From the monthly archives:

april 2007

Det är ett tyd­ligt tec­ken på att jag har kol­lat för myc­ket på “Vänner” när det i min var­dag har bör­jat dyka upp ögon­blick jag refe­re­rar till som “Vännerögonblick”. Eller ännu värre, min hjärna kom­men­te­rar hän­del­ser runt omkring mig genom att spela upp korta Vänner-sekvenser, unge­fär som i den där teve­se­rien om kil­len som var upp­växt fram­för teven. (Älskade Dumburk eller Popkultursjunkien vet nog vil­ken serie jag menar)

Veckans Vänner-moment kom­mer från avsnit­tet “The one the mor­ning after”. Rachel får reda på att Ross varit otro­gen och de har stor fight i Rachels och Monicas lägen­het. Joey, Chandler, Monica och Phoebe sit­ter i Monicas rum och vågar inte gå ut.

Joey: You think I need a new walk?
Chandler: What?
Joey: Well y’know, I’ve been wal­king the same way since high school. Y’know, y’know how some guys they walk into a room and eve­ry­body takes notice. I think I need a ‘take notice’ walk.
Chandler: Are you actu­ally say­ing these words?

Framåt slu­tet av avsnit­tet, när det är sent på nat­ten, är de redo att smyga ut:

Phoebe: They’ve been quiet for a long time.
Joey: Maybe she kil­led him?
Chandler: Let’s go. Is that your new walk?
Joey: No, I really have to pee.

I lör­dags, när jag och Wille var på väg mel­lan Torget och Lino:

Jag: Jag fick höra att jag går kax­igt.
Wille: Vadå?
Jag: En barn­doms­kom­pis kände igen mig på långt håll på grund av mitt sätt att gå. Det är lika­dant som när jag var ton­å­ring. Jag har hört det där med kax­ig­he­ten av flera per­so­ner, ända sen jag var typ 17.
Wille: Har du?
Jag: Ja. Jag fat­tar inte. Jag för­sö­ker ju inte gå runt och spänna mig. Jag är inte spe­ci­ellt kaxig hel­ler. Tycker du jag går kax­igt?
Wille: Kaxigt? Jag skulle säga att din gång­stil är mer kåt än kaxig.

Jag hade en teori om att gångsti­len var något jag ploc­kat upp under min upp­växt i hooden. Gick man själv­sä­kert var det mindre tro­ligt att någon bör­jade jiddra med en. Jag vet inte var en teori bakom en kåt gång­stil skulle vara.

Apropå kåt, idag läste jag om fel­hör­ningar på Hannas lillla blogg och hit­tade mitt sound­track som ska spe­las när jag typ ska upp och ta emot typ Guldpalmer, Nobelpris eller andra heders­ut­mär­kel­ser: Petters “Så klart”. Men textra­den ska ändras per­ma­nent till fel­hör­ningen “Alla grab­bar jag vill ligga med (så klart!)”

Andra blog­gar om: , , ,

{ 5 comments }

1. Jag trodde att jag var värsta ste­alt­h­flör­ta­ren, där bara jag och mål­tav­lan var med­vetna om vad som hände. Uppenbarligen var jag lika dis­kret som en seri­ek­rock på E4:an i rus­nings­tra­fik. “Halva inne, eller?” reta­des Aronson i schla­ger­dun­ket på Lino i natt, när vi stod ett gäng och snac­kade och jag alltså trodde att jag var värsta flirtninjan.

2. Jag må ha illu­sio­ner om mina flirt­skills, men jag har inga som helst om mina raggnings-dito. En gång var jag intres­se­rad av en kille, som just då hade ett för­hål­lande. I efter­hand har han berät­tat att han trodde jag var intres­se­rad av hans pojk­vän och inte av honom. Jag behö­ver hjälp. Finns det typ Viagra, fast för raggning?

Hur som helst, kil­len på Lino flir­tade till­baka. Eller, han kol­lade rätt inten­sivt och log, vil­ket borde vara unge­fär samma sak. Jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte gjorde något, och eftersom det finns få saker jag ogil­lar så myc­ket som att behöva ångra mig så gick jag fram till honom.

(Okej, kom nu ihåg att jag är lika duk­tig på att ragga som en blind är på att färgkoordinera)

Jag: Det här låter lamt, men du har sjukt snygga ögon (Vilket han alltså hade. Blå ögon på mörk­hå­riga kil­lar är galet fint.)
Han: Tack! Hur är läget?

Konversationen fort­satte ett tag, ända tills .…

Han: Och så skulle jag gärna vilja bo i en stuga typ vid vatt­net. Nära Stockholm, men vid vatt­net.
Jag: Fortsätt säga sådär bra gre­jer och jag kom­mer fria till dig.
Han: Bäst jag hål­ler tyst då.

Ridå.

3. Jag hatar att bli foto­gra­fe­rad. Jag vet att typ halva Sverige delar min upp­fatt­ning, och att få per­so­ner tyc­ker att de själva blir bra på kort. sen finns det ett fåtal som tror de blir sjukt snygga bara de gör en Zoolander, men jag blir inte bra på kort. Igår träf­fade jag Kim live för första gången, och han kände inte igen mig. Nada. Niente. Nichts. Vilket i sig är en kom­pli­mang eftersom jag på bild oftast ser ut som någon som är näs­tan totalt, fast inte helt och hål­let, olik mig själv. Kim tyckte jag skulle fram­häva min hun­kiga kropp mer. “Flattery will get you eve­ry­where”, säger jag och här är följ­dakt­li­gen min nya överkropp-goes-Zoolander-presentationsbild på Qruiser: overkropp1.jpg

Tänk vad rätt plagg, rätt ljus­sätt­ning och rätt vin­kel kan göra. Förhoppningsvis får jag ligga mas­sor nu. Jag kom­mer behöva köpa famil­je­pack kon­do­mer och glid­me­del by the gallon.

Nä, folks, måste fort­sätta prokrasti­nera. Jag har en dekla­ra­tion och disk som behö­ver nixas, och att blogga är way för seri­öst för att räk­nas som prokrastinering.



Andra blog­gar om: , , ,

{ 12 comments }

Riktiga män snusar

27 april 2007

in i mina skor

Igår häm­tade jag ut mina par­fy­mer beställda från Amerrrkat. Två flas­kor, 726 bagis (varav 166 spänn tull och moms) och fyra vec­kors leve­rans­tid. Inte alls värt det med andra ord, om det inte vore för att ena av par­fy­merna inte går att få tag på i svenska butiker.

Sommarens par­fym­mot­sva­rig­he­ter till shorts och kortär­mat heter “Pure” (Dunhill) och “Aqua” (Caroline Herrera). Jag luk­tar pojk­vän igen! Anyhow, när jag häm­tade ut pake­tet i min lokala ICA-butik såg jag en tän­dare som näs­tan fick mig att ångra att jag slu­tade röka. De har alltså gjort en tän­dare för stolta fjol­lor, för jag kan inte rik­tigt se någon annan mål­grupp. Kanske Cola Zero-brudar?

ironisk_tandare.jpg

Andra blog­gar om: , ,

{ 2 comments }

Dexo skri­ver ett fan­tas­tiskt inlägg på ämnet “sport” och påmin­ner mig om New Zealand All Blacks, som har en grym inled­ning på varje match. De kör en “haka”, en mao­risk ritual som består av mäs­sande, stam­pande och ges­ti­ku­le­rande. Det låter hur tön­tigt som helst, men kolla in hur det ser ut. Det är mäk­tigt! Kolla också in snub­ben från mot­stån­dar­la­get. Han kunde inte se obe­kvä­mare ut om han så dök upp till mat­chen iklädd endast spetstro­sor, gag­ball och en strumpa.

Det finns två offi­ci­ella ver­sio­ner av All Blacks haka. Den nedan är för spe­ci­ella tillfällen.

Andra blog­gar om: , , ,

{ 4 comments }

En bild säger mer än tusen ord. Ett ord kan fram­kalla tusen bil­der. Men det finns saker som inte den bästa ord­konst­när kan berätta om, inte den bästa foto­graf kan fånga. Hur berät­tar man för någon som inte själv sett? Känt? Provat?

Smaken av friskt, kallt vat­ten när hal­sen känns dam­mig av törst.

Doften av som­mar­våt asfalt i ett dug­gande vårregn.

Den upp­rymda käns­lan av för­vän­tan den första sommarlovsmorgonen.

Det är unge­fär så här jag kän­ner varje gång jag för­sö­ker berätta om ett fall­skärms­hopp för någon som ald­rig hop­pat. Jag kan ösa super­la­tiv tills de tap­par all mening. Jag kan visa bild efter bild efter bild. Du kom­mer att tro att du för­står. Det gjorde jag också.

Sen hop­pade jag.

Det finns två typer av män­ni­skor. De som vill hoppa, och de som inte vill. De som vill vet kanske inte om de vågar, men de vet att de vill. Hör du till dem? Isåfall tyc­ker jag att du gör något av det.

Nu.

Onsdag den 18 juli åker du upp till vårt hopp­fält i Gryttjom, antingen i din egen bil, eller med någon annan av dina kurs­kam­ra­ter. Du har med dig sov­säck, omby­tesklä­der, en byg­go­ve­rall och en känsla av att du snart kom­mer vara med om ett även­tyr. Redan första kväl­len sät­ter utbild­ningen igång. Du sover med dina kurs­kam­ra­ter i barac­ker med fyra sängar per rum. Du lär dig älska dof­ten av flyg­fo­to­gen på mor­go­nen. Du lär dig rabbla “se! ta! se! ta! dra! dra! svanka!” i söm­nen. Fem dagar senare, sön­dag 22 juli, har du gjort ditt första fall­skärms­hopp. Ungefär så här kan det se ut:

Sen väl­jer du själv hur du vill göra. Kanske stan­nar du kvar på hopp­fäl­tet och fort­sät­ter hoppa hela vec­kan efter för att bli klar med din utbild­ning. Kanske väl­jer du att åka hem och komma till­baka och fort­sätta på hel­gerna. Du har ett år på dig att göra de 24 hopp du behö­ver för att få licens. Och du kom­mer inte vara ensam, för jag kom­mer vara där på hopp­fäl­tet och vara fad­der för din kurs.

Allt ingår i kurs­av­gif­ten (6 695 kro­nor). Hopp, boende, för­säk­ring, lån av fall­skärm. Maten köper du i vår restau­rang på fäl­tet, eller lagar själv i vårt stora gemen­samma kök.

Här är anmäl­nings­for­mu­lä­ret, här är mer infor­ma­tion och här är datum för de olika kur­serna (Det är kurs 6 jag är fad­der på).

Vad vän­tar du på?

Andra blog­gar om: , , ,

{ 7 comments }

Vem är det här?

26 april 2007

in popkultur

Vem är det här?
Det här är ett foto från en affisch för en kom­mande film. Det är en känd skå­de­spe­lerska på bil­den, men retusch-/airbrush-trenden har gått så långt att jag inte kunde gissa rätt. Ser du vem det är?

{ 13 comments }

Pojken är 18. “Jag har allt jag behö­ver”, skri­ver han, men bil­derna i hans album säger att han vill ha mer. Mer bekräf­telse. Mer kär­lek. Bilderna säger “Se mig för min kropp, för ser du mig inte för den så vet jag inte vad du ska se mig för.”

Pojkvännen är 32. “Jag söker bara min pojk­vän” står det med bok­stä­ver, men med bil­der törs­tar han efter mera. Mera bekräf­telse. Mera kärlek.

De är tvil­lingsjä­lar som fis­kar i samma vat­ten, efter samma fångst. De agnar med sina krop­par och hop­pas fånga din upp­märk­sam­het. Din bekräftelse.

Pojken är 18. “Jag har allt jag behö­ver”, skri­ver han, och visar stolt upp bil­den där hans pojk­vän tatu­e­rat in hans namn på armen.

Förlåt, men med vil­ken del av sitt kviss­liga arsle kläckte den tret­tio­fuc­kingtvåå­riga tön­ten idén att tatu­era in sin årton­å­riga pojk­väns namn på armen? Hur mamma-syster-samma-person är inte det? Om sex måna­der sit­ter han i tatu­e­rings­sa­longen och för­sö­ker maskera nam­net med en tri­bal. Han kan lika gärna ta bal­long­byxor, polsk hem­blon­de­ring och mid­je­väska och flytta till 90-talet.

Ah, inget livar upp en ons­dag som lite bit­ter cynism realism!

{ 4 comments }

Utslagsfrågan

24 april 2007

in i mina skor

Klockan är runt 5 på lör­dag mor­gon. Du har varit ute och fes­tat och är sådär lagom skönt pac­kad. Du kom­mer hem och inser att du inte har några hem­nyck­lar. Du:

a) ringer en låssmed med jour­ti­der så att du kom­mer in
b) åker till­baka till stäl­let där du fes­tade och letar efter nyck­larna
c) ringer den kom­pis hos vil­ken du själv­klart läm­nat kopior på dina nyck­lar
d) ringer en gam­mal KK som du har haft sex med fyra gånger, varav sista var för siså­där åtta måna­der sedan, eftersom han bor bara ett par kilo­me­ter ifrån dig

Svarade du d) så kom du inte in. Istället sva­rade jag kk:n sömn­druc­ket “jaha, och vad ska jag göra åt det?”

{ 3 comments }

Jag bör­jade prata med mr X när vi gick ut ur gym­met sam­ti­digt. Det var lik­som bara det ste­get kvar, med tanke på att vi redan hade lett mot varandra nere i omkläd­nings­rum­met och flera gånger efter det. Han var lång, mörk­hå­rig och hade grymt char­migt leende. Vi gjorde småpra­tan­des säll­skap ner till tun­nel­ba­nan, där våra vägar skil­des åt när han skulle söderut och jag skulle norrut.

I vän­tan på mitt tåg läste jag “Teoriboken”. Som “Körkortsboken”, fast tio resor bättre. Eller, jag för­sökte läsa “Teoriboken”. När en 8,5 på den tio­gra­diga Jake Gyllenhaal-skalan gick förbi fick jag pro­blem med kon­cent­ra­tio­nen. Samtidigt ringde min bästa Wille och ville älta lite saker, som vägg­färg och tret­tio­års­skiva. Jag klev på tun­nel­ba­nan och satte mig mitt emot mr Z. Tänk McSteamys blick och skägg­stubb möter Brad Pitts mun och haka. Tänk gröna ögon på blond kille. Tänk stora, snygga hän­der. Tur att jag var­ken hade äggstoc­kar eller lös­go­dis att drägla i.

Jag slog halvt om halvt vad med mig själv om att mr Z skulle gå av vid Universitetet. Eller Bergshamra. Åttio pro­cent av de snygga kil­larna snygga kil­larna på röda lin­jen mot Mörby Centrum har kli­vit av när tåget pas­se­rat Bergshamra. Ungefär som 95% av de snygga kil­larna kli­vit av när buss 178 pas­se­rat Sörentorp.

Men det gjorde han inte. Han satt kvar när jag reste på mig vid Danderyds Sjukhus. Precis när dör­rarna öppna­des tit­tade jag mot honom och såg att han tit­tade mot mitt håll. Jag tänkte “vad fan”, och slänge iväg ett leende och en nick. Han ryckte över­ras­kat till och nic­kade för­vå­nat tillbaka.

Jag upp­täckte att de tre minu­ter det tar att gå mel­lan tun­nel­ba­nan och hem känns myc­ket kor­tare när man ler. Men det var först när jag kom innan­för dör­ren som jag kom på att jag gått och nyn­nat på “Damn, I wish I was your lover” ända sedan tunnelbanan.

Andra blog­gar om: ,

{ 2 comments }

Igår såg jag “Hot Fuzz”, en film som är svår att kate­go­ri­sera gen­re­mäs­sigt. Brittisk meta-pastisch på snut­fil­mer lig­ger nära till hands, men det låter så sjukt avskräc­kande. Rullen är grymt sevärd. Tillsammans med Pans Labirynt är det den bästa film jag sett hit­tills i år på bio. Framför allt gil­lar jag de små antyd­ning­arna om ett för­hål­lande mel­lan de två huvud­per­so­nerna. Dessa antyd­ningar skulle lätt kun­nat göras till lätta poänger om straighta män i gay­si­tu­a­tio­ner (tänk Chandler och Joey) men ham­nar ald­rig där. Fräscht!

För övrigt är det ett rätt gott betyg till Vodafone när deras nät används för att berätta exakt hur långt bort från civi­li­sa­tio­nen den lilla sta­den egent­li­gen lig­ger. Typ “inte ens Vodafone har täck­ning här, så långt ut är det!”

Hur som helst, innan fil­men gick trai­lern för “Zodiac”. Thriller (löst) base­rad på en verk­lig mör­dare (som ald­rig fång­ats) med min pojk­vän Jake Gyllehaal i en av rol­lerna. Jag fick näs­tan spon­tan äggloss­ning när jag såg honom (tänk lite köt­tigt “klonk!”) men sen kom jag på att jag inte har några äggstoc­kar och dräg­lade lite i min godispåse istället.

Andra blog­gar om: , ,

{ 0 comments }

Bloggportalen.se Creeper