{ Comments on this entry are closed }
From the monthly archives:
augusti 2006
När jag började skriva det här kom jag på att jag trots allt är rätt tacksam att DN uppfann termen “gromning”, hur krystad den än är. För nu kan jag skriva om grooming utan att känna att Mats Andersson moralpolisen tittar över min axel.
När jag för ett halvår sedan bytte jobbet som träningsansvarig på ett gym mot projektledning på IBM bytte jag också träningskläder mot jeans och skjorta. Vissa dagar har jag till och med kavaj. Jag investerade i ett par nya finbyxor, eftersom mina gamla numera satt så tajt att de inte bara såg ut som långkalsonger, man kunde dessutom definitivt avgöra att jag inte var av judisk börd. Jag köpte finskor, eftersom mina gamla var slitna, och jag köpte en rakapparat.
Jag har aldrig någonsin ägt en rakapparat. Min skäggstubb är hård och breder ut sig åt alla håll, och jag måste duscha varje morgon för att kunna hyvelraka mig utan att det känns som om jag rakat mig med grovt sandpapper. Det gör jag inte, jag duschar på kvällen eftersom jag tränar fem-sex dagar i veckan. Alla rakapparater jag dittills testat var i stort sett menlösa. De rakade inte speciellt bra, jag hade det engelsmännen kallar “five o’clock shadow” redan klockan åtta på morgonen, och de gjorde huden röd och irriterad.
Men så läste jag en hyfsat positiv recension av 
Brauns 8000-serie hos Manolo, och tänkte “shopping är ju trots allt det närmaste jag kommer en religion”. Jag slog på stort: en Braun 8995 (aka “360 complete”). Jag blev 2500 spänn fattigare och besviken som tusan. För det var ungefär samma sak med den här rakapparaten som med de andra; Det var som att klä en vibrator med sandpapper och trycka den mot halsen.
Det stod förvisso att det skulle ta ett par, tre veckor innan huden vant sig. Jag hoppades på det bästa och bet ihop. Tre veckor senare tyckte jag inte att det hade blivit nämnvärt bättre.
Historien kunde fått ett olyckligt slut, men i morse kom jag på att jag är, om inte bästis, så i alla fall bra bekant med min rakapparat. Nånstans började det funka. Förmodligen när jag insåg att jag inte behöver försöka trycka rakapparaten genom käkbenet varje gång jag rakar mig. Jag har fortfarande en five o’clock shadow klockan åtta på morgonen, men jag är inte orakad. Jag slipper duscha en extra gång på morgonen för att jag måste raka mig, och min hud mår bra. Men det bästa med min rakapparat är självrengöringen — att bara kunna stoppa ner den i (den klumpiga) laddningsmodulen efter användning är en lyx. Rengöringsvätskan håller rätt länge, och rakapparaten är ren och fräsch varje gång. Den luktar förvisso citron à la pissoarkulor, men det är sånt man får ta när man är lat.
Jag har fortfarande rakhyvel hemma, men den används bara vid högtidliga tillfällen.
Topp 10 groomingattiraljer i mitt badrumsskåp, utan inbördes ordning:
1. Rakapparat
2. Eltandborste (det blir renare än för hand)
3. Eye-whitener (aldrig mer rödsprängda ögon)
4. Skäggtrimmer (fixar polisonger och buskiga ögonbryn)
5. Biotherm Homme Hydra Detox-Yeux (det låter som “jox”, men det är för påsar under ögonen vad eye-whitener är för rödsprängda ögon)
6. Näshårstrimmer (näshår är som hår på ryggen: inget jag vill se)
7. Alunstift (för de gånger jag använder rakhyvel och misslyckas med att inte skära mig)
8. Försvarets hudsalva (funkar både på hud och läppar)
9. Engångsrakhyvlar (eftersom brasiliansk vaxning är så jävla smärtsamt)
10. Ormsalva (okej, kanske inte riktigt grooming, men den är fantastisk: ökar blodgenomströmning och kortar läktid utan att värma, kladda eller lukta som tigerbalsam)
Andra bloggar om: grooming, kroppsvård, rakning, rakapparater
{ 16 comments }
I BASE-hopparkretsar (BASE står för Building, Antenna, Span, Earth och innebär i praktiken att man hoppar fallskärm från till exempel byggnader, broar eller berg. Läs mer om BASE-jumping hos Wikipedia) ger det cred att vara den förste som hoppar från ett nytt ställe. Turning Torso är numera inte längre jungfrulig mark, eftersom en österrikaren Felix Baumgartner hoppade från skyskrapan tidigt i morse, varpå han flydde landet eftersom han riskerar åtal för sitt tilltag.
Förmodligen är Felix ungefär lika nödbedd när det gäller BASE-hopp som jag är när det gäller hångel med Jake Gyllenhaal, men till skillnad från mig är Felix med största sannolikhet mer än ivrigt påhejad av sin sponsor, Red Bull. De skulle nog inte erkänna det officiellt, men jag gissar att de har haft både en och två fingrar med i spelet. Dels för att det kräver mycket planering och en del slantar att hyra en helikopter som släpper Felix på Turning Torso, ha en motorcykel med förare redo för att ta Felix till hamnen där han flyr landet i en gummibåt, och dels för att Red Bull var snabba med att få upp “nyheten” på sin egen sajt. Action marketing i uttryckets verkliga bemärkelse, och en rätt bra utdelning för pengarna gissar jag. Både Aftonbladet och Expressen använder sig av bilder där Red Bull-loggan syns (Aftonbladet har bilden på sin förstasida med länk till artikeln).
Och bara för att klargöra en sak så är det skillnad på BASE-jumping och traditionell fallskärmshoppning. Utrustningen skiljer sig, och hoppare själva gör stor skillnad på BASE-hoppare och “skydivers” (traditionella hoppare).
Andra bloggar om: reklam, marknadsföring, action marketing, fallskärmshoppning, basejumping, red bull
{ 2 comments }
Jag ser mig själv som ateist och pragmatiker när det gäller livet — eller rättare sagt bristen därpå — efter döden. Jag tror inte på någon gud, och jag tror att vi när vi dör obönhörligen upphör att existera för alltid.
När jag först började tänka kring det här med att donera kroppen till nekrofiler var det mest av nyfikenhet över hur lagen var konstruerad. Jag är med i donatatorsregistret och har valt att donera både organ till eventuella behövande, och kroppen till forskning och det är ju uppenbarligen tillåtet.
Det blev sedan till någon tanke om att man egentligen borde kunna ha det som affärsidé: en kroppsförmedling som betalar personer för att få använda deras kroppar efter döden. Säg att du fick 10 000 kronor idag för att din kropp, vid din död, skulle få användas av nekrofiler (nu bortser vi från bitar som är svåra att avtala om, till exempel när man dör i en våldsam olycka som sliter sönder kroppen) — skulle du göra det?
Jag tycker inte att tanken är speciellt bekväm. Jag lutar åt ett ja, men det är inte så självklart jag trodde det skulle vara. Jag försöker tänka mig in i hur jag skulle reagera om min lillasyster hade gjort samma grej, om jag skulle lutat åt ett “ja” då med. Jag vet inte varför det känns så tveksamt att donera kroppen till nekrofiler men inte till forskning. När jag är död så bryr jag mig inte (enligt mitt sätt att se det). Min kropp är inte jag längre. Och för mina närstående är det ju ingen skillnad på om min kropp först används som sexleksak eller som forskningsobjekt innan den bränns upp i en ugn eller frystorkas eller vad man nu kommer göra med kroppar när jag dör.
Det är också en filosofisk fråga kring äganderätt. Vem äger min kropp när jag dör? Är det bröstarvingarna? Dödsboet? Jag har rätt att bestämma vad som ska hända med mina ägodelar när jag dör, och är i princip fri att göra som jag vill, men jag är inte fri att bestämma vad jag vill göra med min kropp. Det finns visserligen uppenbara hygieniska orsaker, men även om dessa tas med i beräkningen verkar jag inte vara fri att välja vad som ska hända med min kropp efter döden.
Sånt kan jag gå runt och fundera på ibland. Under tiden kan du ställa dig samma fråga: kan du tänka dig att donera organ eller kropp? Till vilka ändamål?
Loading …Andra bloggar om: nekrofili, griftefrid, kroppsdonation, organdonation, existensiella frågor
{ 6 comments }
Som man frågar får man svar.
Karolina Lassbo: Reglerna för donation har jag inte koll på alls, men du får testamentera precis hur du vill ( ja under förutsättning att bröstarvingar får sin del de har rätt till) men en advokat skulle knappast vilja upprätta ett sådant testamente eftersom det är brottligt med nekrofili. Visst kan du skriva ett testamente själv som bevittnas, men frågan är om den meningen med att donera till nekrofiler verkligen skulle bli giltigförklarad vid bodelningen? Om nekrofilerna hävdade sin rätt med hänvisning till testamentet så är det nog möjligt att de blir nedröstade i domstol. Och om de vann och fick kroppen så skulle de sen garanterat snabbt bli gripna! =) Men vad vet jag? Det finns nog inte praxis på det. Prova! ;)
Jag kollade upp det närmare. Det enda stället i lagen där hantering av lik nämns är brottsbalken, paragraf 10:
Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar
lik (…)
Det står alltså ingenting om nekrofili, sex med lik eller liknande; Allt sånt faller under att “skymfligen behandla lik”. Så är det med det.
Andra bloggar om: nekrofili, lagar, kroppsdonation
{ 4 comments }
Apropå “Fuck yourself. Or don’t” ger Henrik Tornberg (Bland annat grundare till sajten Sylvester och den (nedlagda och saknade) tidningen med samma namn) oss det bästa citatet på länge:
“Där två unga, vältränade strejta killar ser en rival i den andre, ser två likadana bögar en potentiell sexpartner. Make love, not war.”
Det gavs visserligen i en helt annan diskussion i ett helt annat forum, men det är så klarsynt. Och vackert!
{ 0 comments }
Bruno Gmünder, cry your heart out. Det räckte med att se formatet på paketet för att jag skulle bli påmind om att den hemlighetsfulla avin gällde 2006 års upplaga av det franska rugbylaget Stades kalender. Min vägg hade sedan 2004 prytts av kalendern med det ödmjuka namnet Dieux du Stade (Dieux du Stade blir på svenska “Gudarna av stadion” eller “Gudarna av arenan”), och jag kände att det var dags för en uppdatering. Inte för datumens skull, det har jag min fickkalender till. Det är bilderna jag vill åt.
Dieux du Stade 2004 är en flirt med gaypubliken. Homoerotiken är 
grymt läcker, som i min favoritbild här till höger. När jag visade upp kalendern för en bekant sa han “Jag skulle aldrig kunna ha den här hängande på väggen. Det är så förvirrande. Vill jag vara dem? Vill jag ha sex med dem?”
Jag säger “varför välja?” Det är en av fördelarna med att vara bög, man slipper.
Uppdrag: Räkna hur många bögpar du känner som består av killar som skiljer sig åt markant i stil och sätt (en butch muskelpugga med en smal fjolla, ung skateboardbög med äldre operadito, catwalksmal fashionista med björn av grövre slaget). Räkna sen hur många bögpar du känner som består av två liknande snubbar (boy next door^2). Jag gissar minst två tredjedelars övervikt åt den senare typen.
Andra bloggar om: homorelaterat, relationer, Stade Fran�ais
{ 18 comments }
En av mina favorit-hangups på communities Qruiser är texten “Det är inte jag på bilden men …”
“… visst är han snygg?“
”… vi är lite lika.“
”… om du ser ut som honom, skriv!”
Förlåt, men vad är dealen? Det här kan bara bli fel.
Det sista alternativet, “(…) om du ser ut som honom, skriv!”, är bara lamt. Och fånigt. Och lamt. Vad förväntar man sig? Att han ska missa en av Bel Ami-killarna som porrsurfar på Qruiser för att ragga upp anonyma personer med profilbilder föreställande Bel Ami-killar? Finns dessutom texten “Stoppa barnporren på internet …” så vet du att du har att göra med en manlig Linda Rosing en riktigt naiv person. Vilket är okej om man är 16, men mindre okej om man är 32. Sa jag att det var lamt?
“(…) visst är han snygg?” är, förutom lamt och fånigt, sjukt kontraproduktivt. Tänk hur många hunkar som surfat förbi den profilsidan och tänkt “ähh, fan vet hur han ser ut, och om det är den typen av killar han vill ha så funkar inte jag”. Och sedan skickat ett meddelande till den söta grabben
Den värsta är sist. “(…) vi är lite lika” är en katastrof av samma mått som retuscherade bilder. Alltså en 4 på nätdejtandets femgradiga katastrofskala. Man kan lika gärna lägga upp bilder av sig själv tagna med den nya smalkameran (Tack, BetaAlfa för tipset). Det bästa det här kan resultera i är sympatisex. Det är för din sexighet vad ritualslakt av spädbarn är för din karma. Don’t go there, folks.
Andra bloggar om: qruiser, homorelaterat, nätdejting, fotografier, självbilder
{ 2 comments }
Från: Micke Kazarnowicz
Till: Karolina Lassbo
Ämne: Juridikfråga
Hej Karolina,
Är griftefriden tvingande? Jag kan ju välja att donera min kropp till forskning, eller mina organ till eventuella behövande — men finns det något som hindrar att jag till exempel donerar min kropp till nekrofiler som vill använda den när jag inte längre har något behov för den?
Det här låter som om jag driver eller skämtar, men jag är fullständigt allvarlig. Och nyfiken!
hälsningar
Micke Kazarnowicz
Uppdaterat: Det har kommit ett svar.
Andra bloggar om: juridik, nekrofili, griftefrid, kroppsdonation
{ 10 comments }
Mats Strandberg kullade mig i “stora bokkullet” (nej, det är inget N med där, snuskhummer) som går runt i bloggosfären. Så:
En bok som fick mig att hoppa till
(Okej, den här punkten fanns egentligen inte, men det här är det roligaste som hänt mig i bokväg.) “Väktare” av Dean R Koontz. Jag var 14, läste snabbt, satt i min säng med huvudet lutat mot väggen och hoppade till av något i boken. Slog i bakhuvudet så det gjorde ont. Min fantasi är livlig på gränsen till sjukdom.
En bok som förändrat mitt liv
“Gör en sak annorlunda” av Bill O’Hanlon. Bokstavligt. Jag slutade med ovanan att riva av naglarna på en femöring. Vem bryr sig om vad som hände i barndomen, lösningsorienterad beteendeterapi is the shit.
“Birthday of the world” av Ursula K LeGuin. Bildligt. Hennes sätt att beskriva relationer har fått mig att fundera mycket kring mänskliga relationer och tvåsamhetsnormen.
En bok jag läser mer än en gång
“Generation X” och “Microserfs” av Douglas Coupland. Pinsamt nog också hela “Wheel of time” av Robert Jordan, jag har läst alla böcker typ fem gånger. Han kommer ut med böckerna så sällan att jag läser om alla inför varje nyrelease. Den svenska översättningen har för övrigt ckrakes. Jag tror inte ens översättaren läst dem en gång, utan översatt dem på stående fot väg till bussen. Med en mobiltelefon mot örat och en hamburgare i handen.
En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö
Nån stor, som flyter bra. Ursäkta, men det är som att fråga vad man skulle ta med sig för maträtt till en öde ö. Det spelar liksom ingen roll när man väl ätit upp den. Maträtten alltså.
En bok som fick mig att skratta
“Liftarens Guide till Galaxen” av Douglas Adams. “Den Makalöse Maurice och hans Kultiverade Gnagare” av Terry Pratchett.
En bok som fick mig att gråta
“Bibeln”. Jag var fem år och livrädd för domedagen.
En bok jag önskar hade skrivits som kommer skrivas
Min egen.
En bok som inte borde skrivits
Alla av Dean R Koontz böcker efter hans första tre. Han skriver nämligen samma sak om och om igen. Manlig tystlåten hjälte, som blivit sårad och har svårt att öppna sig, träffar öm feminin kvinna helt omedveten om sin skönhet som till sist får hjälten att lita på kvinnor igen. De råkar ut för övernaturliga grejer, en galning och/eller en regeringskomplott. De får hjälp av valfritt hyperintelligent djur som på slutet ingår i deras lyckliga kärnfamilj. Skurken görs extra ond och skruvad medelst homofila tendenser. Dean R Koontz är litteratur om man är fjortis och dasspapper om man är vuxen.
En bok jag just nu läser
Mäh. Avslöjad. “Knife of dreams”. Elfte boken i “Wheel of time”. Fantasy och sci-fi är favoritgenrer i bokform.
En bok jag tänkt läsa
På mitt nattduksbord ligger “Jaktsäsong” av Mats Strandberg, “Maskrosungen” av Sandra Gustafsson, “JPod” av Douglas Coupland, “En kortfattad historik över allting” av Bill Bryson och “Uppdraget Singel” (boken som ska förändra mitt singelliv)
{ 14 comments }
