From the monthly archives:

januari 2007

Blogg-widget för Xbox-lirare

31 januari 2007

in bloggar,i mina skor

Det kan inte bli mer teve­s­pel­snör­digt än så här.

Om man har blogg och Xbox 360 kan man lägga upp en widget med sin spe­lar­pro­fil på sin blogg. Ungefär så här:

Man kan se vilka spel jag spe­lat, när jag spe­lat dem och hur myc­ket av dem jag kla­rat. Men det är inte det som höjer nörd­sta­tu­sen till sky­arna: det är att man kan se om, och i så fall vad, jag spe­lar just för tillfället.

Jag antar att man måste vara teve­s­pel­snörd och ha en Xbox 360 för att upp­skatta det här. Hör du till den kate­go­rin så hit­tar du allt du behö­ver på mygamertag.com

Andra blog­gar om: , , ,

{ 0 comments }

Recension av säsongens influensa

31 januari 2007

in i mina skor

Vinterinfluensan har på några år gått från medi­er­nas älsk­ling till notis­plats. Likt Linda Rosing har vin­ter­kräk­sju­kan stu­lit allt ramp­ljus och delar endast med sig av det till enstaka Idol-Marcus fågelinfluensa-artiklar. Orättvist, tän­ker jag, och skaf­far mig en rejäl influ­ensa bara för att jag gil­lar underdogs.

Så här på slut­tam­pen, fem dagar senare, känns det hela rätt dumt. För att sam­man­fatta det hela i en mening: Kids, don’t do this at home.

För att ni inte ens ska känna er loc­kade har jag sam­man­ställt god­bi­tarna ur säsong­ens influ­ensa. Ungefär så här ser slut­be­ty­get ut (notera att jag inte ätit någon som helst tröst­mat på hela tiden):
Betyg för säsongens vinterinfluensa

Var inte oro­liga, jag har inte varit osti­mu­le­rad eller så. Jag har för­val­tat tiden väl, bland annat genom att döda 53 594 zom­bies i “Dead Rising”. Ungefär så här kan det se ut:

Andra blog­gar om: ,

{ 10 comments }

Drop in, men boka först

25 januari 2007

in språk

Drop in, men boka tid först
Är det här något slags EU-anpassad drop in, tro?

{ 4 comments }

EXTRA: Fuglesang har klivit av i Skärholmen

25 januari 2007

in utan kategori

Mannen som för all fram­tid kom­mer vara känd som förste svensk i rym­den klev just av linje 13 mot Norsborg vid sta­tion Skärholmen.

“Jag vill tacka svenska fol­ket för allt stöd, och SL som gjorde resan möj­lig”, sade ast­ro­nau­ten inför medi­e­upp­bå­det (en skri­bent från Mitt i Söderort och två bloggare).

Infrastrukturminister Åsa Torstensson kunde tyvärr inte när­vara, då Skärholmen av DN bedöms som “char­mig för­ort, så länge man slip­per vara där”, men häl­sade i ett tele­gram att “Jag är otro­ligt avund­sjuk på dig som får åka tun­nel­bana. Själv får jag bara åka taxi eller egen bil. Och ibland rege­ring­ens flygplan.”

Intresseklubben, som också var när­va­rande, kis­sade på sig av upp­hets­ning och lom­made skam­set från platsen.

Andra blog­gar om: ,

{ 19 comments }

Klipp klipp

25 januari 2007

in i mina skor

Onsdag, 14:58. Jag går med raska steg ned­för Götgatan mot Toni & Guy. Under min mössa har jag håret natu­rellt, vil­ket inne­bär ett hårsvall som till hälf­ten ser ut som något ur en av de där 80-talsserierna i Starlet, och till hälf­ten som en krist­de­mo­kra­tisk poli­ti­kers fönade man. Om två minu­ter ska jag in och få min första rik­tiga fri­syr på den här sidan 9–11. “Förväntansfull” är nyckelordet.

En timme senare går jag ut från salongen. Jag är en tusen­lapp fat­ti­gare, men jag är ett knull­rufs en snygg fri­syr plus ett (svin­dyrt) vax från Thermodynamics rikare. Rufset tog en timme att klippa, och fri­sö­ren var sjukt nog­grann. Jag fick defi­ni­tivt valuta för pengarna.

Medan jag satt i sto­len blev jag påmind om två epi­so­der med håret som jag ogärna upp­le­ver igen.

Första gången var jag en femton-sexton år gam­mal. Jag och Tomi, min bästa kom­pis på den tiden, var i stan och kom på att vi skulle klippa oss. Det var nån­stans runt Öster­malm som vi hit­tade en ran­dom fri­sörsa­long som låg strax under gatu­plan med ett jät­testort skylt­föns­ter. Medan vi tit­tade i skylt­fönst­ret klippte fri­sö­ren en äldre herre. Vi bör­jade fälla kom­men­ta­rer på fem­ton­å­ring­ars sätt om fri­sö­ren, hans sätt att klippa, hans eget hår och allt annat vi kunde klanka ner på och garva åt.

Hur som helst så gick vi in på salongen. Vi fick tid direkt efter kun­den som nu näs­tan var klar. Jag började.

Jag satt i sto­len och fri­sö­ren hade redan bör­jat klippa när ett par gick förbi utan­för fönst­ret. De pra­tade sine­mel­lan, och vi kunde höra i prin­cip varje ord de sa.

“Shit”, tänkte jag, “han har hört varenda ord vi sagt”

Samtidigt bör­jade fri­sö­ren tunna ur mitt hår, en pro­ce­dur där han klip­per lite hejvilt med en spe­ci­ell sax. Jag kol­lade för­skräckt på min kom­pis, som såg ut som om han för­be­redde sig för att springa ut från salongen men inte rik­tigt hade sam­vete att lämna mig i stic­ket. Jag tänkte “Nu häm­nas han genom att klippa sön­der mitt hår!”

Nädå. Istället gav han mig en fri­syr som var en 80-talsvariant av sned­bena möter kot­lett­fri­syr. Jag vågade inte säga något i salongen, utan sprang till toa­let­terna på gamla Filmstaden där jag för­sökte få bort den veder­vär­diga stylingen.

Incident två hände år 2000. Wicke, en av mina bästa kom­pi­sar har blon­de­rat sig hemma och över­ta­lar mig att prova. Det fun­kade ju så bra på honom. Jag är lite skep­tisk, men tän­ker att kanske det är så att “blon­des have more fun” och går till sist med på det. Vi inför­skaf­far blon­de­ringskit och sit­ter i Wickes kök medan han nog­grant föl­jer instruk­tio­nerna för hem­mablon­de­ring. Jag minns inte hur länge det hela skulle sitta i, men jag minns kom­men­ta­ren när min kom­pis lyf­ter av hättan:

“Oh-oh”

“VADÅ OH-OH” ville jag skrika, medan jag för mitt inre öga såg hur jag skulle få gå runt med fläck­vis hårav­fall res­ten av livet. Jag tyckte väl att det hade svi­dit lite under själva väntan.

“Det bet inte helt och hål­let. Vi får nog testa en gång till.”

Sagt och gjort. Jag fick hjälp med att appli­cera en omgång till, och den här gången kän­des det som om mitt hår brän­des och inte blon­de­ra­des. När det bör­jade rinna en klar vätska från skal­pen bestämde vi oss för att det nu fick vara nog, och tog av hät­tan igen.

“Oh-oh”

Andra omgången hade inte gjort någon skill­nad alls. Jag var numera inte blond utan oran­ge­hå­rig. Tänk väg­ar­be­ta­ro­ve­rall. Tänk neon. Tänk crazy nit­ti­o­tals­rejvare. I ett despe­rat för­sök att dämpa det oran­gea hade jag på mig oran­gea byxor på job­bet dagen därpå, vil­ket var helt för­gä­ves. Det ska­pa­des något slags visu­ell reso­nans mel­lan en orange under­kropp och en orange skalle, och säl­lan har folk skrat­tat så myc­ket åt mig. Med all rätt.

Jag bokade en panik­tid hos en fri­sör på Olle & Mari som räd­dade min blon­de­ring genom att ha i lila färg. Det tog ut det oran­gea och kvar var något slags gul­blond ton i ett hår som mest lik­nade svinto till kons­ti­s­ten­sen. Jag antar att två hem­blon­de­ringar och en fri­sör­färg­ning sli­ter lite på håret.

Men jag kan varmt rekom­men­dera Toni & Guy.

Andra blog­gar om: , , , ,

{ 20 comments }

Födelsedagsbarn

24 januari 2007

in bloggar

Idag fyl­ler Åsikts­tor­ped ett år. För 365 dagar sedan pos­tade jag första inläg­get, Asylkineser.

Samtidigt vill jag passa på och säga tusen tack till stam­mi­sarna som läser blog­gen, och en mil­jon tack till alla som dess­utom kom­men­te­rar. Det bety­der myc­ket mer än ni tror.

Sista tex­ten hand­lar såklart om hela komma ut-processen. Jag vet inte hur många gånger jag fått frå­gan på “när jag kom på det”, men nångon­stans kände jag att det behöv­des en text som beskrev hela pro­ces­sen.

Just ja. En mil­jon tack, var det (helt oironiskt).

{ 18 comments }

Le Parkeur x 3

23 januari 2007

in popkultur

Le Parkeur, det gym­nas­tiska sät­tet att ta sig fram i stads­mil­jöer, är sjukt vac­kert att kolla på. Företeelsen är inte ny, men den är pop­pis att använda sig av för att skapa action. Hela öppningsce­nen i Bond-rullen “Casino Royale” är en snygg orgie i le parkeur.

Här är tre musik­vi­deos som hakat på tren­den med traceurer.

Madonnas “Jump” gör det snyg­gast.

David Guettas “Love don’t let me go” lig­ger tätt i hälarna. (Räknar man fuc­ka­bles så vin­ner den här lätt, vare sig man är gay, straight eller bi)

Eric Prydz “Proper Education” fal­ler lite platt. Upplägget i videon känns väl­digt “New Kids On The Block hop­par över tun­nel­ba­ne­spär­rarna, vän­der sig om och läg­ger in pengar efteråt”. Bad boys, but good guys. Snark.

Andra blog­gar om: , , ,

{ 0 comments }

Slasherfilm + två mördade älsklingar

23 januari 2007

in bloggar,popkultur

Du vet den där käns­lan av att stå i vide­o­bu­ti­ken (jag bävar för den dag jag pra­tar med en ung­dom som säger “Vadå vide­o­bu­tik?”) och inte ha något bra att välja på? Du står där med en skräck­film i han­den och und­rar om du vågar spela rysk rou­lette med din film­kväll — det finns porr­fil­mer med bättre sto­ry­li­nes än många slasherfilmer.

Jag kom­mer ald­rig mer upp­leva den käns­lan, för jag har vac­ci­ne­rat mig. Camp Slaughter är på sitt sätt ett mäs­ter­verk. Budgeten bestod av en halvtra­sig vide­o­ka­mera, ett paket Toy (tug­gade) och fem liter jordgubbs-saft. Sen snodde någon sin mor­mors klän­ning, drog ihop sina polare och lånade en som­mar­stuga för att göra en slas­her­film. Den hade gjort vil­ken 13-åring som helst stolt, om det varit ett spe­ci­al­ar­bete i nån kre­a­tiv klass på hög­sta­diet. Den är så dålig att den snott 29:e plat­sen på IMDb:s lista över de hundra sämsta fil­merna någon­sin om den bara fått fler röster.

Men det är inte det mest tra­giska. Det mest tra­giska, om tri­vian på IMDb stäm­mer, är att en av gick skå­di­sarna upp tio kilo för sin roll. Att ta en sån här roll på sånt all­var är unge­fär som att ge Nobelpriset i eko­nomi till Paris Hilton för att hon är så rik.

Till min för­vå­ning såg jag att regis­sö­ren hette Martin Munthe och är gift med den sköna blog­ga­ren Emma Gray Munthe. Nu vän­tar jag med spän­ning på sto­ryn bakom fil­men, för det måste fin­nas någon.

Eftersom jag spen­de­rade hel­gen med att hänga på Torget, vara bakis, igno­rera städ­ningen, spela Gears of War och mixa värl­dens bästa aero­bic­skiva så kom­mer två slak­tade älsk­lingar på en gång:

Eftersom jag är bög så hand­lar många inlägg om homo­re­la­te­rade gre­jer. Som till exem­pel när en pas­tor går ut och påstår att öländska ung­do­mar är latent homo­sex­u­ella (plats 4). Som inci­ta­ment för de där latenta ung­do­marna att utveckla sina homo­kraf­ter skrev jag om det bästa med att vara bög:

“Vad sa dina för­äld­rar när du berättade?”

“Hur knul­lar ni?”

Det var den typen av frå­gor som ele­verna ställde till mig när jag var ute i olika sko­lor och infor­me­rade om homo– bi– och hete­ro­sex­u­a­li­tet. Det är bra frå­gor, eftersom de ställ­des av upp­rik­tig nyfi­ken­het, med en vilja att veta. Den bästa frå­gan jag fått kom från en gym­na­si­e­e­lev: “Vad är det bästa med att vara homosexuell?”

Jag fick tänka en stund innan jag sva­rade att “det bästa, det är att jag är fri­are än hete­ro­kil­lar”. Om en hete­ro­kille gil­lar att dansa och blir aero­bi­c­in­struk­tör så ris­ke­rar han att få sin sex­u­ella lägg­ning ifrå­ga­satt. Jag får min kön­si­den­ti­tet bekräf­tad när jag gör klas­siskt macho saker, och jag får min sex­u­ella lägg­ning bekräf­tad när jag gör klas­siskt oman­liga saker. Vinst varje gång.

Såklart finns det nack­de­lar också, som att all­tid för­vän­tas kunna svara på var­för (vissa) homo­sex­u­ella beter sig som de gör. Nästa gång någon oför­hap­pan­des frå­gar mig om “var­för alla bögar gör si eller är så”, ska jag kontra med att fråga “Vad är dea­len med hete­ro­sex­u­el­las våld­täk­ter hela tiden? Man läser ju bara om kil­lar som våld­tar tje­jer, är det gene­tiskt tror du?”

Andra nack­de­lar är att all­tid behöva komma ut eftersom jag antas vara hetero tills jag säger mot­sat­sen. Och, som Robin sa härom­da­gen: “Jag pra­tade med en kom­pis som und­rade var­för det finns stads­de­lar för homo­sex­u­ella utom­lands. Jag sa åt henne att se sig omkring. Hon kan flirta i mat­bu­ti­ken, på gatan, i krog­kön. Hela Stockholm är hen­nes lek­plats. Vi bögar har Lino.”

(Nu är det inte rik­tigt sant. Vi har Mälarpaviljongen och Torget också.)

Egentligen är hela Stockholm också vår lek­plats, men utbu­det är inte det­samma. När man väl hit­tar någon så kom­mer en annan grej: hålla han­den på stan. Det är sjukt att det ska kän­nas som ett poli­tiskt ställ­nings­ta­gande att hålla sin pojk­vän i han­den. Det är galet att behöva över­väga ris­kerna att bli ner­sla­gen innan man pus­sar den man är till­sam­mans med. Det är helt sjukt att indi­vi­der som inte har ett skit att göra med vem jag blir kär i eller knul­lar med anser sig ha rätt att tycka till om eller för­döma mitt liv.

Men för­de­larna över­vä­ger. Inga för­vänt­ningar på barn eller gif­te­mål. Om man får barn så är det resul­ta­tet av pla­ne­ring och ald­rig efter ett oskyd­dat semester­ligg på Mallis. Det är okej att objek­ti­fi­era män: jag får upp­skatta Abercrombie & Fitch och Franklin & Marshall utan att bli kal­lad för sex­ist. Jag får kolla på porr av samma anledning.

Det är klart skönt att vara bög, och jag skulle inte vilja byta bort det. Såvida inte jag fick Angelina Jolie på köpet, då kan jag börja tänka på saken.

(Det där med Angelina är inte rik­tigt sant. Jag har inget sex­u­ellt intresse för tje­jer whatso­e­ver. Men jag skulle bra gärna vilja ha det.)

Andra blog­gar om: , , ,

{ 2 comments }

Glenn Streep & Meryl Close

22 januari 2007

in popkultur,utan kategori




Glenn Streep & Meryl Close

Originally uplo­a­ded by micke_kazarnowicz.

På lun­chen tog jag fel på Meryl Streep och Glenn Close för jag vet inte vil­ken gång i ord­ningen. När jag kom till­baka hade en av mina omtänk­samma arbets­kam­ra­ter hängt upp den här bil­den på min vägg. Det sorg­liga är att det tog ett tag för mig att se att han gjort en sån där “lika som bär”-förväxling av nam­nen. (Det här är också ett test för att se om det fun­kar att bild­blogga via Flickr.)

{ 8 comments }

Att blogga om andra (Killing my darlings: 5)

20 januari 2007

in bloggar

Det är när andra per­so­ner kom­mer in i bil­den som det blir en svår balans­gång mel­lan att vara helt ärlig och sam­ti­digt använda blog­gen som min­neslåda. Hur myc­ket kan man skriva om en annan per­son i sin blogg innan man pas­se­rat grän­sen för vad som är okej?

Dilemmat rör egent­li­gen kom­pi­sar och familj, och det finns inga reg­ler. Det är mag­käns­lan som får avgöra varje gång. Personer jag inte kän­ner är inget pro­blem, där är det oftast histo­rien i sig som är intres­sant. Personen kan ano­ny­mi­se­ras helt och hål­let. Som i histo­rien på plats fem, till exem­pel. De enda som vet vem som egent­li­gen drog en tar­zan i duschen är de som var där. För alla andra är det bara en rätt kul historia.

En av sakerna jag gil­lar med att vara för­söks­per­son i medi­cinska stu­dier är att jag får ett kvitto på att jag är fullt frisk, om man med “fullt frisk” menar “inga fysiska sjuk­do­mar”. Polarna har spe­ku­le­rat kring min men­tala hälsa när jag berät­tat att jag är med i medi­cinska stu­dier, men om jag upp­fyl­ler kra­ven för några av dia­gno­serna i DSM IV så har det inget med medi­cinska stu­dier att göra.

Sista stu­dien jag var med i hand­lade om smärta. Trots ämnet var den mesta­dels behag­lig. Tre och ett halvt dygn på AstraZenecas för­söks­av­del­ning, i två omgångar, plus tre besök för kon­trol­ler gav mer än 18 000 före skatt. Nu inne­bär vis­ser­li­gen del­ta­gande i stu­dier vissa restrik­tio­ner, bland annat när det gäl­ler trä­ning, alko­hol, niko­tin och kost­till­skott, men såvida man inte är hardcore­ni­ko­ti­nist, alko­ho­list eller eli­tid­rot­tare så inne­bär ing­en­dera restrik­tion något all­var­ligt pro­blem. Förutom själva smärt­stu­dien som tog drygt en arbets­dag fick vi dis­po­nera tiden på för­söks­av­del­ningen fritt. Tre säll­skaps­rum med tv-spel, bil­jard­bord, upp­kopp­lade dato­rer, dvd-filmer och ping­is­bord gjorde till­sam­mans med säll­ska­pet från per­so­na­len och de övriga för­söks­per­so­nerna att tiden för­flöt löj­ligt fort.

Det mest obe­kväma under stu­di­ens gång var såklart smär­tan, men den varade inte ens i två tim­mar. På delad andra­plats kom kate­tern för blod­pro­ver som ibland skavde i arm­vec­ket, och EKG-telemetrin. Telemetrin inne­bar att vi som var för­söks­per­so­ner hade fasttej­pade elek­tro­der för EKG, kopp­lade till en sän­dare som i sin tur skic­kade datat till en cen­tral ser­ver. Kurvorna visa­des sen på tft-skärmar som hängde i näs­tan varje rum, så alla kunde hela tiden se varand­ras puls och EKG-kurvor. Det var små­bö­kigt att duscha med appa­ra­tu­ren, och så fort någons utrust­ning stru­lade lar­made det i loka­lerna. Signalen var oftast av typen dis­kret dörr­klocka, och betydde “svag eller störd sig­nal”. Ibland fick sän­da­ren för sig att någon sak­nade puls, då blev lar­met mer akut. Liksom per­so­na­lens respons. Något ingen av oss visste var att syste­met också lar­made om pul­sen steg till en viss nivå. Att vi inte visste det berodde på att vi inte utö­vade någon större fysisk ansträngning.

Under första omgången på forsk­nings­av­del­ningen gjorde en inci­dent oss bekanta med pulsnivå-larmet.

En av kil­larna som var med i den här stu­dien tyckte (uppen­bar­li­gen) att det var lite job­bigt att gå i flera dygn utan att få runka. Det fanns få till­fäl­len för sånt, fram­förallt med tanke på att det både toa­lett– och dusch­dör­rar sak­nar lås. Om något skulle hända oss för­söks­per­so­ner något så skulle hjäl­pen ald­rig bli för­dröjd av en låst dörr. Telemetrin berät­tade också för per­so­na­len var vi befann oss för att kunna hitta oss snabbt i ett nödläge.

Till saken hör också att när man duschade så lar­made sän­darna oftast, eftersom man kunde komma åt elek­tro­derna medan man tvät­tade sig. Jag antar att kil­len i fråga tänkte att duschen var ett utmärkt till­fälle att dra en hand­tralla, men det han inte tänkte på var att pul­sen sti­ger rätt bra när man är på väg mot orgasm. I hans fall blev det rätt extremt, han lyc­ka­des fak­tiskt uppnå över 180 slag i minu­ten under själva orgas­men. Hans sän­dare bör­jade larma när han nådde 135, och istäl­let för “unk­nown sig­nal” eller “missing beat” i röd text var lar­met “rapidly incre­a­sing heart rate” med puls­siff­ran blin­kan­des i orange/rött. Två-tre slag per sekund ökade hans puls till 182, sedan sjönk den med något högre has­tig­het till hans nor­mala puls. Det rådde ingen tve­kan om vad som var på g inne i duschen, var­ken bland för­söks­per­so­nerna eller per­so­na­len. Killen i fråga var lyck­ligt ove­tande. Inte ens när han kom ut ur duschen och en skö­terska frå­gade �Gick det bra?� med glim­ten i ögat fat­tade han. Det var först när glir­ling­arna från de andra för­söks­per­so­nerna kom som polet­ten föll ner. Stackarn blev enormt gene­rad, och det gjorde det såklart roli­gare att fort­sätta med glir­ling­arna. Att han fak­tiskt drog en tar­zan var coolt. Tyvärr brände han alla sta­tuspo­äng genom att skäm­mas för det.

Visst inne­bär medi­cinska stu­dier visst obe­hag och biverk­ningar, men det är över­gå­ende. På det hela taget är de posi­tiva bitarna klart över­vä­gande, och jag stäl­ler gla­de­li­gen upp på fler stu­dier. Om du är inres­se­rad, kan du anmäla dig till AstraZenecas för­söks­per­sons­da­ta­bas på www.healthyvolunteers.com

För övrigt …

… så har GE inte haft så myc­ket fan­tasi när man desig­nat telemetri-sändarna. Knappen för att kalla på sjuk­skö­terska pryds av en sti­li­se­rad bild av en kvinna. Lätt fantasilöst.

Andra blog­gar om: , , , ,

{ 8 comments }

← Previous Entries

Bloggportalen.se Creeper