From the monthly archives:

februari 2006

Reklam för musen / synonymer för kukar

27 februari 2006

in hej normativitet!,marknadsföring och reklam

Gör det bekvämt för din mus

Det tog ett tag för mig att koppla när jag såg den här annons­tav­lan. Vadå bekvämt för musen? Datormöss kän­ner inget? Eh?

En sekund senare såg jag avsän­da­ren. Då föll polet­ten ner.

Jag gil­lar kam­pan­jen, det är bra att tam­ponger slu­tar suga upp kli­niskt blå vätska från prov­rör eller glas och där­med behand­lar fit­tor — där tam­pong­erna trots allt ska använ­das — som något osy­ligt och där­med icke-önskvärt.

Enda invänd­ningen jag har är att jag inte gil­lar ordet “mus” som syno­nym för fitta. “Mus” är bara snäp­pet bättre än “fram­stjärt”. Killarna har kuk, balle och snopp plus en massa syno­ny­mer för erek­tion: ribba, stånd, bånge. Snopp kanske går bort om man är äldre än 14, men ordet är lik­som de andra orden rätt posi­tivt lad­dat. Säger du de här orden för­står de flesta vuxna svens­kar, oav­sett dia­lekt eller region, vad du menar. Tjejer har inte rik­tigt samma svängrum.

Råkar du någon­sin möta Hanne Kjöller, dis­ku­tera gärna både pro­ble­ma­ti­ken kring syno­ny­mer för fit­tor med henne. Släng gärna in fitt-djup som över­kurs. Hon ver­kar tyckta både fitt-djup och kukar är olämp­liga sam­tal­säm­nen, vil­ket tyder på rätt tas­kigt för­hål­lande till sitt eget köns­or­gan. Vid när­mare efter­tanke är det fitt-djup i all­män­het, men Zlatans kuk i syn­ner­het som är olämp­ligt som sam­tal­sämne enligt Hanne. Fröken Höger hål­ler inte med.

En av de bästa sakerna med att vara bög är att jag har sett till­räck­ligt många kukar i både slakt och eri­ge­rat till­stånd för att ha ett rätt o-nojigt för­hål­lande till min kuk. Och andras.

{ 4 comments }

Jag är en koprofil kvinnohatare med pedofila tendenser

22 februari 2006

in politik & samhälle

Jag är inte känd. Skulle jag, mot för­mo­dan, bli det är det lika bra att jag erkän­ner direkt: jag är gravt kor­pro­fil, och kvin­no­ha­tare. Jag gil­lar inte män hel­ler, och har flera gånger uttryckt en önskan om att lem­lästa små­barn och värn­lösa djur. Jag har fläck­vis pedo­fila ten­den­ser. Jag är poten­ti­ell mas­smör­dare, bedri­ver tide­lag, incest och säl­jer gärna mina små­syst­rar till högst­bju­dande. Jag är typen som skulle få dig att hellre sova sked mel­lan Hannibal Lecter och Juha Valjakkala än att ta mig i hand.

Jag blir upp­het­sad av att avslöja kända kol­le­gers och bekan­tas sex­u­ella även­tyr, deras otro­het, deras knark– och alko­hol­va­nor. Jag upp­munt­rar män­ni­sko­kränk­ning, angi­veri, hat och per­son­för­föl­jelse. Jag har ett behov av hat, för­tal och snas­kigt skval­ler, och jag ser dessa tre bre­grepp som syno­nyma med stor­het. Jag till­freds­stäl­ler Alexander Bards per­ver­sio­ner — men även mina egna.

Jag har und­gått upp­täckt genom några för­lå­tande egen­ska­per som gör att du gil­lar mig ändå. Till exem­pel min fysiska och men­tala per­fek­tion, mitt stora själv­för­tro­ende och mitt intresse för att föra dis­kus­sio­ner med andra vackra och intres­santa män­ni­skor med stort och sunt självförtroende.

Ovanstående kan styr­kas med citat från pri­vata sam­tal och mail­kon­ver­sa­tio­ner jag fört med vän­ner, arbets­kam­ra­ter och bekanta. Givet är att cita­ten måste pre­sen­te­ras och tol­kas av Mustafa Can och/eller i Dagens Nyheter.

{ 39 comments }

Hetero mountain

14 februari 2006

in hej normativitet!,popkultur

I lör­dags såg jag Brokeback Mountain för andra gången. En spon­tan kom­men­tar om fil­men från min kom­pis Wille, som såg den för första gången, var att “det kän­des som att bli över­körd av en emo­tio­nell mot­sva­rig­het till ett godståg”.

Förutom oss bestod publi­ken den här gången till största del av hete­ro­par. De kän­ne­teck­na­des av att de hade lite svårt att han­tera fil­men. Ett slags vux­en­va­ri­ant av 14-åriga tjej­kom­pi­sar ser skräck­film. Varje gång det kom en replik i fil­men som kunde tol­kas som minsta skämt­sam bröt delar av publi­ken ut i frus­tande skratt. Till exem­pel när Jack talar om sitt äkten­skap, “As for the mar­ri­age, we could do it over the phone.” Skratten den repli­ken fram­kal­lade skulle gett Robert Gustafsson prestationsångest.

Skratten gick att tole­rera när de inträf­fade på rätt ställe. Men jag höll på att gå i bitar när halva publi­ken bry­ter ut i ett sär­de­les ner­vöst fnit­ter­skratt under sce­nen där Alma, Ennis fru, ser Jack och Ennis kyssa varandra.

Den här gången lade jag också märke till över­sät­ta­rens ord­val på ett ställe. Under en “fis­ke­tur” säger Ennis föl­jande till Jack:

“Bottom line is… we’re around each other an’… this thing, it grabs hold of us again… at the wrong place… at the wrong time… and we’re dead.”

“This thing” refe­re­rar såklart till pas­sio­nen mel­lan dem, och att Ennis säger “this thing” beror hans tyst­lå­ten­het och oför­måga att prata om käns­lor, inte minst när det gäl­ler pas­sion och kär­lek. Han har också ett något klu­vet för­hål­lande till sina käns­lor för Ennis. Det finns ingen rik­tigt bra över­sätt­ning för “this thing” till svenska, och över­sät­ta­ren hade många olika fra­ser att välja på. Att h-n då väl­jer att över­sätta det med “den här galen­ska­pen” är rätt intres­sant. Det säger mer om över­sät­ta­ren än om fil­men, men det är ändå rätt intressant.

{ 8 comments }

SL gillar inte engelska tuttar

07 februari 2006

in marknadsföring och reklam,politik & samhälle

SL gil­lar inte fra­sen “We love boobs!” som We love boobs!Lindex har i sin nya kam­panj. Frasen är enligt Sipp-Stockholms Lokaltrafiks press­jour “stö­tande för vissa”. Det är inte helt klart vilka som avses med “vissa”: de tutt-lösa, de med tut­tar, de eng­elsk­ta­lande eller de som hatar tuttar.

De enda som skulle kunna upp­fatta det som stö­tande är väl de väl­ma­ni­ky­re­rade, vat­ten­kam­made, propra ame­ri­kanska mor­mon­poj­karna som mis­sio­ne­rar i Stockholm. Under mis­sions­ti­den får mor­mo­ner vare sig ha sex eller dra en hand­tralla. Jag antar att det då kan vara “stö­tande” att få kåtslag.

Här är ett vet­tigt upp­drag för alla klottrar-kids där­ute: skriv “I love boobs!” på alla Lindex-affischer i tunnelbanan.

{ 0 comments }

Brokeback Mountain, juli 1989

04 februari 2006

in popkultur

Den dagen hade jag kom­mit hem från min tredje som­mar på kollo. Jag var 12 år gam­mal, och det var första gången jag kände den där käns­lan av enorm sak­nad som annars är för­be­hål­len kär­lek.
Jag grät nog lite redan där, i bus­sen, när en av mina favo­rit­le­dare spring­a­des längs med bus­sen skrek ut ett sista hej då, sam­ti­digt som han fru­stre­rat ban­kade på bussplå­ten med hand­fla­torna. Jag antar att han skulle sakna oss lika myc­ket som vi sak­nade honom.

Det var först på kväl­len som jag kände rik­tig, blö­dande sak­nad för första gången. Som något inuti gått sön­der, för­svun­nit, men istäl­let för blod så rann det tårar och de tog ald­rig slut. De fyllde upp hela bröst­kor­gen och sjä­len. Pojkar ska inte gråta, så jag för­sökte tap­pert trycka ned dem, fylla ut avgrun­den med dem istäl­let. Men de fick inte plats. Jag var 12 år, och för första gången kände jag de där okon­trol­le­rade hulk­ning­arna, som om tårarna för­sökte ta med sig delarna av mitt tra­siga hjärta på vägen ut.

Ikväll såg jag Brokeback Mountain. Det är svårt att för­medla käns­lan att för första gången se en film som jag kan rela­tera till utan för­be­håll, utan avbrott. När skå­de­spe­le­riet är så bra att karak­tä­ren och skå­de­spe­la­ren blir en och samma per­son, när karak­tä­ren är så tro­vär­dig och sann att grän­sen mel­lan honom och mig sud­das ut. Kärleksscenerna, där jag tidi­gare ner­gra­de­rats från del­ta­gare till betrak­tare, tog ikväll ste­get från illu­sion till verklighet.

Ikväll fick jag för första gången vara del­ta­gare hela vägen. Jag kunde iden­ti­fi­era mig med åtrån, pas­sio­nen och sak­na­den på ett sätt jag ald­rig kun­nat tidi­gare. Jag har under 28 år lyss­nat på sång­erna. Ikväll kunde jag för första gången själv sjunga med.

 

Så det var så här det kän­des den där juli­k­väl­len 1989.

{ 2 comments }

En flirt, två cheesecakes och ett brunnslock

03 februari 2006

in i mina skor

Den dagen hade jag på mig en knal­lo­range kortär­mad skjorta.

På lun­chen var jag och två arbets­kam­ra­ter på ett fik i när­he­ten av job­bet. Vi skulle köpa lyx-fika, vil­ket oftast inne­bar chee­secake. Mojo, som fiket hette, bru­kade ha flera olika sor­ters chee­secake och halva nöjet bestod ofta i att välja sort.

Bakom dis­ken i fiket stod en ovan­ligt söt kille; Blondrufsig, smil­gro­par, för­träff­ligt bruna ögon. Han var så söt att jag intres­se­rade mig betyd­ligt mer för honom än för vad jag skulle ha. Cheesecake-sorterna var olämp­ligt nog pla­ce­rade längst ner i kyl­dis­ken, och då den blonda kil­len inte var dvärg såg jag följakt­li­gen ingen chee­secake alls. När jag fick frå­gan om vad jag ville ha valde jag snabbt det första jag såg i peri­fe­rin, vil­ket var jät­te­ka­korna ovanpå kyldisken.

Kakorna kal­la­des choco­late chunk

Det låter kanske som om jag stod och stir­rade ut den stac­kars kil­len, som stod och skru­vade på sig bakom dis­ken, men gre­jen var att han kol­lade till­baka. Och log. Inte just då, men väl senare när vi var på väg ut. Jag slängde en blick till­baka när jag öppnade dör­ren för Marina och Gunnel, och såg att han tit­tade. Vi log bägge två.

Där vi befann oss i histo­rien var han mest upp­ta­gen med att ta beställ­ningen från min arbets­kam­rat som skötte beställ­ning­arna. Hon ville bjuda eftersom det var min arbets­dag på pro­jek­tan­ställ­ningen. Under tiden Gunnel beställde för­sökte jag verka obe­rörd sam­ti­digt som jag slängde lagom intres­se­rade blic­kar och lyc­ka­des med största san­no­lik­het bara se rejält skit­nö­dig ut. Marina och Gunnel märkte inget, sa de senare, men jag tror de bara ville vara snälla.

Jag vet inte om han log för att han flör­tade till­baka eller om han bara kände igen mig någon­stans ifrån. Han kan ju också ha tänkt “om jag ler så kanske han för­svin­ner här­i­från, och kom­mer inte till­baks för­rän jag har slu­tat för dan”. Nu tän­ker du kanske att “det kunde du väl ha sett på blic­ken?”. Jag är för­tro­gen med den despe­rata glim­ten hos någon som ler maniskt medan han letar efter ett tungt före­mål att kasta, men var­ken blic­ken eller leen­det såg spe­ci­ellt maniskt ut. Det var ju ett gott tecken.

Det är dumt att missa en sån här chans. Samtidigt har jag svå­rig­he­ter att agera vid såna till­fäl­len utan att fram­stå som en full­kom­lig, lal­lande idiot med bägge föt­terna i mun­nen. När min hjärna vak­nade ur sin koma och bör­jade forma något slags cool fras till kil­len var jag till­baka på job­bet och åt på trak­tor­hju­let till kaka.

På efter­mid­da­gen var jag på gym­met. Mitt i en övning insåg jag att jag glömt skicka kor­tet. Inte bara det, jag hade dess­utom glömt att skriva det, och kor­tet låg kvar på job­bet. Fan! Det var ju min sista dag, så jag hade inga nyck­lar längre. Halva gre­jen var ju att det stod just “ragg­nings­kort”. Nu skulle jag ändå få sitta där och ångra mig. Jag hatar att ångra mig.

Jag väg­rade. Efter gym­met gick jag till­baka till Mojo. Jag tog ett nytt kort, och bad om att få låna en penna. På kor­tet skrev jag

[mitt tele­fon­num­mer]

hör av dig!

/killen i den oran­gea skjortan

Sen gick jag fram till tje­jen bakom dis­ken och sa
– “Det här kom­mer nog verka lite kons­tigt. Jag är inte despe­rat, och bara hälf­ten så galen som du tror. Det job­bade en kille här vid lunch­tid, vet du vad han heter?“
– “Vid lunch­tid? Kan det ha varit Freddy?” frå­gade hon med en vän­ligt nyfi­ken min.
– “Han är blond och unge­fär lika lång som jag” sa jag, och fyrade av mitt bästa jag-är-inte-en-psykopat-leende.
– “Jo, men det är Freddy” sa hon och nickade

Jag skrev “Freddy” tvärs över adress­ra­derna på kor­tet. Sen gav jag det till henne och sa “Kan du se till att han får det här?”. Hon log över­ras­kat när jag sträckte fram kor­tet. Jag vände och gick ut, med hen­nes nyfikna som följeslagare.

Det var en vac­ker sen­som­mar­kväll, och livet kän­des rik­tigt, rik­tigt härligt.

(Den här histo­rien skrev jag ett par dagar efter att den inträf­fat, i augusti 2001. Ursprungligen pub­li­ce­ra­des den på Sourze, det här är en redi­ge­rad ver­sion. Och helt och hål­let sann!)

{ 4 comments }

Gay for pay-Brad inget för Uncle Sam's Army?

02 februari 2006

in hej normativitet!,popkultur,totally unstraight

Brad Pitt vill ha en gay­roll, i alla fall om man ska tro den brit­tiska skvallerpressen.

Det ska man inte. Men låt oss för ett ögon­blick leka med tan­ken att Brad skulle göra en gay­roll. Annars måste vi leka med tan­ken att jag återi­gen pra­tar om Brokeback Mountain trots att jag inte sett den, vil­ket skulle spä på spe­ku­la­tio­nerna om min men­tala (o)hälsa.

Alltså: Brad i en gayroll.

Du där, sluta dregla ner tangentbordet.

Vi släp­per Brad en stund. Ett gäng fall­skärms­jä­gare i Fort Bragg i Californien är under utred­ning för sin even­tu­ella inbland­ning i en gay­porr­sajt. Med gay­porr­sajt menas Dink Flamingo’s Active Duty. Utredningen rör sna­rare pre­fixet “gay” än ordet “porr­sajt”, eftersom deras brott rör “Don’t ask, don’t tell”-principen.

“Don’t ask, don’t tell” säger att “homo­sex­u­ell lägg­ning i sig inte är ett hin­der för tjänst­gö­ring, men homo­sex­u­ellt upp­trä­dande är inte för­en­ligt med mili­tär­tjänst­gö­ring”. På klar­språk: du får vara bög eller flata så länge du inte beter dig homo­sex­u­ellt. Med “beter dig” menas “begår homo­sex­u­ella hand­lingar eller ver­balt eller icke-verbalt kom­mu­ni­ce­rar att du är homo­sex­u­ell” enligt en tales­man för ame­ri­kanska försvarsdepartementet.

Jag har ingen aning var grän­sen går. Jag vet inte huruvida att titta på Melodifestivalen är en homo­sex­u­ell hand­ling eller om det är icke-verbalt outande av sig själv att berätta om sin kom­pletta sam­ling av samt­liga Madonnas ski­vor. Men gay är alltså grund för avske­dan. Även om det är gay-for-pay och inte helyllehomo.

Jag vet inte om dessa sju kil­lar ställt upp på något annat än solo­bil­der. Jag kan hel­ler inte svara på vil­ken sex­u­ell lägg­ning de egent­li­gen har. Jag är där­e­mot säker på om de har gjort ansat­ser att till­freds­ställa andra män än sig själva på bild och/eller film, så kom­mer de bli av med sina tjäns­ter — oav­sett om de häv­dar att det rörde sig om gay-for-pay. Pentagon köper inte att “man är inte bög bara för att man suger av en kom­pis”. Däremot är repu­bli­ka­nerna i Vita Huset säll­synt tole­ranta, de bryr sig inte om du varit män­nens Deuce Bigalow. Du kan få vara repor­ter i Vita Huset ändå.

Tillbaka till Brad och gay­rol­len. Ponera att Brad gör en gay­roll. Ponera att han i en scen hång­lar med Vin Diesel. Ponera att kame­ran sme­ker Vin Diesels mus­ku­lösa rygg när han lång­samt, i mot­ljus, kys­ser sig ned­för Brads över­kropp och sam­ti­digt knäp­per upp hans by… hrm …

Ponera att Brad gör en gay­roll. Att spela en homo­sex­u­ell karak­tär är gay-for-pay med mer hand­ling och färre sex­sce­ner. Jag und­rar om det skulle ses som ett hin­der om han sen sökte mili­tär­tjänst i USA?

{ 0 comments }

Broke Mac Mountain

01 februari 2006

in popkultur

Kan man stalka en film? Jag kanske blir klas­sad som den förste film-stalkern, när jag nu skri­ver det tredje inläg­get i rad som är rela­te­rat till Brokeback Mountain.

Hur som helst, för alla Mac– och/eller Brokeback Mountain-älskare: Broke Mac Mountain.

Tänk på den nästa gång du ser en “Switch!” kampanj.

{ 0 comments }

Bögskräck mountain

01 februari 2006

in popkultur

Straighta kil­lar bru­kar gene­rellt ha svå­rare för bögar än vad straighta tje­jer har. Nyckelorden här är “köns­rol­ler” och “sex”. Personer som annars är ganska själv­kri­tiska och blyg­samma när det gäl­ler det mot­satta könet blir oemot­stånd­liga sex­ob­jekt när det gäl­ler homo­sex­u­ella indi­vi­der av samma kön. Jag vet inte hur många gånger jag har varit med om att jag säger “Jag är bög”, och det i straighta kil­lars öron låter som “Jag vill driva upp min svuls­tiga åder­påle i din bacon­ros”, alter­na­tivt “Min odöd­liga kär­lek till dig hyser inga grän­ser, du guds gåva till homo­sex­u­ella män”. Jag skulle för övrigt tro att fla­tor är med om samma sak med (straighta) tjejer.

Hur som helst, asso­ci­a­tion med homo­sex­u­ella är snäp­pet mer oför­del­ak­tigt för den man­liga köns­rol­len, än för den kvinn­liga — det är en av för­kla­ring­arna till straighta kil­lars lite stela för­hål­lande till bögar.

Uppenbarligen har man­liga recen­sen­ter samma oavslapp­nade för­hål­lande till Brokeback Mountain. Filmkritik-sajten med det fyn­diga nam­net “Rotten Tomatoes” har sam­lat 228 recen­sio­ner av Brokeback Mountain. 30 nega­tiva recen­sio­ner, 26 skrivna av kil­lar. Jag har inte läst recen­sio­nerna. Jag har inte sett fil­men än. Det här är knap­past någon veten­skap­lig under­sök­ning, och kanske har recen­sen­terna rätt i sina sågningar.

Har man anlag för bögnoja så lär en film om två kil­lars kär­lek inne­bära lite obe­hag, det är ett rätt intres­sant fak­tum att om de man­liga kri­ti­kerna sågat fil­men i samma pro­por­tio­ner som de kvinn­liga så hade 16 och inte 26 män skri­vit en nega­tiv recension.

{ 0 comments }

Bloggportalen.se Creeper