Jag är imponerad av kvaliteten på kommentarerna till inlägget om mediernas tystnad kring Johanna Sällströms självmord. Jag började skriva svar i kommentarsfältet, men kände att det blev för långt för en kommentar. Så här är istället ett längre inlägg:
Flera personer påpekar att medias tystnad har att göra med smittofaran: skriver man om självmord kommer fler begå det. Jag är nyfiken på vilka erfarenheter detta baseras på, om det är enstaka artiklar i Sverige, eller om det handlar om erfarenheter från andra länder där man är mer öppen med medierapporteringen. Hur som helst så tycker jag inte att det här är ett giltigt argument. Det innebär att filmer, sånger, bilder, böcker och andra typer av berättelser kring självmord inte ska skrivas — eller i varje fall uppmärksammas — och att tystnad är det bästa vapnet. Men uppenbarligen fungerar inte tystnaden, då vi varje år förlorar i runda slängar tre gånger fler personer till självmord än i trafikolyckor. Dessutom bidrar tystnaden till att suicidforskning och –prevention inte får mer resurser, då ingen pratar om ämnet och ingen vet något om det. Det drabbar anhöriga till personer som inte stått ut med smärtan i form av skam, och det drabbar personer som brottas med smärtan i form av en skrattretande dålig vårdapparat.
Jerry påpekar att media i fallet Micke Dubois faktiskt skrev om självmordet, så jag måste ta tillbaka lite av kritiken. Uppenbarligen kan media skriva om det, men det är fortfarande så att det i de allra flesta fall inte talas om självmord. Man hävdar att det är av “hänsyn till familjen”, men jag köper inte att lidandet blir lindrat av att man skriver “självmord” mellan raderna. Det ökar snarare lidandet. Genom att skriva det mellan raderna, istället för att skriva det rakt ut (eller inte alls), förmedlar att det här är något skamligt, något man inte bör prata högt om. Jag tror att en av de värsta sakerna man som anhörig stöter på i sorgearbetet är att folk runtomkring inte vet hur de ska bete sig. När den första chocken har lagt sig och man kommer tillbaka till jobbet för att få stabilitet och rutin i vardagen igen blir man snarare påmind och brännmärkt genom att andra inte vet hur de ska bete sig. Det blir än värre när det rör sig om något tabubelagt. När min kompis kom tillbaka till jobbet tystnade folk när hon kom nära. De slutade skratta och skoja som de normalt gjorde. Till slut sa hon åt dem: “Ni måste lägga av med det här. Det är min syster som dött, det är inte jag. Jag är ledsen, men det betyder inte att ni inte får vara glada.”
En norsk läsare, Fr.Martinsen , påpekar att man i Norge numera skriver om självmord, men skriver inte om tillvägagångssättet för att undvika just copycat-effekten. Jag tror att det här är en viktig faktor: man behöver inte grotta i detaljer kring metoden. Men jag tror att det är viktigt att man benämner självmord för vad det är och eliminerar tabut kring att prata om det. Om man vid varje artikel där självmord nämns la ut en faktaruta med var man får hjälp — och om samhället såg till att vi hade sätt att hjälpa dem som hamnar i en så djup depression — så tror jag inte att man skulle råka ut för copycat-självmord i samma utsträckning.
Ett par kommentatorer, David och Sandra, undrar varför man inte ska vänta på en obduktion. I just det här fallet rådde det, såvitt jag förstått, inga tvivel bland journalisterna, om att det var självmord. Eftersom jag inte ser självmord som något skamligt, och det enda misslyckande jag ser är samhällets, så ser jag inte heller att det är fel att skriva om det när man vet. Däremot håller jag med om att man inte ska spekulera i osäkra fall.
I övrigt skriver Niclas på Deep|Edition bra om Johanna Sällström och om självmord:
De människorna [som säger att “så gör inte en mamma”] har aldrig mött ångestens mörka hundar. De har inte sett panikens vidriga svettiga ansikte i spegeln. De har aldrig sugits ner i det avgrundssvarta — där inget annat finns än andetagen från demonerna. Jag har varit där. Och då och då står jag på kanten och tittar ner.
Det som gör mig förbannad är samhällets totala passivitet i frågan, och hur mycket myter det finns kring depressioner och självmord. Och att det fortfarande ses som något skamligt i att må så sanslöst dåligt att man, trots att man inte vill dö, inte ser någon annan utväg.
Andra bloggar om: självmord, tabun, suicidprevention, psykvården, depressioner
Jag är imponerad av kvaliteten på kommentarerna till inlägget om mediernas tystnad kring Johanna Sällströms självmord. Jag började skriva svar i kommentarsfältet, men kände att det blev för långt för en kommentar. Så här är istället ett längre inlägg:
Flera personer påpekar att medias tystnad har att göra med smittofaran: skriver man om självmord kommer ...
