Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.
From the monthly archives:
Rosemari från Kulturbloggen.com är den andra Bloggsommarprataren.
Hon skriver själv om sitt program på sin blogg, och du kan lyssna på programmet här (mp3-fil).
Vill du ha en podcast med alla bloggsommarpratare hittar du den hos Podradio.nu, och vill du göra ett eget program (3 minuter, eller 30, vilket som känns bäst) så läser du mer om det här: Bloggsommarprat 2006
Andra bloggar om: bloggsommarprat, sommarpratare, podradio
{ 0 comments }
UPPDATERAD Donnie Donut har redan konstaterat att politiska bloggare är mänsklig andrasortering. Joel Malmqvist skriver att politska bloggar suger. En bild kan säga mer en tusen ord, och här är tredje sätt att sända budskapet till sveriges politiska bloggare:
Hittills har jag tänkt “lev och låt leva”. De skadar ju inte mig. Det är upp till var och en om man vill förlora på bortaplan mot folk från Idiotien, eller om man vill minimiera sitt människovärde genom att gå in på några av de svenska fundamentalisterna politiska bloggarna. Men nu har de politiska bloggarna skitit i det blå skåpet. De har i princip kapat Intressant.se, med följden att “Intressant.se isn’t”.
Intressant.se har en sida där de populäraste (mest klickade, antar jag) inläggen listas. Hälften av inläggen har etiketten “politik”. Merparten av dessa är så ointressanta att de borde förses med röd varningstriangel (“Kan orsaka dåsighet, akut trötthet och grav intelligensimpotens”). Det finns visserligen några guldkorn varje gång, men balansen ska vara tvärt om: mycket av det intressanta och lite av det trista.
Att det är just de politiska inläggen som dominerar har inget att göra med att de är intressantast. Det har att göra med att alla politiska bloggare spenderar hela dagarna med att kasta bajs argumentera med varandra och klicka på varandras inlägg för att bli lite skönt upprörda och då få något att blogga om. Den politiska debatten i bloggarna är på samma nivå som en nedkissad femåring med lågt blodsocker och sömnbrist: det finns inga logiska argument som biter på gnället och skriket, att försöka resonera gör det bara än värre.
Jag kan visserligen välja att lista alla de senaste inläggen, eller inlägg etiketterade med ett specifikt ämne. Men det är inte detsamma som att se vilka inlägg förutom de som rör politik som folk tycker är intressanta.
Jag hoppas att Niklas på Deep Edition har rätt i att en hel del bloggar kommer somna av i sommar, för att aldrig vakna igen. Jag hoppas också att det blir just de politiska bloggarna. Det skulle rädda Intressant.se från att bli sin egen antites. Tyvärr är det valår och de politiska bloggarna är som skabb: det räcker med att några överlever för att det ska bli en epidemi igen.
Eftersom bloggdöden alltså inte kommer rädda intressant.se så har jag en plan B:
Låt användare skapa egna profiler och få personliga sidor över de populäraste inläggen med samtliga etiketter utom de man uttryckligen valt bort. Låt index-sidan innehålla samtliga etiketter, det finns ju de som bryr sig, men snälla Johan, låt mig ha en egen profilsida där jag slipper valda etiketter. Och låt mig gärna se andra användares profilsidor, se vilka inlägg som de får upp som mest intressanta.
Tänk vad skönt om intressant.se återigen blev det.
Uppdatering: Jag älskar när folk tar åt sig, det betyder att jag har träffat rätt (Hej “Det progressiva USA!”). Jag ser dock att jag har varit otydlig på en punkt: jag läser väldigt få politiska bloggar. Anledningen till att jag vet att det finns många tråkiga politiska bloggar är just för att tre av fyra pingar till intressant.se har etiketten politik, och ingresserna till dessa är ungefär lika spännande som Bo Lundgren.
Andra bloggar om: politiska bloggar, bloggosfären, intressant.se
{ 16 comments }
Åh nej. Inte en bokrecension. Jag gillar dem inte. Men på samma sätt som “Birthday of the world” inte är science fiction, så det här inte en bokrecension. Det är en upplevelserecension.
THIS IS NOT SCIENCE FICTION borde det stå på boken. Med stora, tydliga versaler. Så att alla potentiella läsare förstår att trots att handlingen är förlagd till andra världar så är “Birthday of the world” är lika mycket science fiction som Brokeback Mountain, Timmarna eller Den Gröna Milen.
Det är klart, jag behövde lära mig lite nya ord som “somer” (det asexuella stadium som de flesta Gethenier befinner sig i när de är könlösa) eller “sedoretu” (planeten O:s motsvarighet till västvärldens äktenskap, men med fyra individer istället för två). Och det är just det som gör den här boken till en upplevelse: att den handlar om sex, förhållanden, sexualitet och kön ur ett (förlåt, här kommer en riktig buzzword bingo-groda) 360-gradersperspektiv.
Jag tänker berätta lite om min upplevelse av novellerna.
I första novellen läser jag om en ras till mångt och mycket är lika oss. Det känns lite träigt i början, det är namn på platser och städer och personer från en annan planet. Jag fattar inte heller riktigt hur geografi och historia hänger ihop, och jag är lite förvirrad när det gäller karaktärerna. Trots att Ursula LeGuin använder sig av pronomina “he” och “she” så är det något som inte stämmer.
Det visar sig att folket på Gethen är till mångt och mycket lika oss, men inte när det gäller kön och sex; Gethenierna är för det mesta androgyna och asexuella. Jag upptäcker att androgyniteten är som väg-gupp när man cyklar. Den får mig inte ur balans, men jag kan inte bra slappna av och flyta på med generaliserar om män och kvinnor när jag delar in karaktärerna i minnet.
“För det mesta” är inte “för alltid”. Ungefär en gång i månaden, såvitt jag förstår, går Gethenierna in i ett sexuellt stadium som kallas kemmer. Personer som är i det asexuella stadiet (somer) är också androgyna och följaktligen varken kan eller vill de ha sex, medan alla som är i kemmer kan ha en nästintill rovdjurslik sexdrift.
Jag följer huvudpersonen genom Getheniernas motsvarighet till pubertet och upptäcker att det finns så många likheter med min egen pubertet, trots att hen har en clitopenis och inget egentligt kön och är en annan ras. Vi förstår varandra mer än olikheterna egentligen tillåter.
Det är här det börjar bli riktigt spännande, när jag får följa huvudpersonen genom första besöket i ett kemmerhus. Ett kemmerhus är ett ställe en går för att ha sex med andra som är i samma kemmer. När en person går in i kemmer får hen ett kön som varar hela den kemmerperioden. Könet blir den biologiska motpolen till könet hos den första person i kemmer en kommer i kontakt med.
Jag blir lite fascinerat förvirrad över att huvudpersonen refererar till sin förälder som “mor” medan fadern kallas “getter” (som i “to get”). Jag antar att det helt enkelt är ett annorlunda sätt att se på föräldraskap och tillhörighet. Varje individ kan bli gravid om hen just då är kvinna, eller göra en annan individ gravid om hen är man. När en person väl fött ett barn är hen barnets mor hela livet, trots att hen för det mesta inte är kvinna och ibland är hen man.
Så komplicerat men ändå så enkelt, och så spännande. Tänk att ha sex med samma individ, ena gången som man, andra som kvinna. Och sen göra om det igen, med andra kön på partnern.
Det är inte bara lättsmält. Till exempel blir jag lite störd när huvudpersonen träffar sin fader getter under sitt första besök i ett kemmerhus och att det är hans, i mitt huvud incestuösa, omfamning som gör huvudpersonen till kvinna under första kemmern. Men meningen är inte att jag ska hålla med, meningen är att jag ska få se alternativ. Ursula LeGuin berättar utan att döma eller moralisera. Hon lägger bara i mynten, det är upp till mig som läsare om jag vill att de ska trilla ned eller ut.
Imorgon: novellen där män är män och inte kan älska, och kvinnor är kvinnor och styr hela världen.
Andra bloggar om: ursula leguin, böcker, kön, boktips, relationer
{ 10 comments }
Just vill jag bara ligga nära, nära någon annan, ligga sked med mitt ansikte tätt intill hans nacke och bara känna värme och närhet och bli en del av lugnet som växer med varje långsamt andetag. Jag vill fridfullt balansera på randen mellan dröm och vakenhet och sedan långsamt, långsamt falla över kanten ombonad av tryggheten som närhet kan ge.
Om jag inte får det så vill jag att matchen skall vara slut med 3–2 till Sverige så jag kan stänga av radion och stänga ute rösterna med kvicksilverrabblandet, rösterna som drar släden med min hjärna på men släden har ett långt koppel och jag är hela tiden en halv sekund efter och försöker parera men min hjärna ligger i fosterställning.
Världsfred och slut på svälten? Äh. Jag är väl inte med i Fröken Sverige heller.
{ 6 comments }
“Innan man uppfann spegeln hade ingen sett sitt eget rövhål“
– Hej Domstol! i P3
Podcast är meningen med livet radio.
Andra bloggar om: radio, p3, humor, citat
{ 10 comments }
Om du som jag är nybörjare på London, men till skillnad från mig inte har någon cool D. som kan guida dig runt, så har jag gjort en lista över saker som på ett eller annat sätt gav mig en upplevelse:
Här är några av höjdpunkterna i trakterna av Notting Hill:
I andra delar av London:
Andra bloggar om: london, resor, resetips, shopping, london-tips
{ 0 comments }
Jag har sagt det förut: de som gör museiutställningar i Sverige har bara två målgrupper: barn under 12 år och hardcorefantaster i ämnet. Naturhistoriska i Stockholm är ett praktexempel på utställningar som antingen riktar sig till barn eller till folk som får ribba av går igång hårt på insekter och uppstoppade fåglar. Det var det här som gjorde att jag var lite skeptisk till Londons Naturhistoriska Museum. Min skeptism smälte snabbt undan när jag insåg att det här var ett naturhistoriskt museum på allvar. Dinosaurieskelett och lättbegripliga fakta var toppen, men höjdpunkten var den rörliga modellen av en T-rex.
Och så såg vi skelettet av en spermaval. Bara en sån sak.
Tekniska Museet bjöd på allt från raketer och rymdkapslar till flygplan, bilar, motorer och en IMAX-biograf med riktig 3d-upplevelse. Vi hade bara en dryg timma och valde att gå på en film om månlandningarna. Hade jag haft en halvdag så hade jag lätt kunnat bränna den där. Nästa gång …
Andra bloggar om: london, museer, resor, humor
{ 14 comments }
Skillnaden mellan att besöka någon i en stad jämfört med att åka som (clueless) turist, är densamma som skillnaden mellan att köpa en Breitling-kopia istället för ett original. Man får billigt turistsskräp och missar det verkligt fina innehållet. D:s version av London är lätt att älska. Den är häftig, levande, kontrastrik och full av upplevelser på ett sätt som en turistkopia inte kan vara.
Igår tog vi en sväng i Patsy och Edwinas fotspår: vi besökte Harvey Nichols. Här pratar vi seriös shoppingupplevelse. Harvey Nicks grafiska profil för matvaror är allt det där som Hemköps inte är. Kryddor, kakburkar, teförpackningar och bordsunderlägg med Harvey Nicks snygga utformning lyfter även det tristaste kök till Gaggenau-standard light. Jag fick hejda mig för att inte köpa mer än tvålen och kakorna.
Ett annat fynd var Little I, en rosa mintförpackning med en riktig spegel inne i förpackningen. Så fantastiskt bra och snygg att jag kommer fylla på med Ozon-pastiller, om jag så ska peta i dem en och en, när originalet tagit slut.
Efter shoppingen ledde Patsys och Edwinas andar oss till baren på Harvey Nicks. Varuhusets egna rosa champagne var visserligen lockande, men eftersom vi varit ute kvällen innan var vi ansvariga och beställde in rosa alkoholfria drinkar. Man behöver inte sluta vara gay bara för att man är ansvarsfull.
På kvällen bjöd Electric Cinema på en bioupplevelse som saknar motsvarighet i Sverige. Det här är en biograf med riktiga skinnfåtöljer, fotpallar och sidobord. Inne i biografen finns en bar där man kan köpa drinkar, snacks och smårätter innan filmen börjar. Fortfarande vägledda av Patsy och Edwina utrustade vi oss med varsitt glas champagne innan filmen, United 93, satte igång. Filmen i sig var inte alls lika bra som biografen, men det säger mer om biografen än om filmen.
Andra bloggar om: london, biobesök, shopping, upplevelser, resor
{ 0 comments }
Stockholm är ingen storstad. Stockholmare som tror att Stockholm är en storstad, samtidigt som de skrattar i mjugg åt mindre svenska städer som har “storebrorskomplex” och gärna vill efterhärma metropolen Stockholm, är riktiga praktlantisar. Jag är en riktig praktlantis.
En storstad har en kritisk massa, tillräckligt stor befolkning så att det kan finnas butiker som säljer porriga damunderkläder och rosa piskor med Swarovski-kristaller i handtaget. En storstad har utrymme för gayklubbar med olika inriktningar: klubbar för fashionistas som lyssnar på pop, klubbar för alternativhobbitar som dansar till electro trash och klubbar för Abercrombie & Fitch-kloner som baröverkroppade rör på fötterna tilll umpa-umpa-umpa. En riktig storstad har utrymme där oliktänkande och annorlunda samexisterar istället för att assmileras och likformas.
Både Trash Palace och Ghetto kändes lika befriande som mitt första besök på Tip Top som knappt utkommen artonåring. Bägge gångerna handlade det om en insikt om att “det finns andra som jag”, en känsla av tillhörighet, som jag knappast trodde jag kunde uppleva igen. Första gången övergick frihetskänslan som existensen av andra homosexuella gett mig över i en känsla av att bli kvävd och inpressad i en homonorm. Du har lämnat dem, nu måste du bli en av oss.
Igår, tio år senare, kom upplevelsen att jag inte alls behöver bli en av “oss” för att jag har lämnat “dem”.
Jag älskar Stockholm. Det är en vacker stad med härliga människor och häftiga upplevelser. Men Stockholm är ingen storstad. Stockholm är ett major lillebrorskomplex till storstad, fast med skärgård.
Andra bloggar om: london, stockholm, reflektioner, homorelaterat
{ 21 comments }
