From the monthly archives:

april 2006

Öländska ungdomar är latent homosexuella

21 april 2006

in hej normativitet!,politik & samhälle,totally unstraight

Det finns pla­ner på att hålla en Pride-festival på Öland, eftersom Åke Green kom­mer där­i­från. Det är humor, och det är fram­förallt ett bättre sätt att bemöta fun­da­men­ta­lis­ter, reak­tio­nä­rer och andra extre­mis­ter än att sätta mun­kavle på dem med hjälp av lagar.

Det är dock Åke själv som roar mig allra mest. I en radi­o­in­ter­vju säger han att det är olämp­ligt att hålla en gay­fes­ti­val i Borgholm eftersom det “kanske leder in fler [unga] män­ni­skor på den homo­sex­u­ella livssti­len”. Just det. Öländska ung­do­mar är vilsna och balan­se­rar på kan­ten till den homo­sex­u­ella avgrun­den. Allt som behövs är en liten knuff från en ill­vil­lig pri­de­fi­rare så drunk­nar ung­do­men — nju­tan­des! — i homosexträsket.

Teorin om att “om man pra­tar om det, så kom­mer fler bli det” är fan­tas­tisk. Den enda teori som är bättre är den när­be­släk­tak­tade för­fö­rel­se­te­o­rin, som säger att om man någon­sin blir för­förd till sex med en per­son av samma kön så är det kört. Man är lik­som homo­sex­u­ell för all­tid efter en sån upplevelse.

Jag älskar dessa teo­rier eftersom de beskri­ver homo­sex­u­a­li­tet som något över­läg­set och starkt. Sex med någon av samma kön är det röda pill­ret i sex­u­a­li­te­tens The Matrix. Heterosexualitet är det blå pill­ret, det bleka alter­na­ti­vet man är fast med om man inte träf­far en Trinity eller Morpheus som kan hjälpa en ut.

Om det ändå vore så enkelt. Det tar emot lite grann att behöva lindra Åkes oro, men eftersom jag redan för­ned­rat mig genom att göra tvätt­me­dels­re­klam, så:

Käre Åke! Jag kän­ner fak­tiskt flera hete­ro­sex­u­ella, och så trå­kigt tyc­ker de inte att det är att vara hetero. De älskar, sexar, stres­sar, job­bar och lever på unge­fär samma sätt som du och jag gör. Jag tyc­ker det är fan­tas­tiskt av dig att känna sådan omtanke om din nästa! Du får bara inte utgå från att alla kän­ner samma ambi­va­lens inför att ett liv utan­för hete­ro­gar­de­ro­ben som du gör.

För övrigt …

… är BWO:s nya skiva fan­tas­tis­tiskt grymt jättebra.

… så lig­ger det nära till hands att skämta om mul­tipla per­son­lig­he­ter när föl­jande lapp från lokalav­del­ningen i Riksförbundet för Social och Mental hälsa sät­ter upp denna lapp i por­ten. Om det inte vore så att jag miss­tän­ker att jag lider av vissa pato­lo­giska till­stånd själv. Är rejec­tion jun­kie en dia­gnos man kan få i DSM IV?

{ 0 comments }

Nya älsklingar

20 april 2006

in utan kategori

Sigges blogg. För den sköna bland­ningen av popu­lär­kul­tur, nyhe­ter, sam­tida betrak­tel­ser och för hans för­äld­ra­skap med själv­di­stans. Om Douglas Coupland vore gud, och bloggo­sfä­ren vore en upp­föl­jare på Generation X så skulle Sigge vara en av huvudpersonerna.

Ellen. För Jake Gyllenhaal, slash fic­tion, Brokeback Mountain-stalking och inte minst för det klock­rena dia­log­frag­men­tet:
”… HM. Det går så myc­ket MODE i att vara homo­sex­u­ell nu.“
“Det har nog all­tid fro­dats i bus­karna, mamma.“

tv igår. För att hat kan vara en under­bar känsla. Fast den kära satan har fel om Bounce. De kanske inte är tju­gon­ån­ting, de kanske kör oldschool, men de har tagit stre­et­dan­sen från “kolla på mig vad jag är häf­tig” till “kolla på mig så ska jag berätta något”. Dessutom är loc­king coolt. Kolla bara på Damon Frost.

Mitt liv som popu­lär­kul­tur­sjun­kie. Om popu­lär­kul­tur är knark så är det här en av mina langare.

För övrigt …

… om jag vore porr­skå­dis så skulle jag heta Billy Boner. Vad heter du?

{ 5 comments }

Illaluktande träningskläder no more

19 april 2006

in Inlägg som handlar om träning,utan kategori

När jag gick på låg– och mel­lan­sta­diet hade jag en rik­tigt sadis­tisk tand­lä­kare. Antingen det, eller så var hon sci­en­to­log. Fast det kanske bara är psy­ko­far­maka de inte tror på? Hur som helst, att säga att hen­nes behand­lingar gjorde “ont” är som att säga att 11 sep­tem­ber var en “inci­dent”. Ur ett intel­lektu­tellt per­spek­tiv kan jag tycka att det var den renaste for­men av smärta jag hit­tills upp­levt, det fanns lik­som bara smärta och ingen­ting annat. Till alla som cite­rar att “smärta är bara en högre form av njut­ning” kan jag säga: säg om det efter att ha hång­lat upp en tandläkarborr.

Jag minns fort­fa­rande pani­ken jag kände vid tan­ken på att borra utan bedöv­ning. Om det gjorde så ont med bedöv­ning, då skulle jag nog dö på fläc­ken utan den där spru­tan. För hon satte dit en spruta med bedöv­ning, hon bara sket i att vänta på att den skulle börja verka. Resultatet blev att bedöv­ningen satte in unge­fär när hon var klar. Men det fick jag inte reda på för­rän långt senare, när jag bytte tandläkare.

På samma sätt som den upp­le­ve­le­sen gav mig tand­lä­kar­skräck har jag än idag aver­sio­ner mot tvätt­me­dels­re­klam på grund av den vid­rigt käcka tvätt­me­dels­re­kla­men från 90-talet. Det läs­ki­gaste jag kan tänka mig idag är att sitta fast­bun­den i en tand­lä­kar­stol, medan clow­nen från “Det” vif­tar med en tand­läkar­borr och säger “Det blir inte bara rent, utan ultra-rent” med dålig läppsynk.

Jag är med­ve­ten om att rekla­men för Vanish Oxygel är unge­fär lika upp­het­sande som Kinderägg-reklamen, alltså bara snäp­pet mer upp­het­sande än sce­na­riot med clow­nen ovan. Det gör att det smär­tar mig att behöva rekom­men­dera just Vanish. För det fun­kar. Fast det är inte fläc­kar jag tän­ker på, utan sun­kiga träningskläder.

Nackdelen med mate­ri­a­len i dagens trä­nings­klä­der är att de inte tål tvätt i hög värme. Det finns mas­sor med för­de­lar — de kyler effek­ti­vare, de tor­kar snab­bare, de hål­ler for­men bättre och de väger mindre — men det är all­tid lika trist att upp­täcka att ett av mina favo­rit­plagg bör­jar lukta unket så fort jag blir lite varm, trots att jag nyss tvät­tat det. Sköljmedel är ett stort no-no. Dels för­stör det plag­gets funk­tio­na­li­tet genom att täppa till kana­lerna, dels är det som en rag­gar­dusch: det döl­jer luk­ten men ski­ten sit­ter kvar.

Lukten i trä­nings­klä­der kom­mer av bak­te­rier som gror i kana­lerna inuti mate­ri­a­let. Bakterierna äter bland annat oljor som finns i svett, och de trivs sjukt bra kring 30 och 40 gra­der. De ver­kar inte fun­gera att dränka dem hel­ler. Det enda som hän­der av en tvätt i låg tem­pe­ra­tur är att de som­nar för att vakna under nästa träningspass.

Medan jag fort­fa­rande drev min frisk­vårds­blogg stötte jag på ett tvätt­me­del som lan­se­rats i USA, och som fått enormt bra kri­tik i en krö­nika i LA Times. Tyvärr finns inte krö­ni­kan kvar online längre. Hur som helst, att en tid­ning är stor är för­visso ingen kva­li­tets­ga­ranti — se bara på DN här i Sverige, men att en krö­ni­kör vågar ägna en hel krö­nika åt något som näs­tan blir pro­dukt­re­klam säger en del. Win, som tvätt­med­let heter, finns inte i Sverige — men den aktiva sub­stan­sen ver­kar vara den­samma som i … just det, Vanish Oxygel. Så jag tes­tar. Och det funkar.

Kläderna blir inte som nya, men den där lite småunkna luk­ten som tidi­gare dykt upp så fort jag bör­jat värma upp är nu näs­tan helt borta. Inte ens när det drop­par från mina klä­der efter ett pass känns luk­ten spe­ci­ellt myc­ket. Jag vet inte om det fun­kar med vil­ken vari­ant av Vanish Oxygel som helst. Jag använ­der den som har en tvätt­boll som man stop­par in i maski­nen, och som används till­sam­mans med det ordi­na­rie tvättmedlet.

Jag tror jag skulle behöva idka seri­öst bajs­sex för att känna mig lika smut­sig som nu, när jag gjort tvätt­me­dels­re­klam helt gratis.

För övrigt …

… har väl­digt många hit­tat till min blogg på när de sökt på a) kor­pro­fil (per­son som gil­lar kiss– och bajs­sex) och b) matsex. Ibland har de sökt på bägge två. Samtidigt. Intressant kombination.

{ 2 comments }

En studie i smärta (onani på sjukhus)

12 april 2006

in i mina skor

En av sakerna jag gil­lar med att vara för­söks­per­son i medi­cinska stu­dier är att jag får ett kvitto på att jag är fullt frisk, om man med “fullt frisk” menar “inga fysiska sjuk­do­mar”. Polarna har spe­ku­le­rat kring min men­tala hälsa när jag berät­tat att jag är med i medi­cinska stu­dier, men om jag upp­fyl­ler kra­ven för några av dia­gno­serna i DSM IV så har det inget med medi­cinska stu­dier att göra.

Sista stu­dien jag var med i hand­lade om smärta. Trots ämnet var den mesta­dels behag­lig. Tre och ett halvt dygn på AstraZenecas för­söks­av­del­ning, i två omgångar, plus tre besök för kon­trol­ler gav mer än 18 000 före skatt. Nu inne­bär vis­ser­li­gen del­ta­gande i stu­dier vissa restrik­tio­ner, bland annat när det gäl­ler trä­ning, alko­hol, niko­tin och kost­till­skott, men såvida man inte är hardcore­ni­ko­ti­nist, alko­ho­list eller eli­tid­rot­tare så inne­bär ing­en­dera restrik­tion något all­var­ligt pro­blem. Förutom själva smärt­stu­dien som tog drygt en arbets­dag fick vi dis­po­nera tiden på för­söks­av­del­ningen fritt. Tre säll­skaps­rum med tv-spel, bil­jard­bord, upp­kopp­lade dato­rer, dvd-filmer och ping­is­bord gjorde till­sam­mans med säll­ska­pet från per­so­na­len och de övriga för­söks­per­so­nerna att tiden för­flöt löj­ligt fort.

Det mest obe­kväma under stu­di­ens gång var såklart smär­tan, men den varade inte ens i två tim­mar. På delad andra­plats kom kate­tern för blod­pro­ver som ibland skavde i arm­vec­ket, och EKG-telemetrin. Telemetrin inne­bar att vi som var för­söks­per­so­ner hade fasttej­pade elek­tro­der för EKG, kopp­lade till en sän­dare som i sin tur skic­kade datat till en cen­tral ser­ver. Kurvorna visa­des sen på tft-skärmar som hängde i näs­tan varje rum, så alla kunde hela tiden se varand­ras puls och EKG-kurvor. Det var små­bö­kigt att duscha med appa­ra­tu­ren, och så fort någons utrust­ning stru­lade lar­made det i loka­lerna. Signalen var oftast av typen dis­kret dörr­klocka, och betydde “svag eller störd sig­nal”. Ibland fick sän­da­ren för sig att någon sak­nade puls, då blev lar­met mer akut. Liksom per­so­na­lens respons. Något ingen av oss visste var att syste­met också lar­made om pul­sen steg till en viss nivå. Att vi inte visste det berodde på att vi inte utö­vade någon större fysisk ansträngning.

Under första omgången på forsk­nings­av­del­ningen gjorde en inci­dent oss bekanta med pulsnivå-larmet.

En av kil­larna som var med i den här stu­dien tyckte (uppen­bar­li­gen) att det var lite job­bigt att gå i flera dygn utan att få runka. Det fanns få till­fäl­len för sånt, fram­förallt med tanke på att det både toa­lett– och dusch­dör­rar sak­nar lås. Om något skulle hända oss för­söks­per­so­ner något så skulle hjäl­pen ald­rig bli för­dröjd av en låst dörr. Telemetrin berät­tade också för per­so­na­len var vi befann oss för att kunna hitta oss snabbt i ett nödläge.

Till saken hör också att när man duschade så lar­made sän­darna oftast, eftersom man kunde komma åt elek­tro­derna medan man tvät­tade sig. Jag antar att kil­len i fråga tänkte att duschen var ett utmärkt till­fälle att dra en hand­tralla, men det han inte tänkte på var att pul­sen sti­ger rätt bra när man är på väg mot orgasm. I hans fall blev det rätt extremt, han lyc­ka­des fak­tiskt uppnå över 180 slag i minu­ten under själva orgas­men. Hans sän­dare bör­jade larma när han nådde 135, och istäl­let för “unk­nown sig­nal” eller “missing beat” i röd text var lar­met “rapidly incre­a­sing heart rate” med puls­siff­ran blin­kan­des i orange/rött. Två-tre slag per sekund ökade hans puls till 182, sedan sjönk den med något högre has­tig­het till hans nor­mala puls. Det rådde ingen tve­kan om vad som var på g inne i duschen, var­ken bland för­söks­per­so­nerna eller per­so­na­len. Killen i fråga var lyck­ligt ove­tande. Inte ens när han kom ut ur duschen och en skö­terska frå­gade �Gick det bra?� med glim­ten i ögat fat­tade han. Det var först när glir­ling­arna från de andra för­söks­per­so­nerna kom som polet­ten föll ner. Stackarn blev enormt gene­rad, och det gjorde det såklart roli­gare att fort­sätta med glir­ling­arna. Att han fak­tiskt drog en tar­zan var coolt. Tyvärr brände han alla sta­tuspo­äng genom att skäm­mas för det.

Visst inne­bär medi­cinska stu­dier visst obe­hag och biverk­ningar, men det är över­gå­ende. På det hela taget är de posi­tiva bitarna klart över­vä­gande, och jag stäl­ler gla­de­li­gen upp på fler stu­dier. Om du är inres­se­rad, kan du anmäla dig till AstraZenecas för­söks­per­sons­da­ta­bas på www.healthyvolunteers.com

För övrigt …

… så har GE inte haft så myc­ket fan­tasi när man desig­nat telemetri-sändarna. Knappen för att kalla på sjuk­skö­terska pryds av en sti­li­se­rad bild av en kvinna. Lätt fantasilöst.

{ 20 comments }

Distansföreläsning på distans

11 april 2006

in i mina skor

“Nä, men gör den gärna extra stark“sva­rar jag när café­da­men frå­gar om jag vill ha något på min latte.
“Ska du ha den dubbel’rå?� frå­gar hon på bred värm­ländska, och jag nic­kar efter en kort tve­kan. Det är tur det, för den blir inte spe­ci­ellt stark ändå.

Latten får säll­skap av årets första glass medan jag vän­tar på tåget hem till Stockholm. Det känns smått bakvänt att behöva åka till Karlstad för att hålla en telebild-föreläsning. Framförallt som det inte fanns några del­ta­gare på plats i Karlstad, de satt istäl­let i orter som Motala, Arvika och Linköping. Men solen ski­ner trots väder­pro­gno­sens hot om 2 gra­der och halv­mu­let, och lat­ten är väl­digt bra om jag låt­sas att den är gjord på en enkel shot. Jag kla­gar inte.

Att före­läsa via tele­bild är väl­digt spe­ci­ellt, fram­förallt om man inte har några del­ta­gare i rum­met man sän­der från. Att hela tiden se sig själv på ena teve­ap­pa­ra­ten är ett stör­nings­mo­ment, och det är svårt att se hur enga­ge­rade del­ta­garna egent­li­gen när när man bara kan se en ort i taget. Samtidigt är det häf­tigt att se hur bra tek­ni­ken för tele­fö­re­läs­ningar är. Whiteboarden är inte längre en white­board, utan en touch­screen som man kan skriva på med en spe­ci­ell penna. Overhead-apparaten är inte det där gamla åbäket där lärarna ald­rig min­des om sten­ci­len skulle vara upp– och ner och/eller bak– och fram (rätt svar: rätt­vänd), utan en kamera som pro­ji­ce­rar bil­den ute hos del­ta­garna. Teknik kan vara som att lösa ett super­svårt sudoku-kryss efter att ha sköljt ner ett gäng tri­ang­el­märkta pil­ler med en dunk hem­bränt, eller så är den som en bal på slot­tet (all­de­les … all­de­les under­bar!). I det här fal­let lutar jag defi­ni­tivt åt det senare, fast det var ju det där med att åka till Karlstad …

Efter före­läs­ningen har jag två tim­mar innan tåget hem går. Jag käkar lunch på uni­ver­si­tets­re­stau­rangen och sit­ter och stu­de­rar män­ni­skorna. Jag har själv ald­rig gått på hög­skola, och trots att jag har före­läst här fler gånger än jag kan räkna på fing­rarna och tårna till­sam­mans så är det med en främ­lings ögon jag ser på uni­ver­si­tets­li­vet. En sak som slår mig är hur homo­so­cial mil­jön på hög­sko­lan ver­kar vara. De flesta säll­skap består av bara kil­lar eller bara tje­jer. De få blan­dade säll­skap jag ser utspridda i mat­sa­len ver­kar främst bestå av lärare och per­so­nal på uni­ver­si­te­tet, alltså arbets­kam­ra­ter. Jag kol­lar runt och gör en snabb över­slags­räk­ning. De enkö­nade säll­ska­pen ver­kar utgöra unge­fär tre fjär­de­de­lar av alla lunchä­tare. Det må vara många år och alle­handa erfa­ren­he­ter och ton­årsvån­dor som skil­jer and­ra­klas­sare från stu­den­ter, men de soci­ala reg­lerna kring umgänge har de fort­fa­rande gemen­samt. Pojkar leker med poj­kar, och flic­kor med flickor.

För övrigt …

… gick Stockholm City på Slipsgossens april­skämt, vil­ket är rätt pin­samt. Att de skri­ver om “nyhe­ten” tio dagar senare gör det extra pikant. För att strö lite extra salt­syra i såren så hade Metro en “Hallå där …” med någon från Slipsgossen om att det där med slip­sar för hun­dar var ett april­skämt. Stockholm City: “Koll på Stockholm”? Kanske. “Koll på mode”? Nja. “Koll på kon­kur­ren­ten”? Nope.

… har QX fått hybris och jäm­för Gaygalan med GLAAD Media Awards i USA. Det är unge­fär som att säga att New York Times är USA:s (lite större) ver­sion av DN.

{ 0 comments }

Köpa kärlek

10 april 2006

in utan kategori

Kärlek

Visst kan man köpa kär­lek. 18 spänn på cafét i Kista Entré. Jag är inte säker på att sma­ken pas­sar för­pack­ningen. Den var abso­lut okej, men det var mer slent­ri­an­för­hål­lande än eldig för­äls­kelse. Vill du ha smak­mäs­sig kär­lek, testa Ben & Jerry’s Cookie Dough eller en rik­tigt bra pan­nacotta med jordgubbar.

{ 2 comments }

Kanadensare är bra på dvd

09 april 2006

in popkultur,utan kategori

Jag gil­lar kana­den­sare. Dels för att jag verk­li­gen gil­lat de kana­den­sare jag träf­fat. Dels för att dvdboxoffice.com har så bra ser­vice. De är inte bara bil­liga, de leve­re­rar också frakt­fritt och snabbt till Sverige. Jag för­hands­bo­kade Brokeback Mountain i bör­jan av mars, rele­a­se­da­tu­met var satt till 4 april. Dvdboxoffice skic­kade fil­men så att den skulle vara framme hos mig senast 4 april, och den var till och med framme dagen innan.

Sånt gil­lar jag.

{ 0 comments }

Bye bye bioreklam

08 april 2006

in marknadsföring och reklam

Jag minns en tid när bio­re­kla­men var näs­tan lika kul som fil­men. I vissa fall, som till exem­pel “Hostel” var till och med bio­re­kla­men bättre än själva huvud­fö­re­ställ­ningen. Det är slut med det nu. SF har dödat bio­re­kla­men genom att införa “lokal reklam”.

I fre­dags gick jag och såg “Ice Age 2″, som för övrigt är klart sevärd om man gil­lade ettan. Scrat är sjukt rolig, och de två pungråt­torna är också upp­hov till en hel del skratt. Ellie är en inte helt full­vär­dig färg­ko­pia av Hitta Nemo-Doris, men Queen Latifah gör en schyst insats ändå.

Hur som helst, vi sit­ter för­vän­tans­fulla i Rigolettos största salong. Ridån går upp och tex­ten “Och nu blir det lokal reklam” syns på bio­du­ken. Och nog blev det lokal reklam, all­tid. Lokal reklam som i “Öppna Kanalen blir reklam­fi­nan­si­e­rad”. Ett tips: ta med skämskudde nästa gång du går på bio. Eller kom fem minu­ter efter annon­se­rad start­tid så slip­per du eländet.

Om det här är SF:s stra­tegi för att täcka för­lus­ten som färre bio­be­sö­kare orsa­kar så behö­ver de nya stra­te­ger mer än de behö­ver en ny strategi.

{ 0 comments }

Next Entries →

Bloggportalen.se Creeper