Det är lätt, så lätt att maskera skavanker eller minska skämskuddegraden i saker genom att skönmåla sanningen. Det är enkelt att undvika konflikter genom att ducka bakom lögner. Bloggen funkar som en virtuell låda med minnen, men jag använder den också att bearbeta saker jag tycker det är svårt eller pinsamt att prata om. När jag väl formulerat orden, vare sig det är i skriven text eller i tal, så blir det så mycket lättare nästa gång. Och nästa.
För att det här skulle funka var en av förutsättningarna när jag började blogga att jag skulle vara ärlig i alla inlägg. Minns ni hundra-listorna som gick runt i bloggosfären för ett halvår sedan? De startades (i den svenska bloggosfären) av Silverfisken. Min hundra-lista var en genomärlig presentation av mig själv (hej då, chansen att bli minister!), men det var inte det svåraste jag publicerat. Första gången jag kände mig riktigt utlämnad på allvar var när jag skrev om min första kärlek. Jag hade innan dess aldrig någonsin pratat om den här incidenten med någon, inte ens med bästaste Maria som egentligen kände till alltihopa.
På plats 6: En annan Johan
Jag gick igenom hela högstadiet och väntade på att Biologiboken skulle få rätt; Att det här jag kände för killar skulle visa sig vara en fas. En fas som en dag skulle gå över. Det vände på gymnasiet, när jag träffade Johan. Jag var fortfarande rädd för att jag var bög, men jag väntade inte längre på att det skulle gå över. Jag sökte nu efter ett sätt att vara den jag var.
Johan var min första kärlek. Hemlig, såklart, för ingen visste att jag var bög. Vi blev kompisar, och den bitterljuva känslan av att få vara nära men aldrig någonsin få gensvar på samma plan var ibland outhärdlig. Jag har bara skrivit en enda dikt i mitt liv, och den var så klart till honom. Han fick aldrig läsa den.
Han åkte till USA och jag trodde mina känslor skulle svalna, men vi brevväxlade och pratade i telefon och känslorna bestod. Vi pratade om att jag borde komma och hälsa på honom. Jag trodde han menade allvar, för honom var det mest snack. Jag var 16 år och flög till USA. Jag kunde inte avgöra vilket som var större: äventyret i att ensam åka till USA, eller glädjen över att snart få se honom igen. Han var 16 år och krossade mig totalt när han förklarade att han inte hade tid att umgås när jag väl var där. Jag var tillitetgjord och ensam i en liten håla vid namn Youngstown, Ohio. Jag bokade om min biljett hem, och hittade på en ursäkt å hans vägnar. Inte så mycket för att skydda mig från hans svek, för jag var inte dum. Ursäkten var för omvärlden, för jag stod inte ut med skammen att ha varit så kär och dum.
Jag har idag, tolv år senare, fortfarande aldrig riktigt pratat med någon om det här. Sextonåringen sitter fortfarande kvar på motellrummet och tittar på repriser av Pantertanter, medan hans väsen är en herre-på-täppan-lek mellan skammen och känslan av att vara tillintetgjord. Han får fortfande mig att rodna varje gång jag tänker på honom. Jag har aldrig varit speciellt bra på att prata om mina egna intima känslor. Känslor är svaghet. Det är så mycket lättare att raljera och vara elak. Cool. Oberörd.
Någon gång under de här tre åren hittade jag en text på nätet som berörde mig — och fortfarande berör mig — något enormt. Men bra texter är som glädje: de blir bättre när man delar med sig, så, hatten av för den anonyma person som skrev och publicerade detta:
Suck. Jag är så innerligt trött på att vara olyckligt kär för jämnan. Jag bor i en studentkorridor och det har hänt flera ggr nu att jag har kärat ner mig i någon grabb på korridoren. Varför kan jag, mitt förbannade pucko, inte lära mig? Varför kommer jag inte ut och börjar träffa bögar istället?Det gör verkligen så ont. Allt detta stjälande av de små ögonblicken: att se sin älskade djupt in i hans ögon och aldrig släppa dem med blicken under samtalet, att förlora sig i deras varma färg och känna leendet leka på ens läppar när lyckan sprider sig i kroppen,
att med yttersta svårighet lyckas förstå samtalet; att godmodigt och med kärlek reta honom och sedan, när han låtsas bli arg få njuta av fysisk närhet genom att boxas eller brottas lite; att ge honom ett kilowatt-leende och värmas inombords av hans leende tillbaka; att titta på honom när han inte ser, beundra hans kropp och längta efter en öm kyss av hans fräckt leende läppar. Om inte en kyss, så åtminstone en kram av hans starka armar. Om inte det så åtminstone få krama honom — jag behöver inget gensvar…och det räcker om jag bara får krama honom lite, kanske bara hans ena ben? Men kan jag inte i alla fall få lägga mig runt hans fötter och värma dem åt honom när han behöver? Snälla? Gud?Det är också jobbigt med den ständiga påminnelsen; att se honom komma ut i korridorsköket varje morgon med ett härligt sömndruckna ögon och rufsigt hår. Se honom gäspa och sträcka på sig som ett behagfullt djur. Eller se honom skratta och vara glad, se hans leende stråla värme. Se honom festa och ha kul. Charmas av hans skämt och fräcka upptåg, förföras av hans pojkaktiga lekfullhet. Eller bara se honom i vardagliga situationer; studera honom när han diskar, älska honom för hans sätt att gå…
Och så skammen, skammen över att utnyttja honom, att utge mig för att vara vän, men i själva verket vilja ha honom på ett sätt han inte har godkänt eller samtyckt till. Att göra honom försvarslös genom att inte berätta. Att utnyttja hans vilja att vara en god vän. “Kan en man inte vara vän med en bög?”.
Andra bloggar om: bloggande, bloggliv, kärlek, tonårsliv, homorelaterat
{ 8 comments }
