På sista tiden har livet känts lagom. Ljummet. Medel. Jag går runt i något slags bubbla bestående av lika delar av tillfredsställelse och liknöjdhet. Det gör att jag får kramp. Skrivkramp. Umgängeskramp. Tillvarokramp. Jag sover mycket och har svårt att vakna på morgnarna.
Jag har liksom ingenting att berätta, för allt känns så “Vet du vad so… eller nä, strunt samma” Till och med mitt Hallmarkindex ligger still på en jämn och relativt hög nivå.
Jag går inte runt och känner att allt är tungt och jobbigt. Jag garvar åt saker, till exempel åt Amy Sedaris fantasiska minspel och de underbart egotrippade karaktärerna i serien “Strangers with candy” (Tack för lånet, Magnus!) som är betydligt mer surrealistisk och absurd än filmen, som i sin tur ju var rolig och bra. Jag uppskattar saker, som till exempel senaste Bond-filmen som fick mig att sitta på helspänn i actionsekvenserna. Bond är snygg för första gången sedan Sean Connery, och han är mörkare och mindre klämkäck än Roger Moore. Hur coola är förresten förtexterna? För att inte tala om Le Parkeur-scenerna i början? (Mer Le Parkeur kan ses i Madonnas video till “Jump” eller genom att söka efter “parkeur” på YouTube)
Och så, plötsligt, när jag sitter här och skriver det här inser jag två saker:
Ett: Jag är enormt verbal i min tankeprocess. Jag behöver klä idéer och tankar i ord för att kunna se dem och ta reda på om de är bra eller dåliga. För att hitta nya infallsvinklar. För att komma vidare. Oftast behöver jag göra det med någon jag gillar och har förtroende för, och personen i sin tur behöver mest lyssna. Det visste jag sedan tidigare. Nu inser jag att det funkar nästan lika bra att skriva ner orden.
Två: Det är drivet som saknas. Jävlar, det har tagit 29 år för mig att inse hur målinriktad jag egentligen är. Och hur … inte tomt, men mindre färggrant livet blir när målet väl är uppnått.
I våras blev jag kuggad på en instruktörsutbildning. Jag var för strikt i rörelserna, jag behövde bli mjukare, få mer flow, komma ner utan att bli slapp. Jag slets lite mellan hopp och fötvivlan, kanske var det här inte min grej. Kanske skulle nöja mig med att vara deltagare istället.
Jag gav mig fan på att klara det. Hela hösten har varit ett stort projekt, och vägen dit har varit tuff. Jag fick sluta med vissa saker jag egentligen gillade, jag fick göra saker jag tyckte var mindre roliga och jag fick planera in allt i ett sexdagarsschema som lämnade väldigt lite fritid när det kombinerades med mitt heltidsjobb. Målet var att ta licensen innan årets slut. I början av november fick jag chansen att gå utbildningen en gång till: men var jag redo, två månader innan deadline?
Jag gick utbildningen. Och jag klarade den. Det var just i det ögonblicket som färgerna var som klarast, och kontrasten som skarpast.
Och plötsligt inser jag också varför mitt nuvarande jobb inte ger mig samma kick trots att projektledning borde vara just the thing, framför allt när jag projektlett två succéer på raken: Lojaliteten. Att jobba för ett företag, men vara anställd av ett annat skapar ett identitetslimbo där jag behöver dela min lojalitet mellan två företeelser som inte alltid vill åt samma håll. Ska jag se det som ett brödjobb och skaffa mig fritidsprojekt som tillfredsställer behovet av ett driv?
Nu blev det lite väl mycket “kära dagbok”. Sorry. Här har du en helt 
irrelevant, men rätt söt bild som tröst.
På sista tiden har livet känts lagom. Ljummet. Medel. Jag går runt i något slags bubbla bestående av lika delar av tillfredsställelse och liknöjdhet. Det gör att jag får kramp....
