From the monthly archives:

maj 2007

6. The little differences

– You’ll dig it the most. But you know what the fun­ni­est thing about Europe is?
– What?
– It’s the little dif­fe­rences. A lotta the same shit we got here, they got there, but there they’re a little dif­fe­rent.
– Examples?

När jag åker utom­lands blir de skill­na­der jag för­vän­tar mig osyn­liga. Det är de små, oför­vän­tade skill­na­derna som växer och tar plats i minnet.

Till exem­pel pat­rul­le­rande poli­ser. Till fots. I London är det såvitt jag för­stått en van­lig syn. Sist jag såg en uni­for­me­rad polis pat­rul­lera till fots i Sverige var bal­long­byxor fort­fa­rande inne. När de dess­utom är så snygga som poli­sen som fikade på Kitchen & Pantry är det stor­buns. Vilket för mig in på en annan skillnad:

Den låga fuckables-faktorn. En fuc­kable är en per­son till­räck­ligt snygg för att du ska kunna utbrista “Ska vi knulla nu, eller vill du dansa först?”. Antalet fuc­ka­bles från London som jag spon­tant minns så här i efter­händ är tre. Snyggsnuten på Kitchen & Pantry, ser­vi­törs­snyg­got på Luna Rossa och hun­ken på Beach Blanket Babylon (som för övrigt var från något av de spansk­ta­lande län­derna i Sydamerika). Mr Classy från flighten räk­nas inte, eftersom jag inte vet huruvida han var lon­donbo, eller bara till­fäl­ligt impor­te­rad. Teorin att viking­arna körde en beauty drain på Storbritannien ver­kar stämma.

Voyeur” är ett franskt ord, vil­ket är lite iro­niskt med tanke på att det för­mod­li­gen finns fler över­vak­nings­ka­me­ror i cen­trala London än vad det finns i hela Frankrike. Tunnelbanan, natt­klub­ben, taxin, gatan — du kan räkna med att bli inspe­lad typ överallt. Inte nog med det, du kan också pre­nu­me­rera på flö­det från ett antal kame­ror i ditt område via digital-teve. Som grann­sam­ver­kan, fast digitalt.

Sist, men inte minst har vi “Vad är skol­u­ni­form?”, som såklart är sva­ret på Jeopardy-frågan “Får van­ligt­vis oin­tres­santa 17-åringar att bli rätt sex­iga, fram­för allt om den bärs med skjo­tan lite slar­vigt upp­knäppt och slip­sen löst häng­an­des runt halsen”.

Bubblare: Rökning på kro­gen (slut från 1 juli), cel­lo­fa­nin­slagna kakor på cafeer, adres­se­ring till lägen­hets­num­ret istäl­let för nam­net på den som bor i lägenheten.

Andra blog­gar om: , , ,

{ 4 comments }

Att föra en debatt kring kon­tro­ver­si­ella ämnen i Sverige är idag inte möj­ligt, trots att vi har grund­lags­fäst ytt­ran­de­fri­het. Superbloggerskan Motherwitch är en av dem som trött­nat på att stå makt­lös bred­vid, och göra något åt saken. Hon bestämde sig för att hjälpa saj­ten Pedofil.se att bli känd, vil­ket resul­te­rade i såväl många blog­gin­lägg, som en arti­kel i Expressen.se Åsikts­tor­ped har fått en unik inter­vju med kvin­nan bakom ali­a­set Motherwitch.

När man läser ditt inlägg som tände debat­ten krä­ver du att Pedofil.se släcks ner. Varför väl­jer du att träda fram med det rik­tiga syf­tet just nu?
Jag hade hop­pats att det skulle komma fler reak­tio­ner av typen “Men de skri­ver ju inget som är olag­ligt, var­för ska vi stoppa den saj­ten?”, men när Aftonbladetbloggarna för­vand­la­des till en vir­tu­ell pöbel redo att bränna folk på bål tyckte jag att det gick överstyr.

Varför vill du att Pedofil.se skulle få upp­märk­sam­het?
I dagens debatt­kli­mat här i Sverige kan man inte uttrycka åsik­ter som gravt avvi­ker från det som anses vara poli­tiskt kor­rekt utan att direkt bli miss­tänk­lig­gjord och utpe­kad som sym­pa­ti­sör. Antingen blir man cen­su­re­rad, eller tys­tad genom att ingen vill ta debat­ten med en. Sverigedemokraterna blev igno­re­rade av de stora par­ti­erna, och se vad som hände.

Du tyc­ker alltså att pedo­fili är något bra?
Jag tyc­ker att sex­u­ella över­grepp är något veder­vär­digt, fram­för allt om det är barn inblan­dade. I dagens debatt är pedo­fil det­samma som någon som för­gri­per sig på små­barn, men fak­tum är att det är skill­nad på per­so­ner som har sex­u­ella tan­kar om barn, och per­so­ner som för­gri­per sig sex­u­ellt på barn. Man är ju inte våld­täks­man auto­ma­tiskt bara för att man fan­ti­se­rar om våld­täk­ter. Det finns många pedo­fi­ler som dras med ångest och skuld kring sina fan­ta­sier, och som idag inte kan få hjälp på grund av sam­häl­lets stimatisering.

Håller du med om det som står på pedofil.se?
Det hand­lar inte om huruvida jag hål­ler med eller inte. Det hand­lar om ytt­ran­de­fri­het, om att kunna säga vad man vill så länge man inte upp­munt­rar till lag­brott. De flesta reak­tio­nerna hand­lar om att stänga ner och cen­su­rera saj­ten, men bara för att en åsikt är obe­kväm kan vi inte … nej, får vi inte tysta den. Det är en demokratifråga.

Du tyc­ker alltså att man ska få pro­pa­gera för pedo­fili?
Jag tyc­ker att man ska få pro­pa­gera, debat­tera och dis­ku­tera alla ämnen så länge man inte upp­munt­rar till lag­brott. Pedofilifrågan är tack­sam eftersom den är så infek­te­rad. Ta till exem­pel Thomas Bodströms för­slag att man ska kri­mi­na­li­sera vir­tu­ella över­grepp i till exem­pel Second Life — men folk har ju skju­tit ihjäl varandra vir­tu­ellt ända sedan Quake [ett av de första first per­son shooter-spelen med stöd för spel över inter­net, reds anm.] och ingen har velat kri­mi­na­li­sera det? Vi behö­ver få ett fris­kare debatt­kli­mat i värl­den och i Sverige.

Är du nöjd med resul­ta­tet av din reklam­kam­panj?
Jag hade hop­pats på mer reak­tio­ner som för­sva­rade ytt­ran­de­fri­he­ten, men jag för­vän­tade mig inte mer än det här. Jag för­står att Expressens skri­ben­ter måste röra sig i en svart-vit värld, och att de inte kan föra en nyan­se­rad debatt, men jag hade hop­pats att blog­gar­nas reak­tio­ner hade varit mer debatt­vil­liga vuxna och mindre blod­törs­tig medel­tida pöbel.

Fotnot: du hit­tar Motherwitchs ori­gi­nalin­lägg på Aftonbladet Blogg

Andra blog­gar om: , , , , ,

{ 81 comments }

7. Carol Channing & Fuego Manzana

Det var på Lonsdale jag gjorde bekant­skap med först Carol Channing, och sedan Fuego Manzana. Jag erkän­ner att Carol på ytan inte såg så spe­ci­ell ut. Om jag bara gått efter utse­ende så hade jag mis­sat en bra upp­le­velse. Trots sin ålder visade hon sig vara väl­digt fräsch. Sofistikerad. Hon omgavs av en svag doft av hal­lon och cham­pagne. Det var svårt att inte bli beta­gen i Carol redan efter första sekun­derna. Jag hade lätt kun­nat spen­dera hela kväl­len med Falcon Crest-bitchens efter­namne, men så råkade jag på Fuego Manzana.

Smaka på nam­net. Fuego. Manzana.

Tänker du porr­skå­dis? Det är inte en helt galet tänkt, med tanke på hur het Fuego var. Det var ett flyk­tigt möte, över på kanske en kvart, men jag kände sma­ken av honom ända tills jag sköljde bort den med en drink på Montgomery Place.

Jag erkän­ner att jag inte har varit på spe­ci­ellt många cock­tail­ba­rer, men jag har svårt att före­ställa mig någon bättre än The Lonsdale i Notting Hill. Skön mix av snygga loka­ler, housig pop och trev­lig ser­vice. Det finns något otro­ligt civi­li­se­rat över att få bords­pla­ce­ring för att kunna dricka cocktails.

Carol Channing är gjord på cham­pagne, hal­lon­kon­jak (Eau de Vie) och färska hal­lon. Den ska­pa­des 1984 och är myc­ket rik­tigt döpt efter skå­de­spe­lers­kan. Fuego Manzana är gjord på rom, färskt granny smith-äpple, hem­gjord chi­li­li­kör och lime. Namnet är spanska och bety­der eldäpple.

Om ni är i Notting Hill, missa inte det här fan­tas­tiska stäl­let. Mycket bra inled­ning på par­ty­kväll eller som lounge med ett par vänner.

Andra blog­gar om: , , , ,

{ 0 comments }

8. Roka fett japansk mat görroka_small.jpg

Lördagen var skönt deka­dent. Shopping på Harvey Nicks och Harrods följd av lunch med cham­pagne, vak­tel och gåsle­ver, japa­nese style. Det enda som kun­nat göra lun­chen mer deka­dent var om vi beställt kobe-biff á 130 pund filén och sedan haft en orgie med fem­ton oskul­der på mat­bor­det. Man måste dock beställa kobe-biffen i för­väg, och sex med de få oskul­derna i restau­rangen hade inne­bu­rit såväl en omde­fi­ni­tion av “barn­kär” som en längre fängelsevistelse.

Som matupp­le­velse betrak­tat går lun­chen på Roka direkt upp på topp-två lis­tan, endast sla­gen av avsmak­nings­me­nyn på Gondolen i Stockholm. Roka har egent­li­gen bättre mat, snyg­gare inred­ning och bättre ser­vice, medan Gondolen har bättre utsikt som till­sam­mans med kom­po­si­tio­nen måltid-vinval gör att de tar hem segern på mållinjen.

(Under lör­dag­kväl­len insåg jag och Dexo att vi bägge gil­lar Ursula LeGuin, och att vi bägge ogil­lar Star Wars. Yoda-syntaxen i punkt åtta är såle­des inte bara en kor­rekt beskriv­ning av restu­rang Roka och en mått­ligt dålig göte­borgs­vits, det är också en sub­til refe­rens som ingen annan fattar.)

Andra blog­gar om: , ,

{ 1 comment }

Listan över intryck från London fortsätter.

9. In-flight-flirt med Victor LangMin heta in-flight-flirt
Well, det var väl inte exakt Gabby Solis-Marquez dejt jag flir­tade med hela vägen från att vi köade för att gå ombord på pla­net, tills att vi klev av det i London, men han var lika sti­lig. Han hade säll­skap av en kvinn­lig kol­lega. Eller möj­li­gen en fru som var otro­ligt cool med hans flir­tande med kil­lar. Jag hade tors­dags­kväl­len opla­ne­rad och såg fram mot en classy drink med mr Almost Lang, men jag lyc­ka­des inte hitta honom efter att vi kli­vit av. Tuff skit.

Istället blev det mid­dag på Luna Rossa i Notting Hill. Mycket ita­li­enskt ställe, kom­plett med äldre upp­rörd far­bror som springer runt och ömsom skri­ker på ita­li­enska till sin per­so­nal — som alla ver­kar vara ita­li­e­nare, som tur är, för det är ju opro­duk­tivt att skälla på folk på ett språk de inte för­står tän­ker jag — och ömsom klap­par på kun­derna och und­rar om allt är till belå­ten­het. Väldigt goda pizzor.

När jag skulle sova fast­nade jag fram­för en brit­tisk vari­ant av “gissa ordet”. När jag ser de svenska pro­gram­men vill jag slita av mig benet så jag kan impro­vi­sera en skämskudde med det, men den brit­tiska pro­gram­le­da­ren var bra. Han små­snack var ganska för­trol­lande. Det fun­ge­rade alltså, men jag kan inte sätta fing­ret på om det är en kul­tu­rell skill­nad, språk­lig dito eller om jag bara stötte på ett lysande undan­tag som bekräf­tar regeln.

Andra blog­gar om: , ,

{ 4 comments }

Eftersom jag älskar London, älskar lis­tor och älskar att blogga så måste blog­gande av en lista över intryck från London vara kär­lek i kubik. Allt detta leve­re­rat från ett Oslo så reg­nigt att om jag bara igno­re­rar alla söta norr­män och tit­tar på den fula snub­ben som sit­ter tvärs över från mig, så kan jag låt­sas att jag fort­fa­rande är i London. Well, det och avsak­na­det av hel­täck­nings­mat­tor och kons­tiga odö­rer på flygplatsen.

10. Min eng­elska accentPrata gotländska annars ...

Jag kan inte härma dia­lek­ter. Om du så pekade med en pistol på, säg, en söt kat­tunge och hotade att skjuta den så skulle min got­ländska likt för­ban­nat miss­tas för ett för­sök att härma värm­ländska (har hänt!). Likadant är det med eng­elska. Jag kan inte med­ve­tet låta som en britt, för att inte tala om austra­li­en­sare (“Are you from india?”). Däremot bör­jar jag omed­ve­tet ta efter folks dia­lek­ter, vil­ket gör att jag lätt miss­tas för idi­ot­tu­rist som för­sö­ker låta brit­tisk. Det hän­der även på svenska. Om du någon­sin tyc­ker att jag tar efter din dia­lekt eller dina uttryck, är det inte för att driva med dig. Såvida du inte heter Anna Skipper, men då för­tjä­nar du att dri­vas med.

Andra blog­gar om: , , ,

{ 4 comments }

Jag har spen­de­rat en och en halv timma med “Tack för att du vän­tar” upp­läst på eng­elska var tionde sekund. Jag är lite för bak­full för att sor­tera i upp­le­vel­serna idag, men jag kan avslöja att de inne­hål­ler bland annat fan­tastik mat, hångel med underå­riga och bajs­män (inget av detta sam­ti­digt, dock). Imorrn kom­mer jag ha mas­sor med tid att både sor­tera och skriva när jag spen­de­rar hela dagen med att flyga hem via Oslo, eftersom strej­ken gör att alla direkt­flyg London-Stockholm med SAS är inställda.

Tills dess får du leka Miss Marple eller Hercule Poirot, vil­ket du nu före­drar (själv gil­lar jag Miss Marple bäst). Maila sva­ren till micke snabel-a asiktstorped.se så kanske du får en över­rask­ning hemskickad.

PS. Grattis Sandra, Oswald och Sophia, som vann i förra täv­lingen. Priser är inhand­lade och kom­mer (för­ut­satt att jag kom­mer hem)!

{ 2 comments }

Visserligen bidrar det fak­tum att jag är i London och sit­ter på Kitchen & Pantry med vux­en­väl­ling till jag är på så bra humör, men när jag läser blog­gande på så hög nivå hos Bögjävlar — till exem­pel det här inläg­get av Tomas Hemstad — så skulle jag lika gärna kun­nat sitta på ett sunk­hak i Örke­ljunga och vara näs­tan lika lycklig.

Jag kan inte bestämma mig för om det är skönt eller job­bigt att vara bort­rest när det sit­ter en sån här lapp i min port?

mordbrand.jpg

Andra blog­gar om: , ,

{ 3 comments }

–Att vara kabin­per­so­nal är som vil­ket kafé­jobb som helst, de ser­ve­rar kaffe och talar om säker­hets­reg­lerna. Jag tyc­ker det har gått över styr, säger hon.

- Lena Andersson från Sollentuna, på väg till Luleå och Tekniska Universitetet, fast­nar i SAS-strejken och kom­men­te­rar kabin­per­so­na­lens krav. Jag ska inte säga att jag hop­pas att hon råkar ut för en inci­dent på vägen hem och får den här typen av kafép… för­låt, kabin­per­so­nal på sin flight. Men det gör jag.

Andra blog­gar om: , , ,

{ 9 comments }

Okej, Jeopardykategorier i all ära, men här kom­mer en rik­tig utma­ning: Om Jigsaw fanns, och bör­jade stalka dig — var­för skulle han ta dig? Och hur skulle ditt sce­na­rio se ut?

Här är mitt scenario:

Hello, Michael. You don’t know me, but I know you.”

So far in your life, you have been going for the instant kicks and quick rewards. You’re so eager to get to the reward that you don’t take the time to savor the pre­sent. You are fast for­war­ding moments, ung­ra­te­ful for the ple­a­sure in between kicks.”

I want to play a game. Since you can’t see the ple­a­sure in the now, let’s see which ple­a­sure you’ll choose to live without.”

Det finns få ögon­blick som är så fan­tas­tiska som en klunk kall Gainomax cho­klad efter ett hårt, svet­tigt trä­nings­pass. Den söta, gräd­diga sma­ken när jag är slut och uttor­kad känns som att skölja mun­nen med … njut­ning. Synd bara att jag dric­ker den i typ två klun­kar utan att egent­li­gen känna sma­ken. Det var härom­vec­kan, när jag druc­kit upp Gainomaxen och tänkte “synd att de är så små, för­pack­ning­arna”, som det slog mig. Det är inte för­pack­ning­arna det är fel på. Det är mig. Jag har så bråt­tom att njuta att jag mis­sar poängen. Jag har hela tiden sik­tet inställt på nästa njut­ning, nästa kick, utan att ta mig tid att njuta av nuet. Jag älskar när syré­nen blom­mar, men har under de fyra år jag bott i Mörbylund all­tid gått förbi syrén­bus­karna utan­för Danderyds Sjukhus utan att lägga märke till dem. Jag gil­lar att spela teve­s­pel, och bör­jar oftast spela nog­grant och njut­nings­ful­let, men det slu­tar näs­tan all­tid med att jag stres­sar ige­nom dem med något slags fre­brig tvångs­tanke om att bli klar så fort som möj­ligt för att kunna göra något annat istäl­let för att låta det ta tid och … well, njuta.

Jag är hela tiden på väg, jag är ald­rig framme, och när jag är på väg är allt fokus på målet och inget på vägen.

Hade Jigsaw tagit mig så hade jag vak­nat upp i en ski­tig indu­stri­lo­kal, upp­spänd i en meka­nism som krävde att jag antingen klippte av mig geni­ta­li­erna med en ros­tig bult­sax eller slet av mig en mask som rev ut min tunga och mina ögon på köpet. Resten av livet utan sex, eller utan syn och smak. För att stressa på mitt beslut lite skulle en “Judas stol” vara inblan­dad. Ju längre tid jag tog på mig, desto mer tyngd ham­nar på stolen.

judas_stol.jpg

Nu dat­tar jag DIG. Hur skulle Jigsaws fälla för dig se ut?

Andra blog­gar om: , , ,

{ 1 comment }

Bloggportalen.se Creeper