Jag hittade min gamla nätdagbok från 1998 och upptäckte att den, likt kärnavfall från samma år, borde grävas ner och märkas med “Do not open until year 101 998″. Jag vet inte om jag var som folk är mest när de är 21, eller om jag var speciell. Och med “speciell” menar jag “labil drama-queen med fläckvis borderlinesymtom”.
Jag vet inte om det kanske är kontrasten mellan det eutanasi-trista i en vanlig dagbok:
Både måndag och tisdag var trötta dagar. Just nu känner jag mig helt slut och klockan är bara 19.45
och de häftiga känslostormarna hos någon som mest är kär i tanken på ett förhållande:
Marcus. Marcus, killen med de otroliga ögonen. Marcus, killen som fick mig att känna mig som ett barn med vissa saker han sa [Ursäkta, men vad ville jag säga med det här? Att han har pedofila tendenser eller att jag har infantila diton?]. Marcus, killen som var rolig, smart, trevlig och snygg. Marcus, killen som jag hade en date med igår. 6 timmar. Entrec�te, en flaska vin, samtal, bio, promenad och ännu mer samtal. Ögonen, de otroliga ögonen. Wow.
“Men det där är ju inte så farligt”, tänker du kanske. Jag vet inte, jag kan inte se objektivt på saken. Jag träffar killen i mitten av juli, förklarar min förälskelse efter en dejt, hamnar sedan i säng med honom två veckor senare, och ondgör mig till sist över att han är ett svin som inte ringer. Allt inom loppet av fyra veckor.
Jag skulle inte heller ha ringt mig. Jag skulle ha begärt besöksförbud.
Jag var inte bara tråkig och pinsam om vartannat, jag var bakfull också:
Det var ungefär som om tusen småjävlar satt i skallen och spelade Beethovens 5:a i otakt på bongotrummor. Som om inte det vore illa nog så försökte min spritförvirrade mage att dansa macarena till det hela, med resultatet att det hela kändes mycket otrevligt. Jag försökte koncentrera mig en stund på att dö, men då det inte fungerade så bestämde jag mig för att somna om. Jag har aldrig haft en värre baksmälla i hela mitt liv.
När jag läser resten är det uppenbart på ett rätt pinsamt och ganska smärtfyllt sätt att jag trodde att jag gillade vem jag var, när jag i själv verket ogillade mig själv. Idag skulle jag kunna tycka om den 21-åriga Micke, om det inte vore för min fullständiga skräck för att jag fortfarande är exakt samma person. Ungdom är en ursäkt för dumhet, men vad skyller man på när ungdomen gått över?
Jag känner att jag kommer få anledning att komma tillbaka till det här.
Andra bloggar om: gamla dagböcker, känslor, pinsamheter, fjortis-skap
Jag hittade min gamla nätdagbok från 1998 och upptäckte att den, likt kärnavfall från samma år, borde grävas ner och märkas med "Do not open until year 101 998". Jag vet inte om jag var som folk är mest när de är 21, eller om jag var speciell. Och med "speciell" menar jag "labil ...
