för att ha en säker­hets­kon­troll och sen ha alla gater (finns det någon plu­ral­form av gate?) innan­för denna kon­troll, har frans­män­nen löst det med en sepa­rat säker­hets­kon­troll för varje gate-par. Alla buti­ker, restau­ranger och toa­let­ter befin­ner sig utan­för säker­hets­kon­trol­len. Men det kan väl vara effek­tivt, tän­ker du? Ja, om det inte är i Frankrike, där man på måfå flyt­tar runt en flight tre gånger och till sist läg­ger den granne med ett annat flyg som går unge­fär sam­ti­digt. Det inne­bar att kön till vår gate var unge­fär 40 minu­ter lång. Jag är glad att mitt bagage var inchec­kat hela vägen från Stockholm, för de letar hellre reda på pas­sa­ge­ra­ren än las­tar om pla­net (bagage som till­hör en pas­sa­ge­rare som inte är ombord på pla­net får inte följa med planet).

Och då har jag inte ens kom­mit in på deras tra­fik­pla­ne­ring. Bussen som skulle ta oss ut till pla­net fick göra två (TVÅ!) u-svängar för att komma till vårt flyg­plan. Jag vet femå­ringar som byg­ger mer väl­pla­ne­rade lego-städer.

Värt att notera är att islän­ningar är om möj­ligt ännu mer pro­tek­tio­nis­tiska när det gäl­ler isländska än frans­män när det gäl­ler franska. Islänningar använ­der inte (hel­ler) utländska låne­ord utan bil­dar nya från exi­ste­rande isländska (dator heter “tölva” på isländska, en sam­man­slag­ning av orden för “räkna” och “spå­kvinna”). Trots det är islän­ningar inte skit­stöv­lar på samma sätt som frans­män är i mitt huvud. Kanske är det för att jag inte varit på Island, kanske är det för att islän­ningar, till skill­nad från frans­män, inser att deras språk inte talas av alla och bemö­ter utlän­ningar på engelska.

Förresten, det fanns ett för­so­nande drag hos frans­män­nen och –kvin­norna inblan­dade i denna histo­ria: de väl pra­tade eng­elska på pla­net lät det som ‘Allo ‘Allo Hemliga Armén hela tiden.

(Okej, frans­män är väl inte skit­stöv­lar gene­rellt. Champagne, Mirwais och den sjukt söta kil­len som gene­rat besva­rade min flört på fly­get Stockholm-Paris är ändå rätt trev­liga franska företeelser.)

PS. Om Jake tän­der på franska snusk­fra­ser i sängen så tar jag lek­tio­ner på studs.

Andra blog­gar om: , , ,

{ 19 comments }

Nota, gäller ej som nota

Kolossen på Rhodos i all ära, men ett av vår tids under­verk är ser­vi­sen på O’Learys på Arlanda. Att de över­hu­vud­ta­get har kun­nat trä­nas till att utföra mer kom­pli­ce­rade syss­lor än att plocka löss från gäs­ter­nas hår och kasta bajs run­tom­kring sig är inget annat än snudd på mirakel.

Andra blog­gar om: , ,

{ 1 comment }

Nöjespark är en miss­vi­sande term. Det hand­lar väl egent­li­gen mer om “upp­le­velse” än om “nöje”. Anyhow, Disneyland är mer en “upp­le­vel­se­park” än en “nöje­spark”. På Disneyland är det till och med en upp­le­velse att köa till attrak­tio­nerna. Disneyland vin­ner där­e­mot inte kate­go­rin “bästa åktur”. Det gör Magic Mountain och deras “X”: lätt den bästa berg– och dal­ba­nan ever. Vad sägs om att kunna åka runt i en loop, sam­ti­digt som din stol rote­rar runt sin egen axel?

Man vet att man har fått en rejäl åktur när man mutt­ran­des “her­re­jäv­lar” ving­lar av berg– och dal­ba­nan med lite lätt knull­rufs, ett brett leende och ett lyck­ligt adre­nalin­rus i krop­pen. Exakt så kände jag när jag gick ut ur salongen efter att ha sett Transformers. Emma hade rätt.

Jag kol­lade för­res­ten Stockholm Citys recen­sion: de sågade fil­men. Stockholm City och Henric Tiselius är på god väg att eta­blera sig ett slags anti-skala. Om Stockholm City sågar fil­men kan jag vara rätt säker på att jag gil­lar den. Hyllar de fil­men är det lite av en dödskal­le­märk­ning. Kritik är högst sub­jek­tivt, men det är fasci­ne­rande när man så ofta lyc­kas vara oense med både publik och andra kritiker.

Andra blog­gar om: , , , , ,

{ 10 comments }

Bloggportalen.se Creeper