maj 2006

En sak som är fasci­ne­rande med blog­gar är inblic­ken i and­ras liv. Jag tyc­ker om det, det en otro­lig känsla att för en stund få se skymt av en annan per­sons verk­lig­het. Jag antar att du, i alla fall i viss mån, delar min fasci­na­tion eftersom du trots allt just nu läser en (per­son­lig) blogg.

Det är dags att väcka full­blodsvoyeu­ren i dig. Bortom blog­garna finns andra sätt att stilla nyfi­ken­he­ten på hur annorlunda (eller snar­lika) and­ras liv kan te sig, kvit­ton på att dina nojor och tvångs­tan­kar inte är ensamma, bevis på att män­ni­skor inte alls är så snygga och nöjda och per­fekta som vi ibland kan tro. Och att de ibland är just det, trots att vi tror motsatsen.

Grundkursen är såklart Tjuvlyssnat. En blogg där alla kan bidra med sam­tal som de hört på stan. Här sam­las frag­ment av sam­tal, frag­ment som ofta blir dråp­liga eller komiska. Humorn gör att Tjuvlyssnat kan upp­skat­tas av andra än voy­ou­rer och wan­na­bes. Ett typiskt exem­pel från Tjuvlyssnat.

Tjej: Men jag tror Carola vin­ner!
Kille: Jag hål­ler på Lordi!
Tjej: Är inte de sata­nis­ter?
Kille: Ähh, det är jippo.
Tjej: Hmm..Men Carola ÄR kris­ten.
Kille: Den fil­men hade jag beta­lat för att se!
Tjej: Eh, va?
Kille: Typ Carola vs Lordi — Domedagen.

Tjuvlyssnat är en svensk vari­ant av “Overheard in New York”, som både finns som blogg och bok. Den eng­elska för­la­gan har unge­fär samma inrikt­ning som Tjuvlyssnat, alltså humo­ris­tisk och voyeour-light.

Redan för något år sedan snubb­lade jag över boken “Bokstavligt talat: Samtal i stan” av Cornelia Waldersten. Boken består, pre­cis som Tjuvlyssnat, av sam­tals­frag­ment som Cornelia har hört på bus­sar, fik, gator och andra pub­lika stäl­len. “Bokstavligt talat” skil­jer sig från Tjuvlyssnat genom att bokens kon­ver­sa­tio­ner oftare är tänk­värda eller dub­bel­ty­diga istäl­let för dråp­liga och komiska. Ibland sägs saker rakt ut på ett upp­fris­kande rakt sätt, ibland sker hela kon­ver­sa­tio­nen mel­lan raderna. “Bokstavligt talat” inne­hål­ler sam­tal som utgör små ögon­blicks­bil­der ur per­so­ners liv. Det är upp till betrak­ta­ren att före­ställa sig per­so­nerna och sammanhanget.

Nu, min vän, har vi bör­jat korsa grän­sen mel­lan voyeou­rism och underhållning.

Mitt exem­plar av boken är utlå­nat just nu, men jag minns spe­ci­ellt ett av sam­ta­len som utspe­lade sig på en buss:

“Jag kän­ner mig så ensam“
“Fast jag är ju här“
“Fast du är ju också ensam”

För någon vecka sedan var jag på mid­dag hos en kom­pis. Efter mid­da­gen blädd­rade jag i en bok hon fått av sin bror, och både jag och J blev helt upp­slu­kade av den. I den visar män­ni­skor upp hela spekt­rat av mänsk­lig­het: kär­lek, rädsla, sorg, sak­nad, ilska, hat, glädje, utan­för­skap, tvångs­tan­kar, ticks. Boken heter “Postsecret: Extraordinary con­fes­sions from ordi­nary lives”, och jag tyc­ker att du ska skaffa den på bums om du kän­ner voyeur­nev­ren kitt­las det minsta.

“Postsecret” är från bör­jan ett konst­pro­jekt. En kille delade ut en massa för­a­dres­se­rade vykort med instruk­tio­ner att ano­nymt skriva ner sin största hem­lig­het på kor­tet och skicka in det. Han delade ut dem på tun­nel­ba­nan, på ver­nis­sa­ger, han gömde dem i bib­li­o­teks­böc­ker. Först hände inte så myc­ket, men sedan bör­jade kor­ten strömma in. Inte bara ori­gi­na­len, utan vykort som folk till­ver­kat själva av teck­ningar de ritat, foton de tagit och bil­der de klippt ut ur tid­ningar. En del av dessa ham­nade sedan i boken “Postsecret”. Här är några bil­der ur boken, bil­der som av någon anled­ning berört mig. Vissa av dem kän­ner jag (näs­tan) igen mig i, andra fasci­ne­rar mig:

(Sometimes when I do chi­nese take­out I order for 2 people so I won’t look like a fat, lonely loser. Then I eat it all.)

(I broke up with my boy­fri­end who used to call me dar­ling when we made love because I fell in love with a man who calls me slut when he fucks me.)

(I envy the will­po­wer of anorectics.)

(I’m con­vin­ced that my sco­li­o­sis is a phy­si­cal mani­fes­ta­tion of how twis­ted I feel inside …)

(When I’m alone I see myself as beau­ti­ful. It’s when I’m around others that I feel so ugly & flawed.)

Sist, men inte minst, finns boken “Found : The Best Lost, Tossed, and Forgotten Items from Around the World”. Den här är kanske den som inbju­der till störst fan­ta­sier kring män­ni­sko­ö­den. Lappar, foton, brev och före­mål som slängts eller tap­pats på gator, i buskage eller glömts instuckna i böc­ker på bibi­li­o­te­ket har sam­lats i den här boken. Här blan­das högt och lågt, men de flesta saker kitt­lar fan­ta­sin. Vad sägs om föl­jande, maskin­skrivna, lapp:

Dear Tim,

The bride-to-be is “sho­wered” with gifts galore,
While the groom-to-be stays home and walks the floor.

Since I ama “strange”—(YOU kNOW THAT!),
I’m sen­ding you a “sho­wer gift” –,
Practice on the cat!!!!!

XOXO
Mom

eller, skri­vet på en postit-lapp:

Time of the Attack
7:00 AM est

I en del av mitt huvud bor en kille som får en klump i hal­sen på pre­cis rätt ställe i romcoms och andra stråk­täta fil­mer. Eftersom denna kille för till­fäl­let har kon­trol­len över fing­rarna så kom­mer avslut­nings­vis ett vykort som Frank (ska­pa­ran av “Postsecret”) fick från Kanada:

Dear Frank,
I have made six post­cards, all with secrets that I was afraid to tell the one per­son I tell eve­ryt­hing to, my boy­fri­end. This mor­ning I plan­ned to mail them, but ins­tead I left them on the pil­low next to his head while he was slee­ping. Ten minu­tes ago he arri­ved at my office and asked me to marry him.
I said yes.

Postsecret finns också som blogg.

En sak som är fasci­ne­rande med blog­gar är inblic­ken i and­ras liv. Jag tyc­ker om det, det en otro­lig känsla att för en stund få se skymt av en annan...

{ 7 comments }