december 2006

Jag minns inte vem som kom på idén att vi skulle ta fall­skärms­hop­par­cert, jag eller Malin. Det var i varje fall Malin som anmälde sig först. “Be there or be □” stod det på vykor­tet hon skic­kade när hon anmält sig och beta­lat anmäl­nings­av­gif­ten. Det var 1995, och det visade sig att jag var □.

Jag har tap­pat räk­ningen på hur många kom­pi­sar jag pra­tade med under åren som följde om att hoppa fall­skärm. På samma sätt som vissa lever på vad de en gång varit, och berät­tar histo­ri­erna från sin stor­hets­tid om och om igen, levde vi på fram­tida meri­ter. Det är klart vi skulle hoppa. Nån gång. Som om histo­ri­erna vore kom­pi­sar från förr som vi stött på i stor­stads­vim­let, avslu­tade vi all­tid mötet med ett löfte vi visste att vi inte skulle hålla.

Jag minns sista gången det hände. Det var våren 2004. Jag satt på Roslagsbanan med en kom­pis när vi kom in på fall­skärms­hopp­ning. Som så många gånger förr var vi bägge helt över­ty­gade om att vi skulle göra det. När vi klev av vid Östra Station sa han “Vi måste kolla upp det”. Helt plöts­ligt hörde jag hur han upp­re­pade ett eko av fra­sen jag själv sagt vid oräk­ne­liga till­fäl­len. Över­satt från diplo­ma­tiska bety­der fra­sen “Det kom­mer inte att hända”. På bus­sen hem såg jag mig själv sitta och upp­repa samma fras tio år senare, och tio år efter det. Det är just för såna här till­fäl­len jag satt dit tatu­e­ringen på axeln, för att påminna mig om att livet är en engångschans att upp­leva så myc­ket som möjligt.

En ons­dag­kväll fyra måna­der senare fick jag skjuts upp till Gryttjom, där Stockholms Fallskärmsklubb hop­par. Redan första kväl­len fick jag prova på att packa fall­skär­men, något som första gång­erna har samma svå­rig­hets­grad som att stoppa in en tre­sits­soffa i en kon­dom. Fyra dagar senare befann jag mig i ett flyg­plan, på väg till min slut­des­ti­na­tion: tusen meter ovan­för hoppfältet.

Flygplanet hade anpas­sats för fall­skärms­hopp­ning. Där fanns inga sto­lar, istäl­let satt vi i två rader på gol­vet med ryg­gen mot färd­rikt­ningen. De rik­tiga hop­parna, de som skulle upp till fyra tusen meter, satt längst in. Vi ele­ver skulle av först, och där­för satt vi när­mast den genom­skin­liga plastja­lusi som age­rade dörr. Medan jag skri­ver det här väc­ker min­nena en efter­klang av skräc­ken jag kände när hopp­mäs­ta­ren öppnade plastja­lu­sin. Jag får återi­gen ont i magen när jag i mitt huvud ser honom luta sig ut för att se efter var pla­net befin­ner sig. För varje elev som fäll­des kände jag skräc­ken öka, och jag und­rade hur rädd jag egent­li­gen kunde bli innan jag kräktes.

När det var min tur vände jag mig om för att låta hopp­mäs­ta­ren ta min pilotskärm. Jag var en tunn säck av skinn till brist­nings­grän­sen fylld med skräck och döds­ång­est. Och svin­del. Trots att jag inuti pla­net stod på knä medan hopp­mäs­ta­ren tog ut den lilla skärm som sedan skulle dra ut den stora höll jag en hand på dörr­kar­men för att inte ramla.

Andas. Jag minns att jag tänkte på and­ningen, att dra in varje ande­tag lugnt och sakta och låta det komma hela vägen ner i magen. Jag vet inte om and­ningen hjälpte något, för min puls ske­nade upp till nivåer jag annars får anstränga mig hårt för att uppnå. Det är som om jag gick på auto­pi­lot när jag ställde mig i dör­ren och nic­kade okej mot hopp­mäs­ta­ren. Jag minns att jag fäste blic­ken på hori­son­ten och vän­tade på klap­pen på benet som betydde “Hoppa!”. I fil­men hop­par jag bara någon sekund efter det, i verk­lig­he­ten kän­des det som en halv minut eller mer. Med blic­ken på hori­son­ten käm­pade jag mot pani­ken som gömde sig bland tan­karna på att det är en kilo­me­ter ner till mar­ken, och jag litade på att 210 kvadrat­fot tyg skulle bromsa fal­let. Jag för­sökte foku­sera på att dra in och släppa ut luf­ten lugnt och kon­trol­le­rat, vil­ket resul­te­rade i något slags kom­bi­na­tion av hyper­ven­ti­le­ring och pro­fy­lax­an­dning. Jag tänkte att det bara krävs mod i en hund­ra­dels sekund, bara jag släp­per taget så kom­mer res­ten sköta sig självt. Jag tänkte på alla fel­funk­tio­ner på fall­skär­men vi har fått se, och på reserv­drags­pro­ce­du­ren “Se, ta, se, ta, dra, dra, svanka!” När jag kände klap­pen på benet tänkte jag återi­gen på min tatu­e­ring och för­vå­nade mig själv genom att släppa taget.

Jag minns ingen­ting efter att jag hop­pat. Stressen blev så hög att hjär­nan gick in i undan­tags­till­stånd. Det fanns inget “sen”, allt som exi­ste­rade var just exakt nu. Långtidsminnet fyl­ler ingen funk­tion när hjär­nan tror att man ska dö vil­ket ögon­blick som helst.

S€å här står det i min logg­bok efter första hoppet:

Svankade lite, men glömde dra dum­my­drag. Desorienterad efer fall­skär­mens utveck­ling, tog 2 min att hitta basen. Missade final­varv, gick direkt på final. Glömde hålla ihop föt­terna, flä­rade sent och drog i knäna. Men jag gjorde det!

Tre vec­kor och 47 hopp senare var jag det som i fall­skärms­hop­par­kret­sar kal­las för “tur­key”: en nybli­ven a-certare.

Andra blog­gar om: fall­skärms­hopp­ning, fall­skärm, upp­le­vel­ser

Jag minns inte vem som kom på idén att vi skulle ta fallskärmshopparcert, jag eller Malin. Det var i varje fall Malin som anmälde sig först. "Be there or be □" stod det på vykortet hon skickade när hon anmält sig och betalat anmälningsavgiften. Det var 1995, och det visade sig att jag var ...

{ 34 comments }